Sydsvenskan skriver idag i söndagsbilagan om CK Ringen, och i förlängningen om landsvägscykling. Maria G Francke berättar i sin söndagskrönika att Sydsvenskan hängt med cyklisterna i några månader inför utomhussäsongen. Tyvärr finns inte reportaget på nätet, vad jag kan se. Däremot kan man se en kort reportagefilm här.
Jag är själv dedikerad cyklist. Eller nja, en sanning med modifikation. Jag skulle kanske beskriva mig själv som periodare, för att hålla mig ödmjuk inför min egen cykling. Sant är i alla fall att jag älskar det. Jag älskar min cykel, och jag älskar att dra fram på de numera väl bekanta landsvägarna på Söderslätt. Ibland är jag till och med en sån som cyklar när det är minus ute. Ni förstår såklart min förväntan inför det här reportaget!
Vad jag läser är en beskrivning av en machokultur i en svettig källare, där drivkraften beskrivs med längtan efter landsvägen. Längtan efter att få dra fram på vägarna, på sommaren, på riktigt. Men det är just det. Där slutar beskrivningen.
Jag kan såklart bara prata för mig själv, men personligen tycker jag att ett reportage av den här typen endast blir intressant om drivkraften bakom själva företeelsen beskrivs ordentligt. Att läsa om några människor som svettas i en sunkig källarlokal ger varken förståelse eller rättvisa. Att läsa om att det finns människor som tycker om att plåga sig själva, utan att beskriva varför blir mer som att visa upp en avart - det blir en freakshow. Är det verkligen intressant? Kanske. Kanske bara inte för mig.
Poängen är att jag såklart blir besviken! Jag vill ju att själva drivkraften ska beskrivas, eftersom det är där igenkänningen för mig finns. Det här gör såklart människor tvära. Det är väl bra att man ger publicitet till sporten, till motionärsgrenen! Ja, såklart. Men ska man vara tacksam för att det ges publicitet kring något som så uppenbart borde uppmärksammats ungefär nu? Med den växande cykelkulturen är det oundvikligt att göra ett sånt här reportage. Det borde i princip gjorts igår. Och man kan väl fortfarande kräva att det görs en intressant skildring?
Eftersom jag är så besviken och irriterad över det här tänker jag ge min egen beskrivning av drivkraften, lockelsen. Antagligen mest för min egen skull. Håll i hatten.
Varje gång jag gör mig i ordning för att ge mig ut och cykla pirrar det i magen. Lite lyckligt och lite nervöst. Kommer jag räcka till idag? Det gör ju lite ont si, och jag är ju lite sliten så. Det blåser som tusan ute. Det här kommer göra ont. Jag fortsätter att klä mig medan jag och pappa muttrar i takt om att vi är dårar som gör så här mot oss själva. Och så flinar vi. För vi vet. Vi älskar det.
Första tramptagen och benen håller på att vakna. Vi försöker ta den värsta motvinden på utvägen. Nu tar vi det lugnt!, övertalar vi varandra, fastän vi vet att det kommer vi inte alls att göra. Och sen ökar vi farten successivt. Pulsen går upp, och benen svider. Vinden vrålar i öronen på en, ett ljud man är alltför väl bekant med. Är det riktigt blåsigt kämpar vi för att hålla cykeln rät, vinden vill gärna leka med den. Andhämtningen är tyngre, men fortfarande hanterbar. Farten ökar, och med den pulsen. Benen svider. Tankarna som far genom huvudet är en kompott av vardag, problem, jobb och ett "varför gör jag såhär mot mig själv?". Ibland tänker jag att cyklingen är lite som att drömma. Jag behandlar mina senaste intryck, i ett rum där bara andetagen hörs.
Jag är trött. Benen svider. Pulsen är hög och jag cyklar med munnen öppen och tror att jag får i mig mer syre på det sättet. Jag registrerar omgivningen. Och omgivningen registrerar oss. Bilar tutar, kör för nära. Vi hytter med näven och blir förbannade. Vi blåser förbi andra människor med vanliga cyklar, vi kanske till och med blåser förbi en annan landsvägscyklist. Vinden fortsätter att ryta ilsket i öronen. Ett ljud man är så trött på vid det laget. Benen svider.
Ungefär halvvägs vänder vår väg, och helt plötsligt blir det tyst. Helt tyst. Förutom någon enstaka fågel hörs bara däcket mot vägen och knappt ens det. Solen skiner, och helt plötsligt känner jag hur varmt det är. Vi har vinden i ryggen och vi flyger fram över mjuka landsvägar. Solen hettar mot mitt svettiga ansikte och det är så tyst. Lyckan växer inom mig, störtar fram i kroppen. Vi flyger! Någon har bakat något med choklad, i något hus vi passerar och doften träffar oss en kort stund. Det luktar gräs, och kanske syrén. Farten ökar, benen svider. Den tillfälliga lättnaden av att bli av med rytandet i öronen, ersätts av påminnelsen kring att det fortfarande är allvar. Fokus. Svetten rinner, andhämtningen är tung och vi flyger.
Snart nog har två, tre timmar gått och vi är hemma igen. Vi har spurtat den sista biten och pappa slog mig som vanligt. Han flinade när han körde om, och jag knäcktes när jag såg att med vilken lätthet han trampade om mig. Vi står och andas ut på garageinfarten och de verbala ryggdunkningarna haglar. Den och den snitthastigheten, så och så många kilokalorier. Så snabbt som mest, och så lång distans. Jag darrar i kroppen, och jag ser svarta prickar dansa för ögonen. Jag känner mig också otroligt stark; jag klarar precis vad som helst för jag stångades precis med den där vägen och den där vinden.
När man återhämtat sig, och belöningen rusar i kroppen, är man så nöjd med sig själv och så övertygad om sin egen styrka att man glömmer bort varför man inte kan göra det här varje dag. Man skryter för varandra och för andra stackare som tvingas lyssna. Men sen finns ju livet också. Med ansvar, plikter, nöjen och andra saker som i sin tur gör cyklingen till en så skön flykt. Det är varför man, enligt mig, plågar sig i en svettig, sunkig källarlokal. För att sätta artikeln i ett sammanhang, så att säga.
No comments:
Post a Comment