Norrtälje

Mitt jobb gör att jag måste åka till Norrtälje då och då. Helt ok antar jag. Att resa i jobbet räknar jag fortfarande som lyx. Norrtälje är en större stad än den jag är uppvuxen i, men den verkar mycket mindre. Vacker är den, och det fick jag uppleva en solig lördag för inte så länge sedan.

Feber

Feberdrömmar har alltid varit intressanta. Numera handlar de tydligen om vänskapligt svek och om grovt mörkt hår som växer på ens kinder för att man missat sin tid hos vaxningstjejen. Tack och lov visar det sig att jag varken missat tiden eller fått abnorm hårväxt, och mina vänner intygar att det inte finns några planer på svek inom det närmaste.

Så länge allt väl. Men fan vad ensam hemma med feber suger. Jag menar, det finns bara så mycket godis och dålig TV man kan ta in. Och det är ju det enda man orkar! Jag försökte läsa idag, men nej. Det funkar inte. Och det känns inte ok när man kollar sin facebook var femte minut.

Måste nog stanna hemma imorgon också. Snurrar fortfarande av feber. Måste komma på en bättre plan för att stå ut med det dock. Förslag?

Knas

Jag började dagen idag med att försöka lämna lägenheten utan skor. Det ordnade upp, tack och lov. När jag sen kom till jobbet hade någon tagit min dator ooch bara lämnat en tom fläck. Känns inte riktigt som om världen är rättvänd idag. Det kommer ordna upp sig alldeles strax. Ikväll väntar nämligen middag med vänner i min frökenlya!

Dualitet

Vad konstigt det är. Jag bär två så otroligt starka önskningar i kroppen samtidigt. För cirka fem månader sen separerade jag från ett sjuårigt förhållande. Först var förvirringen, sen kom smärtan. Smärtan och rädslan tog varandra i handen och höll fast vid varandra ett tag. Sen presenterade friheten sig. Och sen dess har jag och friheten haft sällskap.

Varje dag sedan jag lärde känna friheten har jag tänkt på den. I varje vrå i min lägenhet tittar den fram och ger mig fjärilar i magen. Den ligger under täcket i min stora säng, i vilken bara jag tar plats. Den sitter i min klocka, där tiden bara handlar om mig. Och framförallt så andas den i varje beslut jag fattar.

Under tiden har jag sneglat på kärleken och känt beundran, inte bitterhet. Den är ju så fin! Hur ska man kunna låta bli att titta? När min syster och hennes man klarar av sin vardag genom att jonglera med knäna tillsammans. När mina föräldrar retas med varandra. När mina vänners älsklingar stöttar i smärtan. Och hur förundransvärt är det inte att den fungerar? Så nu smyger en ny känsla sig på. Längtan.

Det är här det blir knepigt. Jag vill vara med min frihet. Jag har gjort det så bra för att jag och friheten ska ha det fint ihop. Och jag trivs, verkligen. Men där finns också längtan. I alla de där korta flörtarna man har, d.v.s. sneda leenden, smarta konversationer och extra ögonkast, finns en föraning om förälskelse. Och det är nog det min längtan är till för. Den där förälskelsen. Att vara sådär kär att man bubblar, och inte kan vänta tills man bara får ha ännu en smart konversation! Diskussioner som aldrig tar slut, blickar som lovar och närhet som gör allt annat till småsaker. Det är ju helt fantastiskt!

Jag funderar på om man inte kan få ha bägge? Om man inte kan leva med friheten och förälskelsen tillsammans? Det får nog bli mitt mål. Att göra rum för förälskelsen i min lilla lägenhet, där friheten bott ensam tills nu.

Hammarflex

Jag hade häromdagen lite strul med en hantverkare. Det är inget exotiskt fenomen, snarare är det så att fikabordshistorierna ofta handlar om just det. Detta ska inte bli en sån historia.
Nej jag skulle vilja prata lite om de kommentarer jag fick när jag uttryckte min frustration. "Man ska vara glad att de kommer" var något som dök upp ofta.

Hur kan man bara stå och säga sådär? I mitt huvud är den här ekvationen ganska enkel. Jag köper en tjänst för något jag inte fixar själv. Det förekommer alltså en transaktion, ett utbyte av tjänst för pengar. Men jag ska alltså vara glad för att hantverkaren dyker upp överhuvudtaget?

Hur har det kunnat bli såhär? Vilken annan yrkesgrupp behandlas med lika stor tolerans? Frö visst brukar det låta såhär? Om jag går till banken är det väl ingen som ens skulle komma på tanken att det finns en risk att bankpersonen inte kommer?

När jobbet väl var utfört, fortsatte kommentarerna. "man får vara glad att jobbet är gjort!". Nej, jag ställer inte upp på det här. Betalar jag för något, förväntar jag mig nåt i gengäld. Och då pratar jag inte om hoppet. Hur fan skulle det se ut om jag gick till jobbet och alla som ska föra in saker i landet får vänta och vara glada för om jag känner för att släppa in det eller inte?

Hello vélo

Jag har ju som många av mina plågade vänner känner till börjat cykla. Jag har inte lärt mig cykla utan stödhjul, utan börjat cykla landsvägscykling. På en sån där racercykel. Eftersom jag hoppar över träningen till förmån för min lobotomisoffa idag, så tänkte jag ägna några rader åt att förklara min kärlek till min cykel.

Det hela började med att min käre far blev som tokig i den där cykeln. Det skulle snackas om det hela tiden. Sträckorna, snitthastigheten, först upp i backen och vem som tog spurten. Jag lyssnade fascinerat och förundrade mig över att han kunde tycka det var så roligt att sitta på en cykel i flera timmar i sträck. Jag fruktade vad jag visste skulle komma. En inbjudan, en vädjan, ett samvetets tvång. Och så klart, det gjorde det.

Efter många år på det ena spinningpasset efter det andra, tyckte min far att det här var något jag skulle uppskatta. Vi gav oss ut. Det var en sån där typisk vinterdag på den skånska slätten. Himlen är grå, det blåser kraftigt och trots att termometern visar plus, är det så kallt att inga kläder i världen värmer. Pappa instruerade mig, hur jag skulle cykla nära för att han skulle ta min vind, och jag försökte. Vi cyklade sakta, men så fort han drog upp tempot föll jag efter. Vi klarade oss hem utan olyckor, men jag var inte biten. Efterhand som tiden gick, har jag följt med nån mer gång, då och då. Men inte riktigt blivit biten. Och sen kom våren och sommaren. Jaha! Kunde det kännas så här? Det här var ju härligt! Jag svaldes fullständigt och är fortfarande fast.

Vad är det då som är så fantastiskt? När man sätter sig på sin cykel är det som att träffa en kär vän. Man vet precis hur det kommer kännas, och man vet att man är trygg. Sen bär det av. I början protesterar benen något, musklerna håller på att vakna till liv. Man får vinden mitt i ansiktet och man tänker "varför gör jag det här?". Sen släpper smärtan, kroppen har vaknat och man är igång. Hastighetsmätaren visar på över trettio kilometer i timmen, ibland över femtio. Man flyger fort fram över landskapet och ser åkrar, hav, skog, byar och allt annat man passerar. Ibland slår dofterna en i ansiktet. Det kan vara choklad eller gräs. Det kan vara jord eller kaffe. Emellanåt märker man inte omgivningarna. Då är pulsen så hög och andhämtningen så tung, att det inte finns utrymme för omgivningar. Den smala och hårda sadeln börjar göra sig påmind och händerna börjar sakna blodflödet. Utan att man förstår hur mycket tid som passerat har man cyklat sex mil. Det tar ungefär en och en halv timme. Då ger man det där sista man har kvar i benen, och sträcker ut för fullt. Sen vinglar man in på föräldrarnas garageuppfart och känner sig som världens starkaste människa. Man har ju för fan precis cyklat sex mil! Och kul var det! När ska vi ut nästa gång?

Nu är det jag som pratar om sträckor, snitthastighet och om jag klådde pappa i spurten eller inte. (det gör jag aldrig) Det har blivit som en drog. Förra veckan cyklade jag totalt ca 30 mil. Vilket inte är någonting i förhållande till proffs, men jättemycket för mig. Och jag tappar inte pappa lika lätt. Han säger att han får kämpa, jag tror att han är snäll. Men lika lätt har han det inte i alla fall.

Snart kommer vintern till den skånska slätten igen. Den här gången är jag redan biten, tuggad och svald, och jag kommer längta ut i snålblåsten. Så min cykel, oroa dig inte, soffan kan aldrig konkurrera ut dig. Vi ses imorgon!

My masterpiece

Så här fin kan man bli efter en kväll hemma hos mig! Tatjana ska dansa i dagarna och jag ska fixa henne inför det. Så därför provade vi igår. Om man har tur, kan man se fröken Bogdanovic dansa tango någonstans i Europa.