Sensus miserabel

Precis innan jag somnade i badet, låg jag och tänkte på det här med självbilden. När jag vaknade kunde jag inte släppa de trådar jag precis börjat nysta i innan värmen och tröttheten blev övermäktig.

Jag skrev om kroppen för ett tag sedan och hur vi försöker betrakta våra kroppar utifrån samtidigt som vi sitter ihop. Jag gissar att jag fortsatt fundera på det här, eller så är det snarare så att jag är en sån person. En sån som granskar sig själv väldigt väldigt noggrant varje varje dag.

Men nu har jag lämnat kroppen och tänker på något luddigare än så. Kanske man skulle kunna beskriva det som personligheten. Eller personen kort och gott. Som något slags paketlösning av vem man är. Kropp och själ. Jag funderar över hur andra människor betraktar mig, i förhållande till min egen självbild. Eller kanske kring hur min självbild konstruerar min uppfattning av andras betraktelser av mig.

Jag tar ofta upp en situation i minnet och tittar på den. Försöker granska den utifrån de andra personerna som var där. Usch, tänker jag. Var det verkligen nödvändigt att vara sådär högljudd? Men usch. Varför är det bara du som håller låda? Äh men fy! Du skrattar åt dina egna skämt, skriker och gapar och beter dig i allmänhet som något slags galet monster. Och sådär fortsätter det. Dag ut och dag in.

Att granska sin person, är i sig inte problematiskt. Problemet är när den granskningen leder till att man inte mår bra. Det kan leda till prestationsångest, till bitterhet, till blyghet och till en miljon andra saker som är begränsande. Och då är det helt plötsligt inte bara självkritik, utan självhat.

Det värsta med det här är att jag tror att alla bär på ett visst mått av det. Visst varierar det från person till person, men alla drabbas av den här dåliga självbilden från tid till tid. Det är jag övertygad om. Och det är då det blir riktigt idiotiskt.

Alla går runt och funderar över hur de blir betraktade. I ett rum fyllt med personer som funderar över hur de blir betraktade. Vi jämför och tror att alla andra har det så fantastiskt bra. Att alla andra plockar fram sin självbild då och då och ler lite förnöjt. Myser åt sin självbild. Hur ofta gör du sådär? Ibland kanske? Men inte jätteofta va?

Vi bygger upp förväntningar kring hur vi tror att alla andra har det, och spekulerar oss själva till självhat. Spekulerar om någonting som vi absolut inte kan ha insikt i. Som gör att vi skärper till fasaden, skärper till beteendet, skärper till normen. Och häpp! Tillsammans har vi skapat en masspsykos!

Jag peppade en vän idag. Hon sparkade på sig själv och sa att det skulle aldrig gå det här, hon var inte bra nog. Alla andra är tillräckliga, självsäkra, och det var inte hon. Och det kommer aldrig gå. Hon var inte tillräckligt bra. Jag peppade och sa allt det som ska sägas. Som man behöver höra. Som jag själv fått höra ett par gånger tidigare.

När jag sen låg där i badet och höll på att somna, fortsatte jag försöka ta tag i det där som gnagt i mig sedan samtalet.

Jag gör precis likadant. Varje dag. Och jag skulle gissa att alla andra också gör det. Så varför skulle jag vara så hemsk i förhållande till alla andra som också känner sig hemska? Och varför fortsätter vi låta våra dåliga självbilder konstruera våra uppfattningar om betraktelser av personen?

Jag tror minsann det här slutar i någon läskig liten klyscha om att vi alla duger som vi är. Eller så skulle man kunna sammanfatta det med att vi alla är lite dumma i huvudet.