Landsvägscykling

Den senaste tiden har det varit cykeldebatt på Sydsvenskans webb. Det har föranletts av olyckor där landsvägscyklister och bilister varit offer och förövare. Vem som är vem är fortfarande något oklart. Det som hänt kan man läsa om här och här. Man kan också läsa om diskussionen som fördes mellan läsare, polis och cykelklubben Lunedis ordförande här. Det är omöjligt för mig att inte kommentera det här.

Lagen säger att cyklister ska framföra cykeln på cykelväg om sådan finns. Men lagen säger också att om särskild försiktighet iakttas kan "cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge" Det här kan man läsa i Trafikförordningen 1998:1276, 3 kap 6 §. Och finns det ingen cykelväg, får cyklister självklart vara på vägen.

Okej! Då har vi det klart för oss. Och naturligtvis, trafiklagstiftningens absoluta grundregel om att man ska ta hänsyn i trafiken och underlätta för att trafiken ska flyta smidigt. Slarvigt uttryckt.

När jag cyklar landsväg håller jag en genomsnittlig hastighet kring 30 km/h. Det innebär att jag kan nå hastigheter kring 65 km/h (vilket jag tror är mitt högsta) men jag kan också snigla mig fram i 19 km/h (senast i söndags, jäkla motvind). Jag cyklar på min racercykel som jag visat bild på här tidigare. Utformningen av en sådan cykel gör att den inte låter särskilt mycket. Jag cyklar alltså fram ganska tyst (nåja, mina dödsrosslingar hörs ju såklart).

Skulle du vilja att jag delade cykelbana med dig? När du cyklar på din vanliga cykel och kanske vinglar lite? Eller när du går där med din barnvagn? Eller kanske när du promenerar och inte tänker på att du går lite på cykelbanan?

Nej, det vill du inte. För jag kommer susa förbi, du kommer inte ha hört mig innan och du kommer antagligen bli lite skrämd. Och vad händer när du helt plötsligt tar ett steg ut i banan, som jag inte räknat med? Jag kanske råkar köra på dig. Och det gör ont på både dig och mig.

Måste jag cykla så fort? Nej, såklart inte, men det är ju lite det som är träningen. Om jag inte skulle göra det, då kan jag lika gärna träna något annat. Och det vill jag inte, för jag tycker cykling är fantastiskt roligt.

Om jag cyklar på landsvägen, och ibland genom tätorter, kommer jag att vara i vägen för bilisterna då och då. Precis som traktorer, motorcyklister och mopedister. Om man följer grundregeln för svensk trafik, då väntar man tills man kan köra om. Och man gör det utan att tuta, köra extra nära och räcka finger.

Det är nämligen vad som händer varenda gång jag är ute och cyklar. Och då blir jag rädd, arg och just det, sa jag rädd? Det verkar finnas något slags rättspatos hos många bilister som gör att de anser att det är deras ansvar att bete sig såhär. För att markera och på ett något, ska vi säga aggressivt, sätt berätta för mig att jag gör fel. Låt oss ponera att jag faktiskt hade haft fel. Vad är det då som motiverar det riskfyllda och aggressiva beteendet? Är det alltså så pass viktigt att hävda sin rätt att man är villig att skada en annan människa, eller än värre, döda? Det förstår inte jag. Punkt.

Jag förstår att cyklister inte alltid beter sig på bästa sätt heller. Lite för många nära-döden-upplevelser som ligger bakom det antagligen. Men självklart ska cyklisterna visa hänsyn och underlätta för bilisterna så mycket som möjligt. Det står ju i lagen till och med! Det var ju det här med rättspatos.

Intressant är att titta på de länder där cykel är stor folksport. Frankrike, Italien, Spanien - länder vi normalt sett pratar om som galningar i trafiken. Cyklisterna respekteras och det är ett normalt, varje-dag-fenomen att man möter cyklister på vägarna.

Cykel blir större och större för varje år i Sverige. Varje helg tycker jag att jag ser fler ute på vägarna. Det är en kul och givande träningsform, som ni som läst (eller varit tvungna att lyssna på, stackare) mina kärleksförklaringar tidigare vet hur jag känner inför. Det börjar bli dags för ett klargörande kring vad som gäller. För att alla dessa personer med så starkt rättspatos, som inte vill annat än att upprätthålla rättvisan, vet hur de ska förhålla sig. Förhoppningsvis får vi det i det fall som nu ska överklagas (se första länken ovan) till hovrätten.

Under tiden kanske ni kan sluta tuta, försöka köra på och räcka finger åt mig? Så ska jag försöka ta så lite plats som möjligt. Deal?