Mildred Pierce

Nej jag är inte död. Men nära nog. Jag drabbades av alla influensors mamma och slogs ut fullständigt i en vecka. Nu börjar jag hitta tillbaka till verkligheten igen.

Jag har under tiden haft förmånen att se miniserien Mildred Pierce, vilket är en nytolkning av boken som kom ut 1941 skriven av James M. Cain. Boken filmatiserades 1945 med Joan Crawford i huvudrollen. Jag har tyvärr varken läst boken eller sett filmen.

Det har pratats och skrivits en hel del om den här miniserien och jag var väldigt nyfiken på den. Framförallt har den varit en del i diskussionen om den betydelse formen serien har fått som kulturyttring. Till att börja med är den väldigt snygg, och den är välproducerad. Dramat utspelar sig under 30-talet i Kalifornien, och den är fylld av små små detaljer som gör mig alldeles lycklig. Som att Mildred i de första avsnitten går runt i samma klänning vid varje tillfälle hon anser att hon behöver sin fina klänning. Men det är faktiskt inte kläderna, skådespelarna eller scenografin som gör mig fascinerad. Nej, min fascination handlar mer om berättelsen.

När vi möts av karaktärer som ska vara onda, får vi också oftast en sidohistoria som ska förklara varför personen blivit så ond. Åtminstone när det handlar om historier som är tänkta att beskriva människoöden. Sidohistorierna ger oss ett djup till karaktären, som gör att det inte är helt solklart att den är ond. Karaktären genomför onda handlingar, ja, men personen i sig kan oftast förklaras med ett brokigt förflutet som gör att tittaren känner någon form av empati. Det här är nog första gången jag inte lyckades skrapa fram ett korn av empati.

Historien är skriven så att det inte finns utrymme för empati gentemot dottern. Jag satt och väntade på det. Nu kommer det! Nu förklarar hon sig! Nu ber hon om ursäkt! Men aldrig. Jag tycker det är otroligt intressant vilka känslor det väcker hos mig som betraktare. Jag vill ha en förklaring. Jag känner uppriktigt en sådan avsky mot den karaktären att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig med den känslan. Och på så sätt, är det såklart alldeles briljant. Den här historien kommer aldrig lämna mig.

Nu måste jag läsa boken och se filmen. Och jag kommer känna avskyn igen. Det är inte säkert att alla uppfattar det likadant, och det är verkligen det som är tjusningen med alla konstuttryck. Men jag rekommenderar serien varmt. Historien är otroligt intressant, och skådespelet är mycket bra. Se.