Kjol mal place

Det här med att klä sig. Och sen klä sig rätt. Och sen klä sig rätt för rätt tillfälle. Ni vet naturligtvis precis vad jag pratar om. Alla har någon gång känt att de klätt upp sig, klätt ner sig eller bara känt sig helt fel utan att riktigt kunna förklara det. Man vet bara att det är fel och att det är klädernas fel. Självklart sitter det i huvudet på den som bär kläderna. Vi har vid det tillfället tagit samhällets normer, mixat upp det med våra osäkerheter och helt plötsligt skapat receptet på ångest förklätt i textil.

Igår hände det mig. För miljonte gången. Och det överraskade mig.

Igår klädde jag mig väldigt feminint. Jag hade en vit vippig kjol som slutade precis vid knäet, en vit tröja med svarta ränder och ett läderbälte. Till det hade jag blå sandaletter och jag kände mig sådär allmänt snygg i 50-tals tappning. Jag hade också klarröda läppar och en kuvertväska. Hela dagen gick jag runt och kände mig fin.

Efter jobbet hade jag ett möte med min bank. Vi skulle prata om min privatekonomi och trots beslut om att inte bestämma något just idag, kändes det ok. Det här blir bra, tänkte jag. Det här kommer motivera mig till skärpning, bestämde jag.

Jag har inte känt mig så uppläxad på så länge. Jag har inte heller känt mig så liten, så tillplattad, så förminskad på evigheter. Jag fick fonder, aktier och kapitalförsäkringar förklarade för mig på den mest grundläggande nivå. Jag sa ja precis, jo men det vet jag vad det är och hur det funkar. Jag sa att jag förstod. Det spelade ingen roll och jag kände att jag blev mindre och mindre ju längre timmen förflöt och ju fler grunder personen förklarade. Och det händer verkligen inte ofta. Jag är snarare känd för mitt temperament och min oförmåga att sluta bli provocerad. Idag satt jag tyst, nickade och kände mig liten.

Varför? Det handlade om min privatekonomi, och det var min bank som uttalade sig om den. Och privatekonomin är en känslig fråga. Dessutom har banken fortfarande en viss tyngd hos mig. Banktjänstepersonen lyckades peka på ett kaos i mitt liv som jag normalt inte vill titta på, och det kändes såklart obehagligt. Minst sagt var det en utsatt situation. Ja, jag kanske borde ha fattat att det skulle bli så. Det gjorde jag inte, eftersom jag inte förväntade mig att pratas till som om jag vore fem år gammal.

Vad har det här med min klädsel för dagen att göra undrar ni?

Jag önskar så att jag inte kom in och såg så kvinnlig ut. Visst är det hemskt? Men jag önskar, på riktigt, att jag hade haft på mig kläder som hade förstärkt mig i den auktoritativa roll jag normalt sätt är bekväm med att behärska. Det hade antagligen gett mig lite mer pondus, och kanske hade det genom mig uppfattats av banktjänstepersonen. Är det på grund av samhällsstrukturen jag känner så? Absolut. Är det huvudsakligen i mitt huvud, och inte nödvändigtvis i banktjänstepersonens? Kanske. Är det i mitt huvud på grund av samhällsstrukturen? Självklart.

Nämnde jag att ett exempel på hur man kan resonera kring ekonomi var "som den där snygga tröjan man vill ha!"? Är det min ålder eller mitt kön? Vem vet. Förminskande oavsett.

Det här var ett bra exempel på när jag känner mig fantastiskt fel, klädmässigt sett. Och känslomässigt. Om de nu är möjliga att separera. För övrigt; nämnde jag att jag har en examen i ekonomi?