VM

Igår var jag i Köpenhamn och tittade på när damerna gjorde upp om världsmästartröjan. Det var helt perfekta väderförhållanden. Inte en vindpust, mestadels sol och ganska behaglig temperatur. Jag stod bakom kravallstaketet med gåshud och otåliga ben. Det såg så härligt ut!

Enda problemet med att stå som åskådare en så perfekt dag, är att jag inte cyklade själv. Därav otåliga ben. Hela veckan har gått åt till jobb, dåligt väder, akupunktur, spinning och jobb, jobb, jobb. Och nu ingen cykling i helgen heller. Det värsta är hur tydligt det påverkar mitt humör. Jag är på riktigt inte lika glad. Dessutom blir min självbild lite naggad i kanterna.

För att täcka upp för bristen på träning och för att lugna mina ben, slängde jag in lite styrketräning igår. Inget avancerat, bara hemma med kroppen som motstånd. Vi kan väl säga som så att jag behöver inte en kudde för att kunna sätta mig, utan snarare att om jag sätter mig kommer jag inte upp igen. Jag har sån fruktansvärd träningsvärk idag. Ni vet sån där som gör att man vill inte gärna böja benen alls när man går. Så man stapplar fram som en zombie. Armarna vill inte vara ovanför huvudet, och att skratta är inte skönt. Sammanfattningsvis - aj.

Den här arma kroppen ska i alla fall inte få cykla idag heller, eftersom jag såklart åker in till Köpenhamn igen. Idag ska herrarna slåss om världsmästartiteln och det får inte missas! Bara stämningen i sig är värd att köra dit för.

Alla som inte har möjlighet att åka till Köpenhamn borde genast cykla själva (lucky bastards) eller slå på eurosport och njuta. Håll tummarna för att det blir ett mer händelserikt lopp idag. Och för att mina nerver överlever.

Ni

Jag tänkte skriva ett litet stycke som riktar sig till de personer i världen som inte cyklar. Mer specifikt till de som befinner sig i min krets. Vänner, familj, kollegor. Ni.

Ni är verkligen helt fantastiska! Ni accepterar att jag numera inte alltid hänger med. Ni lyssnar på historier om snittfart, kilokalorier, utförskörningar, klättringar, blodsmak, väggar, motvind, regn, cykelbränna, spurter, mil hit och mil dit, ont i axlarna, ont i ryggen, muskelfästesinflammationer, cyklar, kläder, skryt och annat insnöat. Och sen frågar ni. Varje gång. Hur var cyklingen? Hur långt blev det? Gick det bra? Trots att öronen måste blöda på er.

Ni fina människor. Ni vet vilka ni är. Tack för allt.

Resultat

Den senaste tiden har det varit ovanligt tyst från min sida. Nåja, åtminstone här i bloggen. Jag har varit väldigt fokuserad på att få träning och nya arbetsuppgifter att gå ihop. Eftersom jag måste sova ibland, har jag fått kompromissa med vissa saker.

Bloggen är ett exempel. Vännerna är ett annat. Det låter hårdare än vad det är. Det är snarare umgängesformen som förändrats lite. Från att ha varit en person som hänger med på allt, stannar längst och skrattar högst (så att säga), så har jag liksom inte tid eller ork för det längre. Istället hänger jag med ibland och stannar lagom länge. Fast jag skrattar nog fortfarande högst. Jag mår bättre än jag gjort på flera år, och det är ett gott betyg tycker jag.

Igår var sista kalenderpunkten för min cykelsäsong. Jag körde Malmö Velo Classic tillsammans med ca 500 andra och det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Jag slutade som tvåa i damklassen och jag blev lika paff som glad.

Jag hade fin draghjälp hela loppet och det avgjorde helt klart resultatet. Såhär dagen efter reflekterar jag över vad jag kunde gjort bättre och uppenbart är att jag måste bli bättre på att ta hand om min kropp vad gäller energi- och vätskepåfyllnad.

Jag blev riktigt darrig vid några tillfällen och när det var 1,5 mil kvar så cyklade jag med gåshud och en frusenhet som gick in på benen. Jag frös och kände mig dessutom lite konstig i huvudet. I efterhand har jag fått förklarat att jag antagligen hade väldigt lågt blodsocker. Efter en kortare period av ett ganska lugnt tempo, kunde jag komma tillbaka och körde i mål i hyffsad takt.

Jag kan gräma mig att jag inte lyckades klämma in mer träning förra veckan. Att jag vilade den här veckan var nog ett klokt beslut, men förra veckan skulle jag definitivt fått mer mil i benen. Nåja, jag kan fundera över det här fram och tillbaka hur länge som helst. Det var trots allt ett ganska bra resultat.

Nu följer utmaningen i att hitta ett bra träningsschema inför vintern. Och att fortsätta disciplinerat. Som jag skrivit tidigare, är det lätt att satsa på något man tycker är så himla kul. Det är svårare att fortsätta vara motiverad, när man måste ge sig i kast med träningsformer som inte ligger lika nära hjärtat.

Cykla kan man fortfarande göra, men bristen på ljus avgränsar det till helgen. I veckorna måste jag skapa ett schema med spinning, styrketräning och eventuellt löpning (hjälp!). Ett bra sätt att hålla motivationen igång är att sätta upp mål. Jag tänker att jag ska lista upp vad jag vill åstadkomma nästa sommar helt enkelt och sen köra för det.

Men det är en fråga för kommande dagar. Idag ska jag njuta av minnet från igår. Och hur gör man det bäst om inte i sadeln?

När hösten kommer

Det har varit ganska stressigt den senaste tiden. Första veckan tillbaka på jobbet flöt på bra, och stressen låg snarare i att hinna med att cykla, trots brist på dagtid. Och dessutom; jäklar vad trött man blir av att jobba! I alla fall innan man vant sig igen.

Nåja, jag lyckades ganska bra skulle jag vilja säga. Lyckades klämma in drygt 30 mil förra veckan och det är jag väldigt nöjd med. Sen körde jag förvisso in 20 av dem i helgen och det kostade på lite. Muskelfästet i vaden är lite inflammerat just nu, så idag har jag vilodag.

Jag älskar verkligen sommaren. Ljuset, värmen, solbrända ben och all cykling i världen man hinner med. Men visst är det något speciellt med tiden som är just nu? Solen skiner fortfarande, kvällarna är fortfarande ganska ljusa och temperaturen snuddar ibland vid tjugo-strecket. Och ändå är det lite krispigare i luften. Man känner att värmen ändrat karaktär och skuggan är inte lika bekväm längre.

Ute på cykeln luktar allting annorlunda dessutom. Från de tunga blommiga dofterna hos sommaren, cyklar jag nu igenom den kallare doften av multnande löv, och kall fukt.

Men ungefär här vill jag stanna. Jag är inte alls sugen på mörkret och den bitande kyliga vinden.

Nåja, det finns fortfarande en massa fina sommarcykel-tillfällen kvar. Och jag ska utnyttja dem så mycket det bara går!

Äntligen hemma!

Eftersom ni fick ta del av all min bitterhet igår, ska ni naturligtvis få ta del av all min kärlek idag!

Det regnade inte i morse, så vi bestämde oss för att äntligen cykla en sväng. Kroppen kändes fortfarande skum, men ändå helt ok. Ibland behöver man liksom blåsa igenom systemet ordentligt för att allt ska bli bra igen. Intalar jag mig i alla fall.

Men nu ska vi prata om den här känslan när man kommer hem igen. Ni vet, man har varit hemifrån länge. Visst, man har haft roligt och det har varit en skön sväng borta. Men när man öppnar dörren till sitt hem och känner de välbekanta dofterna, hör ljuden som också bor där och tittar på de sakerna man byggt sitt hem med - då känner man sig trygg och lättad. Man är hemma.

Exakt den där känslan, så kändes det att sätta sig på sadeln idag. Tryggt, skönt, välbekant - en lång utandning av lättnad helt enkelt. Jag satt dessutom oförskämt bra, bakom min pappa som tog all vind.

Först satt jag bara och var alldeles euforisk för att jag var hemma igen. Sen funderade jag återigen över hur det skulle gå. Jag såg framför mig en tur med svaga ben, svagt flås och svag moral.

Vet ni? Jag har inte tappat särskilt mycket alls! Sex mil blev det, och vi höll ett snitt på 33 km/h. Benen var hur pigga som helst, det är bara flåset som tagit lite stryk. Och flåset ska jag nog få igång ganska snabbt igen.

Så lycklig är jag! Jag har fått komma hem, och jag kom hem i helt ok form dessutom. Lyckan!

Sur som ättika

Min sista semestervecka har passerat fort och med en viss uppgivenhet. Jag har varit sjuk, det har regnat och det känns som om jag inte gjort ett jäkla dugg.

Idag ska jag förhoppningsvis cykla för första gången sen i söndags. Det kommer att gå lugnt till, jag känner att kroppen fortfarande är lite ömtålig.

Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle cykla 30 mil den här veckan också! Inte ligga i soffan och snyta mig, medan hösten vann slag efter slag mot sommaren.

Jag har alltså suttit inomhus i en vecka, utan att röra på mig särskilt mycket. Det tar inte lång tid innan jag börjar känna mig blek, svag, tjock, meningslös. Solbrännan bleknar och musklerna förtvinar. Jag vet att det är överdrivet, men det är så det känns.

Ja, det finns faktiskt inte mycket mer att göra än att svälja besvikelsen och börja planera inför nästa vecka. Tillbaka till jobbet och cykla så mycket det går runtomkring. Det ska ju fortsätta vara ljust ett tag till, det är i alla fall positivt.

Igår gick dessutom mina glasögon i sönder. Ena skalmen trillade av, och det gick inte att laga. Först trodde jag att jag skulle få gå runt och se ut som den klassiska nörden, med ihoptejpade glasögon. Men min optiker satte tillfälligt dit ett par andra skalmar istället. Så lyckliga jag har nu ett par väldigt fräsiga skalmar med strass på! Hurv. Ursäkta, men strass är verkligen inte min grej.

Ja, som ni märker, det är en sur jäkel som skriver idag. Och jag förbehåller mig rätten att vara det.

Tre steg tillbaka

Fan också. Jag behövde tydligen bara formulera tankarna kring balansen för att kroppen skulle reagera. Jag vaknade i morse med ont i halsen och snuvig. Senare på dagen fick jag feber.

Jag var så otroligt stolt och glad över att jag lyckats cykla ihop 31 mil förra veckan. Om inte febern slutar ikväll, verkar inte min sista semestervecka innehålla samma lycka.

Den här förkylningen verkar i och för sig vara av en mild sort, det känns som om den kommer gå över ganska fort.

Men det är så otroligt frustrerande när jag tänker på att jag redan idag, tappat lite av det jag jobbat ihop. Det är alltid lite segare att komma tillbaka efter sjukdom.

Min kropp gör gärna såhär. Om jag försökt leva livet lite för mycket, blir jag sjuk. Får feber ganska ofta, och verkar vara extremt infektionskänslig. Jag har äntligen tagit tag i det och bokat tid hos läkaren. Orkar inte ha det såhär längre. Träna och träna och komma i form för att sedan börja om från början igen. Som att ta fem steg framåt och konstant behöva trippa tillbaka tre steg.

Ja, nu får ni mitt gnäll. Blev lite deppig bara. Men förhoppningsvis sitter jag i sadeln igen, fortare än ni hinner säga kedjetatuering. Here's hoping.