Jag sitter på Arlanda och gör det jag alltid gör. Kommer för tidigt, stressar genom incheckning och säkerhetskontroll, och slappnar av först när jag sitter vid gaten. Jag köper något att dricka och surfar bort det överflöde av tid jag alltid ger mig själv på flygplatser. Som så många gånger förr lämnar jag Stockholm med vemod i hjärtat.
I Stockholm bor två av mina närmaste vänner. Sådär nära så att man hörs flera gånger varje dag, skickar bilder på vad man äter och ser, och smsar godnatt. I Stockholm bor en del av mitt innersta, kort och gott. Mitt jobb ger mig förmånen att kunna åka till Stockholm ofta, vilket innebär att lyxigt nog ses vi nästan en gång i månaden, ibland mer. Det kunde vara mycket sämre, såklart. Men det innebär också att man umgås med en väldig intensitet. Man ska hinna se, prata om, uppleva allt och lite till för att täcka upp för de dagar man inte spenderar ihop. Och det är alltid sådär härligt så att man får påminna sig själv om att andas.
När jag sen sitter vid gaten med min dricka och min dator och allt det praktiska, stressiga är bakom mig - då kommer vemodet. Jag har sovit för lite, druckit för mycket, ätit för onyttigt, gått i alldeles för opraktiska skor. Helt enkelt tagit väldigt stora tuggor av livet. Plötsligt är det över, och slutet är så abrupt att det är känns som en örfil. Istället ska jag åka hem, handla mat, ta posten, ställa in väskan, tända upp och starta upp livet i lägenheten igen, i förhållande till livet i resväskan. Jag ska till jobbet och jag ska träna och göra allt det där man gör för att beta av vardagarna. Den kontrasten! Som att åka berg-och dalbana för att i nästa sekund tvingas sova.
Jag önskar alltid att mina vänner bodde i samma stad som jag. Och ibland funderar jag på om jag inte skulle bo i Stockholm. Ibland känner jag mig så nära det beslutet att det pirrar i magen. Men då skulle exakt samma känslor drabba mig angående min familj och mina vänner i Malmö. Det är en tävling jag inte kan vinna.
Flygplatser gör det här med människor. Kastar oss upp och ner, fram och tillbaka mellan förväntan och avslut, hej och hej då. Jag vet det. Mina timmar på flygplatser är inte speciella i det avseendet. Men de är speciella utifrån vilka jag väljer att tillägna mitt vemod åt. Helena och Anneli; det här är alltid lika jobbigt.
No comments:
Post a Comment