HOPE:s butiksöppning

Ikväll hade jag förmånen att bli medbjuden på HOPE:s butiksöppning av en vän. Vi cyklade dit efter jobbet och jag hade roligt åt att jag skulle dricka bubbel i träskor. Det serverades öl, så det skämtet blev irrelevant fort.

Vi gick fram till öppningen som bestod av ett avspärrnings-rep och en kille i solglasögon med en lista i armarna. Lite som en sköld. Han släppte in oss efter att ha hittat min väns namn, och jag kände det som att jag kom in lite på nåder. Det fanns något i hans hälsning som fick mig att tänka på de sakerna som jag inte tycker om med Stockholm.

När vi kom in var ytan, luften och ljudet så upptaget att jag snabbt närmade mig ett paniskt tillstånd. Trängsel, värme och att nästan snubbla över ölflaskor är inte riktigt min kopp te när det kommer till att gå i butiker. Och ja, jag är säkert känslig. Men jag har ändå klampat runt i en butik eller två tidigare. Jobbat i flera dessutom.

Jag började redan vid avspärrnings-repet och solglasögonkillens attityd till listan fundera över hur man kan välja att bygga upp sitt varumärke. Jag cyklade därifrån och fnös för mig själv över attityden, och fräste över hur man tar exklusivitet och låter det handla om att stänga ute. Jag började skriva ett argt inlägg. Sen insåg jag att det inte alls är konstigt.

Idag väljer de flesta att bygga upp sina varumärken efter koncept. Istället för att vilja bära plagget, ska man vilja vara varumärket, vara den karaktären som varumärket bygger upp. Och det är smart, ur ett marknadsföringsperspektiv. Att utesluta skapar nyfikenhet hos de som inte innesluts. Och det skapar en känsla av att vara speciell, utvald hos de som får vara med. Jag vet det här, och jag förstår varför man gör så. Om jag vill tjäna pengar på någonting, vill jag såklart skapa ett varumärke, ett koncept som gör att så många som möjligt vill handla.

Men. Och ja, det finns ett stort men. Jag förstår att man använder inbjudningar för att uppnå just det där. Att man ger bort gåvor, att man ger rabatt den kvällen när endast ett fåtal är inbjudna. Men varför drar man exkluderingen till sin yttersta spets? Varför inte vara vänlig och välkomnande? Det är en otroligt fin gräns man balanserar på. Helt plötsligt blir varumärket något som skräms. Att potentiella kunder börjar resonera kring att det där är ingenting för mig, jag passar inte in. Man har inte lockat de kunderna som inte var inbjudna, man har skrämt bort dem.

Är det då så att man inte vill ha alla typer av kunder? Kanske. Vissa varumärken gör så för att skapa större exklusivitet. Att vissa varor förbehålls en exklusiv kundkrets. Men det stämmer inte med HOPE, som ändå tillhör något slags mellanskikt prismässigt. Och att ha en sån attityd när man stryker av folk från en lista, när det enda de personerna gjort är att anmäla sin mail på något nyhetsbrev, är så otroligt patetiskt.

Jag önskar verkligen att det kunde handla lite mer om plagget! Jag önskar att fokus låg på konstruktion, material och idéer, i förhållande till en trängselfest för den klick som varit snabba nog att skicka in ett intresse-mail. Jag är intresserad av plagget, och varje gång Malmö utvidgar sin modescen blir jag en lycklig loppa. I min naivitet trodde jag att den här kvällen skulle ha fokus på plagget och inte på mingelbilder och list-mentalitet. Tråkigt. Jag vill tillägga att majoriteten av personalen var mycket trevlig.