Äntligen hemma!

Eftersom ni fick ta del av all min bitterhet igår, ska ni naturligtvis få ta del av all min kärlek idag!

Det regnade inte i morse, så vi bestämde oss för att äntligen cykla en sväng. Kroppen kändes fortfarande skum, men ändå helt ok. Ibland behöver man liksom blåsa igenom systemet ordentligt för att allt ska bli bra igen. Intalar jag mig i alla fall.

Men nu ska vi prata om den här känslan när man kommer hem igen. Ni vet, man har varit hemifrån länge. Visst, man har haft roligt och det har varit en skön sväng borta. Men när man öppnar dörren till sitt hem och känner de välbekanta dofterna, hör ljuden som också bor där och tittar på de sakerna man byggt sitt hem med - då känner man sig trygg och lättad. Man är hemma.

Exakt den där känslan, så kändes det att sätta sig på sadeln idag. Tryggt, skönt, välbekant - en lång utandning av lättnad helt enkelt. Jag satt dessutom oförskämt bra, bakom min pappa som tog all vind.

Först satt jag bara och var alldeles euforisk för att jag var hemma igen. Sen funderade jag återigen över hur det skulle gå. Jag såg framför mig en tur med svaga ben, svagt flås och svag moral.

Vet ni? Jag har inte tappat särskilt mycket alls! Sex mil blev det, och vi höll ett snitt på 33 km/h. Benen var hur pigga som helst, det är bara flåset som tagit lite stryk. Och flåset ska jag nog få igång ganska snabbt igen.

Så lycklig är jag! Jag har fått komma hem, och jag kom hem i helt ok form dessutom. Lyckan!