Valborg

Jag har alltid älskat Valborg. Att gå ner till den stora platsen vid havet med trädgårdsavfall till bålet hörde till. På vägen hem fick man åka i rullebören (även känd som skottkärran) och under den korta turen kändes det som om jag hade min egna bil. Fast det var pappa som var motorn. När det väl Valborg kom gick man ner i tid för att ordna en plats där man kunde sitta och grilla korv. När brasan tändes, tittade jag storögt på när elden spred sig fort fort. Sen sprang jag runt med de andra barnen, fascinerad över storleken på elden, att alla vuxna stod och sjöng och att man fick springa runt i mörkret.

Mystiken runt Valborg, min egen skapade, tycker jag fortfarande finns kvar och jag är fortfarande sådär löjligt förtjust. Det är eld, det finns sång, det är krispigt i luften och det luktar vår; finns det något bättre? Dessutom fungerar dagen som en slags tidskompass. Utan Valborg, förlorar jag uppfattningen kring tiden, räknat i årstid och månader.

De senaste två åren har jag varit borta över Valborg. För två år sen var jag i Barcelona och fick se eld mitt i stan till följd av fotbollsuppror, och förra året satt jag på ett flyg hem från Australien. Ikväll ska jag stå med två av mina bästa vänner och njuta av lukterna och stämningen. Vi ska dricka varm choklad och ha det bra.

För att tjuvstarta lite, spelar jag Längtan till landet som också kallas Vintern rasat ut, med Lunds Studentsångare.