Valborg

Jag har alltid älskat Valborg. Att gå ner till den stora platsen vid havet med trädgårdsavfall till bålet hörde till. På vägen hem fick man åka i rullebören (även känd som skottkärran) och under den korta turen kändes det som om jag hade min egna bil. Fast det var pappa som var motorn. När det väl Valborg kom gick man ner i tid för att ordna en plats där man kunde sitta och grilla korv. När brasan tändes, tittade jag storögt på när elden spred sig fort fort. Sen sprang jag runt med de andra barnen, fascinerad över storleken på elden, att alla vuxna stod och sjöng och att man fick springa runt i mörkret.

Mystiken runt Valborg, min egen skapade, tycker jag fortfarande finns kvar och jag är fortfarande sådär löjligt förtjust. Det är eld, det finns sång, det är krispigt i luften och det luktar vår; finns det något bättre? Dessutom fungerar dagen som en slags tidskompass. Utan Valborg, förlorar jag uppfattningen kring tiden, räknat i årstid och månader.

De senaste två åren har jag varit borta över Valborg. För två år sen var jag i Barcelona och fick se eld mitt i stan till följd av fotbollsuppror, och förra året satt jag på ett flyg hem från Australien. Ikväll ska jag stå med två av mina bästa vänner och njuta av lukterna och stämningen. Vi ska dricka varm choklad och ha det bra.

För att tjuvstarta lite, spelar jag Längtan till landet som också kallas Vintern rasat ut, med Lunds Studentsångare.

Leisure fredag

Jag är ledig idag! Det blev sent igår, och jag är lite sliten. Så att säga. Därför blir dagens låt en stillsam favorit.


Bat for lashes Travelling woman

Borden, måsten och annat skräp

Vilken dag jag har haft. Jag är lite förvånad över att jag fortfarande står upp. Och allt är såklart mitt eget fel, precis som vanligt.

Vaknade sent, och kom till jobbet senare. Jag började ta tag i det som skulle göras idag, enligt planen. Ni vet, den där planen som aldrig aldrig håller. Just den. Jag hade inte så mycket på mitt bord idag och jag hade planerat att gå lite tidigare för att hinna förbereda inför bästa kusin-besöket. Men såklart, så funkar det inte och det borde jag känna till vid det här laget. Jag fick veta att jag ska hålla en presentation på måndag morgon. Det är egentligen en piece of cake, men man vill ju ändå vara förberedd. Självklart kom jag inte iväg i tid från jobbet.

Jag stressade in på systemet och handlade på mig. Cyklade hem spriten och cyklade sen vidare till matbutiken. Cyklade hem maten och insåg att jag måste ha tandkrämsamnesi, då jag glömt det varenda gång i hur många dagar som helst. In med mat, sprit och ursäkten till människa (ja, jag) och börja springstäda. Ni vet, när man springer fram med damsugare och damtrasa samtidigt.

Väl klar med städningen, satte jag mig ner för att betala räkningar. Det är en sanslöst tråkig månad den här gången, det vill jag lova. Deprimerad över begränsat utrymme och med värkande axlar skulle jag skriva något fint till er. Men det finns liksom inget kvar i mig. Plus att jag ska laga mat och baka nu innan kusinen anländer vid åtta. Därför får ni bara mitt gnäll.

Jag vet. Jag borde inte ta på mig så mycket. Jag borde vara mer försiktig med min ekonomi. Jag borde planerat bättre. Jag borde gett mig själv tid för vila. Jag borde, jag borde, jag borde. Jag ska. Nästa gång.

Men inte ska jag bara lämna er med gnäll! Så fruktansvärt oartigt. Nej, jag lämnar er med ett tips, så ni kan läsa vidare någon annanstans istället! Nordiska museet har webbutställningar, något jag upptäckte av en slump igår. Jag tycker det är en väldigt fin idé, och man kan bland annat frossa i bilder från en utställning som heter Modemakt. Och det är verkligen att frossa, believe you me.

Kusintorsdag

Idag, eller snarare ikväll kommer en av mina närmaste vänner och tillika kusin! Därför är det här en alldeles särskilt bra dag. Och det ska vi såklart fira med dagens låt. Idag har jag valt en som jag vet att min kusin älskar. Dagens låt, tillägnad Anneli:



Paul Weller - Brand new start (acoustic)

Frihetssökande onsdag

Jag gillar mitt jobb. Verkligen! Problemet är ju att man är bunden till det vid de här specifika timmarna vid den här specifika tiden. Ibland suktar jag efter att bestämma över min egen tid och då är en dag som idag lite... seg.

Dagens låt således:


Tennesse Ernie Ford Sixteen tons (16 tons)

Necessär uncovered

Jag får ofta frågor kring vilka produkter jag använder. Jag har inte överdrivet mycket produkter, men genom åren har jag hittat mina absoluta måsten. Lägger man sen till tillfälliga gästspel, smycken, linstillbehör och så vidare och så vidare, verkar tre necessärer helt plötsligt inte så orimligt.

Här listar mina måsten som de ser ut idag och berättar lite om varför de är så bra.


Håret: Mitt hår har aldrig mått så bra sen jag började tvätta det med Redken. Framförallt med schampot Body Full. Jag har så långt hår nu (täcker halva ryggen, jag är också känd som Cousin It), att jag behöver ett lyft från schampot, annars kommer jag vara plattare än en LP-skiva ovanpå. Ibland använder jag balsam också, men det har en tendens att tynga ner håret. På sommaren försöker jag undvika det. Redken är dyrare, visst är det så. Men, det finns hopp! Antingen passar man på i USA och/eller Storbritannien där det är mycket billigare, eller så letar man upp de butiker som säljer det till ett rimligt pris. De finns. Den enda produkt jag använder när jag ska fixa håret är spray. Alla andra produkter tynger ner. Nja ok, Schwarzkopfs Dust it funkar också, men då får jag tvätta håret med diskmedel för att få ur det. Och det är inte ett recept för succé, tro mig. Jag använder alltid billiga märken när det gäller hårspray, de funkar bäst för mig. Här ses Proffs Super strong hairspray.

Huden: Den bästa, bästa hudvården får man av Dermalogica! Jag kan inte nog understryka vilka under det märket har gjort för mig. De använder inga konstgjorda tillsatser. Här ses tvätten Special cleansing gel och ansiktskrämen Skin smoothing cream. Det här är verkligen en av mina svagheter. Jag skulle kunna köpa hela deras sortiment bara för att. Men konstigt nog gillar inte plånboken det. För kroppen använder jag The Body Shops Moringa Body butter. Den doftar något alldeles ljuvligt och återfuktar och mjukar upp också såklart. Oftast behövs ingen parfym när man använder den.

Doften: Parfymerna jag haft genom åren har varierat. Jag minns första parfymen jag fick. Min mamma hade en avig inställning gentemot de parfymer jag släpade hem från H&M, som hon tyckte doftade billigt. Därför lät hon mig välja en riktig parfym, som endast fick användas vid speciella tillfällen och som skulle vara min doft. Det var Cacharels Anaïs Anaïs och det är längesen nu. Idag fastnar jag för olika parfymer lite beroende på var jag är i livet. Och just nu är jag vid Cacharels Scarlett. Den luktar sommar och äventyr.


Läpparna: Vill jag ha röda läppar använder jag Makeup Stores nyans China red, den är tillräckligt blå i basen för att passa mig. Jag är mörkhårig och röda läppstift med gulare bas tenderar att få mig att se lite sjuk ut. Röda läppar är också ett säkert knep när man känner sig som en tågkrasch. Själv ser jag ofta ut som någon slags trafikolycka, och då arbetar jag efter principen att blända är att förblinda. För endast markerade läppar använder jag Christian Diors Rouge Dior i nyansen Ambre Caméra. För nakna läppar, men med extra glans fungerar YSLs Lisse gloss i nyansen Les Pastels. Men min absoluta favorit, saken jag får panik över om jag är utan, är såklart mitt lypsyl från ACO. Förutom att läpparna blir mjuka, glänser det lite sådär lagom. Ja, det stämmer - jag är beroende. Och ingenting får komma mellan mig och mitt lypsyl.

Huden: Jag använder samma nyans på mitt rouge året om, för mig fungerar det perfekt. De med ljusare pigment kan däremot behöva skifta mellan en brunare på sommaren och en med rosa bas på vintern, men det är såklart en smaksak. Mitt rouge är ett créme rouge, och appliceras bäst precis efter hudkrämen. Min favorit är Lancômes Magie Blush i nyansen Rose d'aurore. Jag använder också en highlighter. För att täcka upp för sena kvällar (se utläggningen om att se ut som en trafikolycka) och för att belysa delar av ansiktet, det vill säga att arbeta med ljus och skuggor. Min favorit är YSLs Touche Éclat.

Ögonen: Oftast nöjer jag mig med mascara, ibland lägger jag på lite eyeliner. Min absoluta favoritmascara är Lancômes Definicils. Det finns ingen bättre, lovar. Det var faktiskt över den gemensamma kärleken till just den mascaran som jag och en av mina bästa vänner fann varandra. Eyelinern kladdar jag extremt med, men det hör till. Tops skapades av en anledning, och det var inte till öronen. Eller jo ibland. Jag använder Rimmels Exaggerate.

Naglarna: Jag använder såklart en massa olika nyanser från en massa olika märken. Jag är väldigt slarvig med naglarna, det är oftast ganska flagnat. Det beror också på att jag har sämst nagelkvalitet i världen. Det är faktiskt ett under att de sitter kvar överhuvudtaget. Men, bäst av alla nagellack är O.P.I och då helst i favoritnyansen So Hot It Berns. Det avslutas med topplacket, också O.P.I.

Det tar tid att hitta sina egna favoriter, och de förändras såklart också över tiden. Mina favoriter har jag hittat genom tips från vänner, familj och tidningar. Och genom att testa mig fram i all oändlighet. Förhoppningsvis spar jag någon lite tid och kanske lite ansträngning och ytterligare kanske lite pengar. Kanske.

Tillbaka till verkligheten-tisdag

Idag är första dagen på jobbet efter långledig påsk. Så nu örfilar vi upp oss med dagens låt:



Charlotte Gainsbourg + Beck = Briljant.

Mode utan midja

Malmö Museum har just nu en utställning som heter Mode utan midja. Utställningen tar sikte på att skildra 20-talets kvinnomode, som är känt för sin avsaknad av midja, kortare kjolar och kortklippta frisyrer.


Jag har gått på en del moderelaterade utställningar den senaste tiden och i princip varje gång har jag blivit lite besviken. Ofta har inte utställaren visat upp plaggen fördelaktigt eller så har utställningen saknat sammanhang. Att visa plagg i ett dunkel är inte så lyckat, åtminstone inte för den som vill granska mönster, drapering och söm. Likväl är det inte intressant att studera ett plagg utan att känna till dess kontext. Jag cyklade iväg till Malmö museum idag, omedveten om att jag hade ganska låga förväntningar. Jag märkte det först när jag stod där och var positivt överraskad.

För den här utställningen är bra. Riktigt bra. Den sätter plagget i en social och ekonomisk kontext. Betraktaren får veta varför kjollängden kröp upp, varför modet blev mer androgynt och sammanlänkade historiska händelser till modet. Och det är precis så det ska visas! Mode är aldrig ett uttryck isolerat från sin samtid. Mode är en del i den kontext vi varje dag befinner oss i, och kan i sig både vara orsak och verkan.

Mode utan midja bygger upp utställningen genom att berätta kvinnans historia, specifikt på 20-talet. Bara en sån sak! Kvinnans historia berättas inte i lika stor utsträckning som männens historia, fyllt av krig, strategi och erövringar. Här berättas kvinnans historia för att kunna sätta hennes mode i ett sammanhang. Varför klädde man sig så här? Otroligt intressant och smart. Precis så en slipsten ska dras helt enkelt. Gå dit, helst redan igår.

Kvinnlig rösträtt

Det kulturella sammanhanget

Den kvinnliga sexualiteten tillgavs existens

Kläderna visas upp tillsammans med möbler och konst

Skisser på konfektion

Skiss tillsammans med tygprov

Citronfjärils-måndag

Sommaren är verkligen här! Igår flög jag fram på vägar som omgärdades av vintergäck och jag såg en citronfjäril. Mitt humör påverkas otroligt av solen, så jag flyger upp som en glad loppa varje dag nu. Det firar vi med dagens låt!


Sam Cook Summertime

Skåre

jag skrev tidigare om min gata. Den är ett litet stycke av det som är mitt hem. Förutom mina föräldrars hus och gatan huset ligger på, ingår huset också i ett större sammanhang. Nämligen en by.

Mina föräldrars hus ligger i en by som heter Skåre. Det är en medeltida fiskeby mellan Trelleborg och Höllviken. Byn har en gammal och en nyare del. Den nya delen tillkom på 60-talet och det är där huset ligger. Byn är ganska liten och luktar tång och tjära.

I Skåre har jag sprungit upp och ner, och varje sommar har jag fått sommarben just här. Jag har lekt kurragömma, smugit på vuxna och spelat brännboll i all oändlighet. Jag har badat och sprungit i vattenspridare. Men jag har också tagit mig igenom mina livskriser just här. Och på grund av här. Jag minns en gång jag inte mådde så bra och jag tittade ut över åkrarna och vattnet och tänkte "Allt blir bra. Om det här består, så består även jag." En ganska enkel tanke men så otroligt viktig för mig just då.

Idag bor jag inte här längre, som jag nämnt. Men det här är fortfarande mitt hem och dofterna är fortfarande mina. Just nu doftar det i gränslandet mellan vår och sommar. Fåglarna kvittrar, motorcyklar kör förbi och jag får knappt vara ifred för grannens hund. Precis som det alltid varit.

Saving my soul-söndag

Idag skiner solen, det ska bli minst lika varmt som igår och jag ska flyga fram på landsvägarna i flera timmar. Och då är det precis en sån här låt som gör mig lycklig:



Ryan Adams version är så fin, inte sant?

Tina Canerholm by Helena Sandklef

Varje dag konsumerar vi spaltmeter med text i olika form. Krönikor, recept, nyheter saxade från ett TT-telegram, debattinlägg, instruktioner, barnböcker med lyckliga slut och mail. Vi associerar texten med en avsändare, vilket kan vara en specifik signatur men tillika något så abstrakt som ett tidningsformat eller Läkemedelsverket, och läser texten parallellt med denna kännedom. En blogg är en förkortning av webblogg som i sin tur ska vara en form av journal/dagbok på nätet. Tolkningen av definitionen står sig fritt, men det är svårt att komma ifrån den personliga vinkel och närheten till rösten som präglar varje ord. En bra blogg har en intimitet med läsaren, och detta är en bra blogg. Därför ville jag sammanföra rösten med personen bakom, i ett försök till en mer spännande variant än en faktaruta, en mer strikt uppstyrd version av "berätta vem du är på fem meningar".

Här är mina frågor till Tina Canerholm. Ni känner henne kanske privat, ni känner henne kanske genom hennes karaktäristiska texter. Eller, så har ni aldrig mötts. Oavsett så är vi för dåliga på att vara nyfikna.

Bästa promenad: Från mina föräldrars hus ner till hamnen i Skåre.
Favoritgata: Circular quay, Sydney. Man ser bron och Operahuset och härifrån kan man ta sig överallt i Sydney. Man är precis mitt i allt.
Favoritdrink: Öl, helst; Coopers Pale.
Äter lyxmiddag på: Varsomhelst där jag inte själv lagar mat.
Här bjuder jag mamma på middag: Gondolen.
Bästa mikromaten: Har ingen mikro.
Fikar gärna på: I någons trädgård.
Bästa lunchställe: Vad som helst som intas vid kanalen i Malmö.
Bästa kaffet: Bryggkaffe med mjölk, inget socker.
Bästa baren: En champagneria i Barcelona som säljer flottiga mackor och billig Cava i breddfyllda glas.
Senaste teaterföreställning: Livets Ord, med Magnus Betnér på Chinateatern.
Senaste utställningen: "Den tidiga modernismen" på Moderna i Malmö.
En bra gå bort-present: Mat eller dryck! Finns det något bättre?
Favoritlyxartikel: Kolhydrater.
Läser just nu: Dr. Jekyll and mr. Hyde.
Läser helst: Klassisk litteratur, modetidningar och dagstidningar.
Senaste personen som fick dig att skratta: Min mamma.
Favoritråvara: Kaffe.
Favoritfärg: Svart, alltid svart. Ibland blått.
Favoritmärke: Dermalogica.
Favoritskor: Höga klackar och cykelskor (haha, skulle kunna vara en cheezy titel på min självbiografi!)
När grät du senast: Den 28e mars.
Vad var den senaste drömmen du minns: Någon satte upp en föreställning som egentligen var en porrfilm och min reaktion var att att jag lutade huvudet på sned och sa "Smart!"
Vad är det första du gör på morgonen: Svär.
Värsta känslan: Sorg.
Modeförebild: Audrey Hepburn. Klyschigt men sant. Också komplett fel för min kroppstyp.
Motionerar: Landsvägscykling.
Det dyraste jag har köpt: Min dator.
Favoritprodukt på Apoteket: Acos lypsyl.
Lyssnar på: Just nu, mycket bluegrass och country. Och gammal sådan. Men även ny.
Bästa förfestmusiken: Musik med referenser och historier.
Senast gnolade: Patsy Clines Walkin' after midnight.
Dansar helst till: Musik med referenser.
Senast köpta skivan: Straight outta Rockridge med Rockridge Brothers.
Mitt sämsta köp någonsin: oj! Säkert ett par skor jag aldrig använt, för att jag inte kan gå i dem.
Senaste impulsköp: Hallon och björnbär.
Senaste fyndet: En skjorta och en kaftan.
Senaste secondhandfyndet: samma som ovan.
Mode jag aldrig vill se igen: Trelleborgs-tolkningar. (tro mig, it's a special kind.)
Värsta huvudbonaden: Ingen alls! Eller ja, fruktkorgar är ju opraktiska.
Bästa huvudbonaden: Alla! (hence favorituttryck)
Favoritaccessoar: Halsband och ringar.
Transportmedel: Cykel.
Skulle helst vilja ta en middag med: Mina vänner är de bästa!
Återvinner: Kläder. Slänger inget - köper gammalt.
Vad skulle du vilja vara världsmästare i: Pajätning. Det är tufft.
Ville bli när jag var liten: Polis (jösses). Fast också dansare!
Hejar på/håller på: De som förtjänar det.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Smsar/twittrar/läser.

Detta är Tina Canerholm, presenterad så som hon, av mig Helena Sandklef.

Bil-utan-tak-lördag

Idag ska jag och min pappa åka bil utan tak. Vi ska åka runt på slätten och stanna till vid kakbufféer och konstutställningar. Det är påsk, och det är lika med konstrunda. Dagens låt tillägnas min pappa, som vet precis hur man angör en brygga.

Min gata

Min pappa berättade ikväll om att kommunen bytt ut gatlyktan på gatan. Istället för det sterila vita ljuset som lyser upp hela gatan har den nu fått gula lampor, som lyser bara precis där lyktan står. Min pappa tycker det är ganska mysigt faktiskt. Lamporna är lite varmare i ljuset och det påminner om en annan tid, när det var gas i lampan.

Jag tänker på hur många gångar jag hoppat i vattenpölen precis under gatlyktan utanför mina föräldrars hus. Speciellt när det var sommar och det var varmt och vattnet var ljummet i vattenpölen. Gatan luktade fortfarande sommarregn och pölen blandades snabbt upp med smuts efter mina stampande fötter.

Det är en väldigt fin gata min gata. Eller, det är ju inte min gata längre i den bemärkelsen att jag inte bor här längre. Men på något sätt är den såklart fortfarande min. Klapperåsvägen i mitt hjärta.

kyrkogårdslördag

Igår hade jag mina vänner här på skratt-mat-vin-skratt-bourbon-häng. Kvällen avslutades någonstans vid 3-4 snåret och var mycket lyckad. Efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket av annat, ska jag cykla idag. Därför är dagens låt:



Hank Williams' Six more miles (to the graveyard) handlar förvisso om att hans kärlek har dött, men i det här fallet tolkar vi låter som att jag cyklar mot kyrkogården. Morbid, that's my middle name.

Sömnbriststorsdag

I natt har jag sovit alldeles för lite. Ja, alldeles för lite. Så nu skruvar vi upp volymen, dansar runt och skrämmer kroppen vaken!

Dagens låt firar att solen skiner ute och gör att lite sömn ändå är hanterbart:


The Kinks Sunny afternoon

Insikten om begränsningen

Ända sedan så långt jag kan minnas har jag inte tyckt om att avgränsa mig genom mina val. Vilket är en ren omöjlighet, eftersom ett val per definition också innebär någonting annat blivit bortvalt. Men jag har alltid velat ha så breda förutsättningar som möjligt. Läste samhälle/samhälle på gymnasiet och ekonomprogrammet med handelsrätt på universitetet - bredd och åter bredd. Fegt? Ja kanske. Eller någon slags önskan om att inte missa någonting alls. Eller kanske total brist på insikt.

Detsamma har länge gällt för att svara på frågor kring favoriter. Favoritmusik? Favoritbok? Favoritfärg? I flera år har jag gått runt och blivit provocerad och utropat "Vem är så endimensionell att de kan svara på det här?!"

Det är löjligt av mig. Det är ju ingen som tror att svaren på de där frågorna svarar exakt för hur den personen är, i det allra djupaste innersta. Snarare ger det väl en bild av vilka preferenser man har just nu, precis idag, efter att ha sovit sådär eller hört det där bandet som får en att tänka på det där andra. Ett tvärsnitt helt enkelt, av en människa just precis i detta nu, när frågan ställdes. Jag däremot, har helt enkelt tolkat allt lite för bokstavligt.

Med det sagt, kommer jag imorgon överlåta min blogg åt min kära vän Helena Sandklef. Hon ska intervjua mig, med korta frågor som kräver korta svar och skriva om det i min blogg.

Men såklart, jag förbehåller mig rätten att ändra mig. Hur endimensionell vore jag inte annars?

Onsdagshyllning

Idag är det onsdag och det är också dagen då jag ska iväg på inspelning. Min bästis ska vara paneldeltagare i (till att börja med) en pilot för SVT. Jag är övertygad om att hon kommer göra succé och att programmet kommer bli detsamma.

Det är såklart en mycket stolt dag idag! Jag kommer gå runt och sträcka på mig och skryta brett och vitt och vara odräglig som vanligt. Och på grund av det här blir dagens låt en gåva till Helena.



Gimme shelter är såklart en Rolling Stones låt från början. Här har ni den i en version av Paul Brady & the Forest Rangers, som också förekommer i serien Sons of anarchy. Helena och jag bråkar alltid om vem som ska få Jax (huvudkaraktären) och har gjort det till en tradition att ge bort honom till varandra när det behövs.

Med det sagt Helena, du får Jax idag.

Figurens rumsliga samband är färg

Camilla Åkrans gjorde förra året ett fotoreportage för Harpers Bazaar som jag fullständigt smälter inför. Jag älskar färgerna och hur skuggorna får vara med. Och jag gillar verkligen hur hon har tagit konceptet kring att klä sig i färgblock, och satt det i ett geometriskt sammanhang. Reportaget är från juni/juli numret 2010 och hela kan man se här.




Camilla Åkrans är en av Sveriges mest anlitade modefotografer och man kan ofta se hennes fotografier i svenska Elle. Mer av Åkrans bilder kan man också se här.

Tisdagshopp

Många är vi som har vandrat den här vägen. Nu är det min tur. Igår såg jag sista avsnittet av Sopranos och nu känns det helt tomt. Dessutom; vad hände??

I alla fall, med det sagt, är dagens låt ett ganska uppenbart val. Det finns ingen annan låt idag, så är det bara.



I sista scenen sätter Tony Soprano på Don't stop believing med Journey. Låten spelas hela scenen ut och stämningen är ganska mystisk. Idag ska jag således ta reda på vad andra fans tror hände. Glad tisdag!

Sagan om jeansen

Hur många kulturella referenser kan ett enda plagg bära på? Med jeansen blir det uppenbart att några sådana gränser inte existerar. Från arbetsklädsel, via rock'n'rollen, en sväng förbi fotbollsmorsor till att syfta till egentligen allt och alla. Känner ni någon som inte äger ett par jeans? Jag känner en två tre stycken, men jag tror det är ganska ovanligt.

När jag tänker på jeansen som plagg, slås jag av hur barriärbrytande plagget faktiskt är. Tänk på det. Vilken mänsklig gräns har jeansen inte besegrat? Den generationsbetingade? Jo. Den klassmässiga? Jo. Den kulturella? Jo. Nåja, visst finns det undantag. Men efter en snabb blick i garderoben undrar jag om det verkligen finns ett annat plagg som tillhör så många. Både i sak och koncept. Jag tror verkligen inte det.

Min pappa minns fortfarande sina första jeans. De kom hela vägen från Amerika och 1959 i Katrineholm förvandlades min pappa till Elvis. Eller åtminstone ser jag honom så, när jag hör historien berättas. Han och hans kompis var de enda i Katrineholm som hade jeans, och naturligtvis var de dödligt häftiga.

Själv minns jag inte mitt första par. Men jag har ett fotoalbum i huvudet över alla de man fäste sig vid och var tvungen att säga farväl till. Jag minns paret jag ägde under första året i gymnasiet. Det hade gått hål på knäet, och jag fortsatte göra hål över hela byxan, för att förstärka min vurm för rock'n'roll. Jag bar strumpebyxor under och hade skaffat ring i näsan. Jag kände mig stenhård. Jag minns också paret som var mina första riktiga skinny jeans. Midjan var väldigt hög och de satt så tajt över vaderna att jag var alldeles öm efteråt. Jag minns såklart också paret som följde med mig runt i Australien. Jag hade bara plats för ett par byxor, och då var jeansen givna. Jag minns paret jag spenderade över 1000 kr på och som tappade färgen nästan direkt.

Jeansen är verkligen som före detta pojkvänner. Jag förknippar dem med den personen jag var då, och med alla fina minnen vi skapade ihop. Vi sa farväl, ibland tårfyllda. Men jag gick vidare och hittade nya raringar att skapa nya minnen med.

Måndagsöken

Och så var det måndag igen. Hur blir det så här varje vecka?

För riktigt bra måndagspepp bjuder jag idag på Calexico. Öken, romantiken, öken. Och så bra.

Det här med cykel va

Sydsvenskan skriver idag i söndagsbilagan om CK Ringen, och i förlängningen om landsvägscykling. Maria G Francke berättar i sin söndagskrönika att Sydsvenskan hängt med cyklisterna i några månader inför utomhussäsongen. Tyvärr finns inte reportaget på nätet, vad jag kan se. Däremot kan man se en kort reportagefilm här.

Jag är själv dedikerad cyklist. Eller nja, en sanning med modifikation. Jag skulle kanske beskriva mig själv som periodare, för att hålla mig ödmjuk inför min egen cykling. Sant är i alla fall att jag älskar det. Jag älskar min cykel, och jag älskar att dra fram på de numera väl bekanta landsvägarna på Söderslätt. Ibland är jag till och med en sån som cyklar när det är minus ute. Ni förstår såklart min förväntan inför det här reportaget!

Vad jag läser är en beskrivning av en machokultur i en svettig källare, där drivkraften beskrivs med längtan efter landsvägen. Längtan efter att få dra fram på vägarna, på sommaren, på riktigt. Men det är just det. Där slutar beskrivningen.

Jag kan såklart bara prata för mig själv, men personligen tycker jag att ett reportage av den här typen endast blir intressant om drivkraften bakom själva företeelsen beskrivs ordentligt. Att läsa om några människor som svettas i en sunkig källarlokal ger varken förståelse eller rättvisa. Att läsa om att det finns människor som tycker om att plåga sig själva, utan att beskriva varför blir mer som att visa upp en avart - det blir en freakshow. Är det verkligen intressant? Kanske. Kanske bara inte för mig.

Poängen är att jag såklart blir besviken! Jag vill ju att själva drivkraften ska beskrivas, eftersom det är där igenkänningen för mig finns. Det här gör såklart människor tvära. Det är väl bra att man ger publicitet till sporten, till motionärsgrenen! Ja, såklart. Men ska man vara tacksam för att det ges publicitet kring något som så uppenbart borde uppmärksammats ungefär nu? Med den växande cykelkulturen är det oundvikligt att göra ett sånt här reportage. Det borde i princip gjorts igår. Och man kan väl fortfarande kräva att det görs en intressant skildring?

Eftersom jag är så besviken och irriterad över det här tänker jag ge min egen beskrivning av drivkraften, lockelsen. Antagligen mest för min egen skull. Håll i hatten.

Varje gång jag gör mig i ordning för att ge mig ut och cykla pirrar det i magen. Lite lyckligt och lite nervöst. Kommer jag räcka till idag? Det gör ju lite ont si, och jag är ju lite sliten så. Det blåser som tusan ute. Det här kommer göra ont. Jag fortsätter att klä mig medan jag och pappa muttrar i takt om att vi är dårar som gör så här mot oss själva. Och så flinar vi. För vi vet. Vi älskar det.

Första tramptagen och benen håller på att vakna. Vi försöker ta den värsta motvinden på utvägen. Nu tar vi det lugnt!, övertalar vi varandra, fastän vi vet att det kommer vi inte alls att göra. Och sen ökar vi farten successivt. Pulsen går upp, och benen svider. Vinden vrålar i öronen på en, ett ljud man är alltför väl bekant med. Är det riktigt blåsigt kämpar vi för att hålla cykeln rät, vinden vill gärna leka med den. Andhämtningen är tyngre, men fortfarande hanterbar. Farten ökar, och med den pulsen. Benen svider. Tankarna som far genom huvudet är en kompott av vardag, problem, jobb och ett "varför gör jag såhär mot mig själv?". Ibland tänker jag att cyklingen är lite som att drömma. Jag behandlar mina senaste intryck, i ett rum där bara andetagen hörs.

Jag är trött. Benen svider. Pulsen är hög och jag cyklar med munnen öppen och tror att jag får i mig mer syre på det sättet. Jag registrerar omgivningen. Och omgivningen registrerar oss. Bilar tutar, kör för nära. Vi hytter med näven och blir förbannade. Vi blåser förbi andra människor med vanliga cyklar, vi kanske till och med blåser förbi en annan landsvägscyklist. Vinden fortsätter att ryta ilsket i öronen. Ett ljud man är så trött på vid det laget. Benen svider.

Ungefär halvvägs vänder vår väg, och helt plötsligt blir det tyst. Helt tyst. Förutom någon enstaka fågel hörs bara däcket mot vägen och knappt ens det. Solen skiner, och helt plötsligt känner jag hur varmt det är. Vi har vinden i ryggen och vi flyger fram över mjuka landsvägar. Solen hettar mot mitt svettiga ansikte och det är så tyst. Lyckan växer inom mig, störtar fram i kroppen. Vi flyger! Någon har bakat något med choklad, i något hus vi passerar och doften träffar oss en kort stund. Det luktar gräs, och kanske syrén. Farten ökar, benen svider. Den tillfälliga lättnaden av att bli av med rytandet i öronen, ersätts av påminnelsen kring att det fortfarande är allvar. Fokus. Svetten rinner, andhämtningen är tung och vi flyger.

Snart nog har två, tre timmar gått och vi är hemma igen. Vi har spurtat den sista biten och pappa slog mig som vanligt. Han flinade när han körde om, och jag knäcktes när jag såg att med vilken lätthet han trampade om mig. Vi står och andas ut på garageinfarten och de verbala ryggdunkningarna haglar. Den och den snitthastigheten, så och så många kilokalorier. Så snabbt som mest, och så lång distans. Jag darrar i kroppen, och jag ser svarta prickar dansa för ögonen. Jag känner mig också otroligt stark; jag klarar precis vad som helst för jag stångades precis med den där vägen och den där vinden.

När man återhämtat sig, och belöningen rusar i kroppen, är man så nöjd med sig själv och så övertygad om sin egen styrka att man glömmer bort varför man inte kan göra det här varje dag. Man skryter för varandra och för andra stackare som tvingas lyssna. Men sen finns ju livet också. Med ansvar, plikter, nöjen och andra saker som i sin tur gör cyklingen till en så skön flykt. Det är varför man, enligt mig, plågar sig i en svettig, sunkig källarlokal. För att sätta artikeln i ett sammanhang, så att säga.

Cykelsöndag!

På söndagar cyklar jag landsväg tillsammans med min pappa. Idag är inget undantag. Det är strålande förhållanden idag, med solsken och en bra temperatur!

Därför blir det en riktig cykelklassiker som dagens låt idag.



Den här låten med Kraftwerk heter alltså Tour de France, och är en hyllning till cykelsporten. Det är så fint att man blir alldeles rörd. Se bara på videon!

Vår

Igår begav vi oss som sagt ut i parken för att fira vårkänslorna som spratt i kroppen. Jag cyklade så fort jag kunde, och hade handen om min långkjol så den inte skulle trassla in sig i hjulet. Lite som en viktoriansk dam, fast på cykel och med skinnjacka. När jag kom fram hade mina fina vänner satt sig alldeles vid sjön. De spelade musik och slog upp vin i plastglas, och jag fick en kort glimt av många kvällar som ska komma framöver. Vår!

















Det var en fantastiskt fin kväll.


















Maria hade fint nagellack och vi pratade lite med ankorna.




















Sen gick solen ner och fladdermössen flög vilt över sjön. Det blev kallt och batterierna till musiken började ta slut. Så vi packade ihop och cyklade hem igen.

Luftinstrumentslördag

Idag är en sådan där lördag som spenderas på museum och i second hand-butiker. Till det spelar vi luftinstrument till följande fantastiska komposition.


(var snäll och bortse från tönten som låtsas bli rädd av gittaren. Han fick mig att rodna.)

Ambitionen, jo jag sa ambitionen!

Idag är det som sagt fredag, och det är finaste vårdagen ute! Det firar jag och mina vänner med att låtsas att det är sommar och beger oss ut för första picknicken. Vi vinkar av den ena vännen som ger sig ut på havet om några dagar. Ja, det kommer bli väldigt kallt. Och ja, vi kommer ångra oss efter ett tag. Men vi har åtminstone ambitionen att fira sommar, och det är inte illa.

Precis som jag hade ambitionen att skriva nåt lite mer matigt. Ambitionen mina vänner! Tänk på det. För det kommer jag alltså inte göra. Nej jag kommer visa en bild på några armband, och jag kommer visa en bild på hur solen skiner in genom fönstret. Sen kommer jag lägga upp en låt, för att sätta er i picknick-stämning. Och det är allt det här gamla skrället klarar av idag. Håll i hatten, nu kör vi:

Lite armband. Som jag har blickat förälskat mot hela dagen. Och beundrat mig själv för den utomordentliga kombinationen.









Såhär fint lyser solen in genom fönstret. Därför packar jag min picknick-korg och cyklar iväg i all hast.















Sist, men verkligen inte minst, ger jag er min picknick-låt du jour. Låten är fantastisk, och som en bonus får man spana in en trafikolycksframkallande-snygg Françoise Hardy.

Fredagstöcken

Det är fredag och jag vaknade och kände mig ganska pigg! Det ska firas. En sån här fantastiskt dimmig fredagsmorgon, har jag liksom inget val. Det får bli en av mina favoritlåtar.



Skivan For Emma, Forever ago är ett resultat av tre månaders isolering. Justin Vernon stängde in sig och behandlade år av personliga problem. Skivan är inspelad under väldigt enkla former, och är alldeles fantastiskt briljant. Glad fredag!

Referenser till mina preferenser

Ida Skovmand skrev igår om personliga preferenser och vad de grundar sig i. Vilket plagg överlever trender och säsong för just dig? Och än viktigare; varför? Intressant ämne som jag inte kan låta bli att fortsätta spåna lite kring.

Ämnet, eller diskussionen om ni så vill, är så mycket större än stil, även om det är ett intressant exempel på det. Ämnet kan också definieras som en fråga kring vad som är jag, och vad som är samhället. Drar man det ännu längre befinner vi oss helt plötsligt i diskussionen kring biologi och miljö. Det vill säga; vilket har störst påverkan för utvecklingen av din person, biologi eller miljö?

Själv är jag en övertygad miljötroende. Jag tror att biologi har ytterst liten påverkan på vem jag är och vilken min referensram är. Och som en mycket smart vän sa en gång; den biologiska påverkan - vad är det som säger att den i sin tur inte är miljöpåverkad?

Poängen är att vi vet inte riktigt hur stor varje andel är, eller varför. Däremot finns det fortfarande stora delar av samhället som föredrar att förklara beteenden, tendenser och sociala grupperingar med just biologi. För att så har vi alltid förklarat det. I princip. Läs valfri text av Per Ström, så blir ni smärtsamt medvetna om vad jag menar. Vi skulle ju lika gärna kunna välja att förklara utifrån miljö. Även om vi inte vet säkert. Min övertygelse är att vi skulle få ett mer tolerant samhälle. Och det är snarare valet av förklaringsmodell som är intressant i förhållande till att föra en diskussion om vad som är en absolut sanning.

Så för att spinna vidare på det Ida Skovmand började resonera kring, ska jag försöka svara på frågan kring varför jag alltid köper randiga tröjor, och aldrig tycker att jag klär i sneakers.

Jag tror att direkt när jag föddes utsattes jag för miljontals intryck. I början hade jag inga verktyg för att hantera dem. Det var mest färger och ljud, som inte kunde placeras i fack, eftersom jag inte hade skaffat mig sorteringsverktyg än. Jag saknade förmåga att definiera, att sätta namn på saker.

Efterhand lärde jag mig att sätta namn, samtidigt som intrycken blev fler och fler. Det var kumulativt på så sätt att ju fler verktyg jag fick för att hantera intrycken, desto fler fick jag tillgång till. Verktygen skapas på något sätt av intrycken. Genom att positivt och negativt förstärkas vid intryckens passerande växte verktygen fram. Snart nog utgör alla dessa intryck, som fortfarande störtar emot mig, en referensram.

Hår uppsatt i knut är fortfarande en referens till när min mamma satte upp sitt hår varje morgon, innan hon begav sig till jobbet. Hon hade hårnät och hårnålar, och jag stod i dörröppningen och tyckte att hon var finast i världen. Hon sprutade på sig Givenchys Ysatis och den doften kommer jag för alltid referera till trygga, tröstande kramar. Och så vidare, och så vidare, intryck efter intryck. Framme vid dagens datum. Vem är jag och varför är jag inte precis som alla andra som växte upp samtidigt som jag?

Livet är alldeles för komplicerat för att två olika personer skulle uppfatta samma sak samtidigt. Och livet är för stort och härligt för att jag ska kunna skaka fram referenser till varje preferens. Och säkert finns det en del som förklaras biologiskt. Min poäng är att jag inte ser poängen med att förklara människan så. Därför väljer jag att förklara det annorlunda.

Varför jag gillar randiga tröjor, men inte mig själv i sneakers? Jag vet inte. Och det är fantastiskt.

Timnedräknande torsdag

Tänk vilken fin morgonrutin det här har blivit! Idag blir det fin gammal bluegrass.



Jimmie Rodgers kallas också countryns fader och har en fantastiskt historia. Han jobbade som bl.a. växlare vid järnvägen i det dammiga tjugotalets USA, fram tills dagen då han fick tuberkulos. Han blev oförmögen att behålla jobbet vid järnvägen, och på en något snirklig väg nådde han till slut framgång med låten Blue Yodel. Fint. Glad torsdag!

Dagens fnys

Idag hade jag mössa på mig inomhus, vilket väckte känslor. Jag tycker det är så ofantligt roligt att den hövlighetsregeln hänger kvar. Ursprunget verkar vara att man inte bär ytterkläder inomhus. Men jaha? Vad är ytterkläder? Trams. Låt mig påpeka att det här ändå tjänade syftet av att det var kallt och att mitt hår inte ville komma ut och leka idag. Alltså inte samma som när man solglasögon inomhus. Också; jag älskar hattar och mössor! Visste ni för övrigt att det finns skolor i Sverige som har förbjudit mössor inomhus? Jodå, det går verkligen framåt. Individen hyllas och framförallt individuella uttryckssätt. Nja, dina betyg kan vi kanske inte göra så mycket åt, men mössan! Mössan! Den ska bort. Den symboliserar en brist på respekt som är roten till dina dåliga betyg faktiskt. Bort med mössan - omedelbar förändring i din attityd till grundutbildning.

Som sagt, trams.

Onsdagsblås

Ja, ni får faktiskt en låt idag också. Det är bra att ha något som sätter tonen för resten av dagen. Fattar ni? Tonen...? Usch, ursäkta, här är låten:



Det regnar och blåser ute och är sådär allmänt jobbigt väder. Vilket innebär en extremt jobbig cykeltur (när, åh när får vi partikelförflyttning?). Därför tar jag med mig den här bilden och drömmer om bättre tider. Glad onsdag!

Mulberry SS11 & Burberry SS11

Som ett litet sidospår vill jag lyfta fram två kampanjer jag sett och blivit alldeles galen i.



Mulberrys SS11 är en kärleksförklaring till hortensian och brittiska bohemer. Jag vill också fylla hemmet med hortensior! Och vara en brittisk bohem! Ja, både blommorna och bohemen kommer dö inom en vecka, men ändå.

Nästa kampanj är Burberrys SS11, som gjorts av Mario Testino. Man kan riktigt känna det kyliga hoppet om värmen. Om man klickar på bilderna spelas korta filmer upp för varje bild.

Kunglig vintage på Livrustkammaren

I helgen svängde jag som sagt förbi Stockholm. På fredagen marscherade jag och mina vänner med bestämda steg mot Livrustkammaren. Jag hade sett något om att en ny utställning skulle öppna på fredagen och det lät som om det var precis uppför vår gata. Utställningen heter Kunglig vintage, och visar ateljésydda klänningar från Augusta Lundin, Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi som Sveriges kungligheter burit mellan 1900-1970. Med ens vi kom in blev det tydligt att jag varit slarvig som vanligt. Min kännedom om de svenska couture-skräddarna är begränsad tyvärr och jag hade inte riktigt insett att det var det som var inriktningen. Slarvigt! Jag hade helst velat läsa på innan jag gick dit. Jag såg nämligen framför mig att utställningen skulle visa klassisk Dior- och Chanel-couture, vilket jag aldrig blir mätt på. Nåja, nu fick jag ett incitament till att faktiskt läsa på, om än i efterhand.

Utställningens upplägg tilltalade mig, då man delat in plaggen efter färgskalor. Som bakgrund ser man moderna bilder av Stockholm, för att visa att kläderna är odödliga. Det blev riktigt fint.

Vad jag har lite svårare för är att man valt att hänga upp citat av Coco Chanel och Yves Saint Laurent. För det första tycker jag att det känns klyschigt och för det andra; det här var ju en utställning om svensk couture. Så varför hänga upp citat som inte har med saken att göra? Varför inte hänga upp citat från de svenska husen? Det kändes lite som att man gav utställningen ett alibi. Hej, om ni inte tycker det här är tillräckligt glamoröst, har vi i alla fall täckt upp med de här glamorösa personerna! Nej, berätta den svenska couture-historien fullt ut istället.

Jag rekommenderar att man läser på före, jag önskar att jag gjort det. Dessutom borde man ge sig själv lite tid i Livrustkammarens butik. Det var en riktig liten skatt! Böcker med klippdockor från 20-, 30- och 40-talet, kort, böcker och annat begärligt. Såklart, vill man inte spendera pengar bör man undvika den som pesten - min plånbok blev en aning lättare. Se bara på de här fina korten jag köpte!


Vi gick vidare till Gondolen för vin och en av Stockholms bästa utsikter och det var en riktigt fin avslutning.

Trulig tisdag

Tisdagar är min värsta dag och därför behöver jag något extra fint på morgonen. Så varför inte en fin låt?

Corpus miserabel

Det här med kroppen. Förhållningssättet till kroppen. Synen på kroppen. Det vackra. Det fula. Det fina och det äckliga. Ni fattar grejen. Varje dag funderar jag på hur min kropp ser ut, vad jag stoppar i den, hur jag tränar den, hur jag klär den, hur den mår och hur jag för den framåt. Från morgon till kväll. Oundvikligen är det så man gör; jag bor ju i min kropp.

Vi förpackar våra kroppar varje dag. I lager av idéer, önskningar, hat, hopp och förakt. Mitt skal speglar vem jag är, hur jag mår och vilket budskap jag vill sända. Jag har kläder som jag använder när jag inte vill synas, och jag har kläder som ställer mig på scen. Skalet är också en önskan om att passa in eller en önskan att bli betraktad efter vissa sociala koder. Jag tror att alla gör så här. Oavsett hur medveten man påstår att man är gör man ett val, och det är det valet som är så intressant. Varför ville du visa dig just såhär idag?

Är det inte fascinerande? Förhållandet till ens eget jag, som många gånger ligger så långt utanför en själv att det lika gärna skulle kunna handla om att betrakta en skurtrasa. Och samtidigt inte. För vi sitter ju ihop, kroppen och jag.

Jag har precis som alla andra riktigt bra, och riktigt dåliga dagar. Och dagar mittemellan. Jag tycker alltid att jag är för stor, för lång eller ser allmänt konstig ut. Riktigt ofta tycker jag att jag ser ut som en man i kvinnokläder. Så illa jag kan tycka om min kropp! Vi diskuterade det här fenomenet i dagarna. Vi lyfte på locket och tittade lite snabbt på varandras svarta sidor av egenbilden. Och skrattade åt det absurda. Två fantastiskt vackra människor satt och berättade om vilka delar av sina kroppar de rynkar på näsan åt. Och vid vilka tillfällen det blir riktigt svart. Och jag gjorde detsamma. Lättnaden när man känner att man inte är ensam, puttas undan av skepsis inför den andres känslor. Det är ju inte rimligt! Det är jag som är knäpp, alla andra fungerar. Den här känslan kan inte finnas hos henne, hon ser ju inte ut som jag.

Oförmögenheten att tänka utanför sin kropp samtidigt som den är så främmande, är motsägelsefull och det snurrar ihop sig i huvudet när jag tänker för länge på det. Precis om när man var liten och på riktigt började förstå att det var sig själv man såg i spegeln. Att tanken och bilden hörde ihop. Jag blir trött på mitt ständiga spottande på mig själv. En dag ska jag vara så pass vuxen att jag ger mig själv förbehållslös kärlek till min kropp! Den dagen kommer jag också tänka att jag borde uppskattat mig själv redan från början. Fram tills dess fortsätter jag min dagliga maskerad. Varje dag är det olika teman och jag fortsätter kämpa för att passa in.

I've got the airport blues

Jag sitter på Arlanda och gör det jag alltid gör. Kommer för tidigt, stressar genom incheckning och säkerhetskontroll, och slappnar av först när jag sitter vid gaten. Jag köper något att dricka och surfar bort det överflöde av tid jag alltid ger mig själv på flygplatser. Som så många gånger förr lämnar jag Stockholm med vemod i hjärtat.

I Stockholm bor två av mina närmaste vänner. Sådär nära så att man hörs flera gånger varje dag, skickar bilder på vad man äter och ser, och smsar godnatt. I Stockholm bor en del av mitt innersta, kort och gott. Mitt jobb ger mig förmånen att kunna åka till Stockholm ofta, vilket innebär att lyxigt nog ses vi nästan en gång i månaden, ibland mer. Det kunde vara mycket sämre, såklart. Men det innebär också att man umgås med en väldig intensitet. Man ska hinna se, prata om, uppleva allt och lite till för att täcka upp för de dagar man inte spenderar ihop. Och det är alltid sådär härligt så att man får påminna sig själv om att andas.

När jag sen sitter vid gaten med min dricka och min dator och allt det praktiska, stressiga är bakom mig - då kommer vemodet. Jag har sovit för lite, druckit för mycket, ätit för onyttigt, gått i alldeles för opraktiska skor. Helt enkelt tagit väldigt stora tuggor av livet. Plötsligt är det över, och slutet är så abrupt att det är känns som en örfil. Istället ska jag åka hem, handla mat, ta posten, ställa in väskan, tända upp och starta upp livet i lägenheten igen, i förhållande till livet i resväskan. Jag ska till jobbet och jag ska träna och göra allt det där man gör för att beta av vardagarna. Den kontrasten! Som att åka berg-och dalbana för att i nästa sekund tvingas sova.

Jag önskar alltid att mina vänner bodde i samma stad som jag. Och ibland funderar jag på om jag inte skulle bo i Stockholm. Ibland känner jag mig så nära det beslutet att det pirrar i magen. Men då skulle exakt samma känslor drabba mig angående min familj och mina vänner i Malmö. Det är en tävling jag inte kan vinna.

Flygplatser gör det här med människor. Kastar oss upp och ner, fram och tillbaka mellan förväntan och avslut, hej och hej då. Jag vet det. Mina timmar på flygplatser är inte speciella i det avseendet. Men de är speciella utifrån vilka jag väljer att tillägna mitt vemod åt. Helena och Anneli; det här är alltid lika jobbigt.

Frihetsfredag

Den här kommer jag nynna på hela dagen! Håll till godo.

När jag blir stor ska jag bli galen

Ikväll har jag packat och planerat, slitit mitt hår och svurit nya intressanta kombinationer. Om jag inte noggrant tänker ut vad jag ska göra och vad jag ska ha på mig vid just det tillfället, slänger jag ner hela bohaget i väskan. Därefter drar jag nästan armen ur led, på grund av att väskan är för tung. Det påminner om en scen ur en tecknad film (jag minns inte vilken), där karaktären slänger ner kläderna, stänger väskan och klipper av det som hänger utanför. Så kan jag ju inte ha det. Nej, sådär har jag gjort alldeles för många gånger på bekostnad av min kropp och mina vänners tålamod. De har fått hjälpa till att släpa ibland, stackars människor. Rekordet måste ha varit när jag skulle vara i Stockholm över en helg och packade 26 kg. Ni förstår såklart hur allvarligt det här är.

Trots fyra fulla garderober och en proppfull byrå hade jag absolut ingenting att stoppa ner i den stackars lilla väskan som gapade längtande. Efter typ två timmars springande fram och tillbaka, med håret på ända, fram och tillbaka igen, med udda skor på fötterna är jag äntligen klar. Hur svårt kan det vara? Jag ser framför mig hur det enda som fattades var papiljotter, en cigg i mungipgan och femton katter strykandes runt fötterna för att förvandlingen till "den där galna tanten som luktar konstigt och ryter åt barn" skulle vara fullbordad. Resultatet blev att fem par skor och en jävla massa smycken ska ut och åka imorgon. Ja, och jag då.

Den där galen tanten ämnar jag för övrigt att bli. Jag ska skaffa ett hus på Österlen och bli en konstig tant. Jag ska gå klädd i storblommigt, för stora gummistövlar och gigantiska hattar varje dag, oavsett väder och sällskap. Min trädgård ska vara vild och när folk kommer på besök är det enda som syns av mig, en hatt som sticker upp ur det höga gräset. Jag ska odla en massa saker, läsa högt för mig själv och dansa runt i mina gummistövlar till hög musik. Jag kanske har en hund. Mina syskonbarn kommer och hälsar på mig och tycker lite synd om sin galna moster, men är glada för att de får god mat och ett glas vin. Självklart har jag vid det laget blivit geniförklarad och skrivit den stora romanen flera gånger om. Jo, så ska det bli.

Den här låten ska jag skrååååla till. Tammy Wynette i mitt hjärta! Men fram tills min glansperiod som den konstiga tanten kommer, får jag (och ni - grattis!) njuta av de små galna stunderna som visar att jag är på rätt spår.

Ännu en dag. Och några till.

Det har inte varit fullt så mycket aktivitet som jag önskat, men tyvärr har jag haft problem med min uppkoppling. Anledningen? Jo jag gick och köpte mig en ny dator förstår ni. Och sen bråkade datorn och modemet ett tag, men nu har de minsann blivit sams igen!

Helgen blev precis så glorious som jag önskade mig. Minus ett L.A.- besök då. Jag sprang runt i second hand-butiker (hittade inget alls), promenerade i parken, träffade vänner, hängde med mina föräldrar, svor åt min uppkoppling och sov bort det mesta av både lördag och söndag. Städade gjorde jag absolut inte.

Helt köplös blev jag inte, då jag köpte två par skor från H&M istället. Det är fortfarande något kallt för att använda dem, men snart så!

Det var ju faktiskt halvsommar i lördags! Andra kanske kallar det vår, men inte den här svältfödda soldyrkaren. I centrala Malmö var det mellan 15-20 grader. Därför blev det eftermiddags-pints på Lilla torg. Note to self - du kommer inte må bra om du dricker öl i tolv timmar i sträck. Nåja, någon gång ska väl den läxan sitta.


Vi fortsatte till konserten jag pratade om sist. Det var helt fantastiskt bra! Blev sådär galet glad av konserten. De heter alltså Rockridge Brothers och ni kan kolla in dem på Spotify eller köpa deras musik på iTunes. Gör det genast. Jag lyssnar på dem as we speak.

I helgen åker jag upp till Stockholm. Jag och två av mina vänner har inrättat en tradition. Vi bor i olika städer, och turas om att träffas i en av hemstäderna med roterande schema. Nu har vi gjort London och Malmö och Stockholm står därför på tur. Sen gissar jag att vi börjar om. Hursomhelst, vi ska försöka klämma in så mycket häng, kultur, mat och drinkar som vi bara kan. Vi ska bl.a. se den här utställningen på Nationalmuseum. Bor man i Stockholm, borde man springa dit. Hur intressant som helst. Dessutom blir det en sväng på Fotografiska och om vi har tur hinner vi med Galleri Kontrast. Om man gillar foto, och om man är i Stockholm någon gång eller än värre, bor där - gå dit! Alltid någon intressant utställning.

Förutom att vi har fantastiskt kul ihop, är vi också väldigt modeintresserade allihop. Ska bli härligt att ses och utbyta idéer, tankar och nyheter. Blir alltid lika inspirerad när vi har ses.
Bilden är från en magisk utekväll i London. Vi var så fina, maten var så god, klackarna var så höga, champagnen flödade och vi dansade hela natten.

Om jag känner oss rätt, blir det minst lika fantastiskt den här gången. Here's hoping!

Önskade och verkliga helgplaner

Idag är en sån där fredag då jag sitter och dels planerar vad jag ska hitta på i helgen och dels drömmer mig bort till ställen och händelser jag gärna skulle vilja se och göra.

Jag var inne på MOCAs sida och önskade så att jag var i Los Angeles. Dels har de utställningen States of matter om Rodarte, och dels för att de ibland har samarbete med finaste filmsällskapet Cinefamily. Cinefamilys program är fullspäckat med spännande film-events och visas i The Silent Movie Theatre. Teatern ska ha restaurerats till sin forna art déco-glans och visst vill man dit!

För att inte tala om att bara få strosa runt i LA och fotografera bleka pasteller tills man stupar. Nåväl, det får bli en annan helg.

Imorgon ska jag ägna dagen åt att djupdyka i Malmös second hand-utbud. Jag går helst ensam i butiker, annars ägnar jag mig bara åt att hjälpa personen som är med istället för att koncentrera mig på mig själv. Vad gäller second hand är det ännu viktigare att jag är ensam. Jag behöver framförallt tid till att granska och tystnad till att tänka. Vi får se om jag hittar någonting. Förhoppningsvis gör jag det och kan berätta om det imorgon.

På kvällen ska jag gå och se Rockridge Brothers på Vinylbaren. Fantastiskt band (vad jag sett på nätet) som jag tyvärr missade i Stockholm senast jag var där. Ännu bättre att de kommer hit! De spelar, enligt egen beskrivning "Hillbilly bluegrass mountain music". Det blir säkert helt fantastiskt. Jag önskar så att de spelar såg. Det skulle göra min vecka.

Nu sitter jag och blir alldeles försenad till en träff med min syster. Åh, jag glömde nästan! Se vad som låg utanför min dörr idag! En biljardboll! Och inte vilken som helst, utan nummer åtta. Jag vill minnas att det betyder tur... nej? Jag blir väldigt nyfiken på hur den hamnade där. Tappade någon den utan att märka det, eller lade någon den där med flit? Är det ett meddelande som jag inte förstår?