Kameraglädje

Nu har vi köpt kamera! Äntligen! Och precis så bra som jag hela tiden vetat att den skulle vara. Gött, nu kan man börja leva ut sin narcissim ordentligt igen.
Jag har så mycket i skolan just nu, att jag hinner inte med vänner, familj eller något som en normal människa hinner. Jag hinner inte ens med internet! Det känns som en hägring det här. Nu lät det som om jag satte internet högst på min lista... Nej det gör jag inte, men högt står det.
Jaja, jag ska fota allt från och med nu. Dig och mig och du och alla andra. Och framförallt min härliga sambo. Han har varit borta från min dator för länge nu.

Härligheten hos söndagar är död

Jag börjar bli så jäkla trött på det här nu. Jag pluggar hela tiden (tenta imorgon) och jag vet att jag har en hel termin framför mig av samma skittempo. Jag är aldrig ledig! Och detta är inte på grund av brist på diciplin, nejdå jag sitter åtta timmar om dagen i skolan, utan det bara så det är på Fek i Lund. Sen tänker jag; hur blir det sen? Kommer karriären också bli såhär? "Det behöver den inte bli, det är du som väljer" Jaja inom ett givet utrymme. Jag vill ju ändå ha det på ett visst vis. Så jag antar att det här är slutet nu. Såhär kommer jag se ut varje söndag, istället för att vara fräsch och duschad (ärligt talat har sambon börjat klaga...) med vänner på fik eller i skogen. Nej jag vill vara ledig mycket, träffa vänner och familj ofta under okonstlade förhållanden, samtidigt känna mig intellektuellt stimulerad och till nytta för samhället och mänskligheten. Just det, sen vill jag ha mycket pengar också. Mycket.

Ok? Bra, då säger vi så.

Känslomässigt; en val

Ok, det kanske är en löjlig grej att ta upp. Men. Visst är det sjukt att man kan uppfatta sig själv som dubbelt så stor som man är. Nu menar jag inte att diskutera anorexia, utan den här vardagliga ångesten många går igenom. För det är ju verkligen så. Jag kan känna mig så stor ibland, att jag undrar om det är därför folk man möter tittar på en. För att man är så tjock så att man är konstig.

Tänker jag rationellt (eller försöker) så inser jag naturligtvis att jag inte är det. Jag kan ju läsa på storlekslappen och jag inser att det är min hjärna som spelar spel med mig. Men hur är det möjligt? Känslomässigt är jag ju dubbelt så stor som jag verkar vara storleksmässigt. Det är rätt så grymt faktiskt. Alla har vi väl det såhär på något sätt, även om det kanske inte rör just storlek och vikt. Jag undrar om man uppnår någon slags magisk ålder när man faktiskt skiter i vilket. Hade varit rätt skönt. Dock inte om det innebär att man slutar med en svart buskig mustasch (ja det var en kvinna idag som hade kunnat tävla med Charlie Chaplin).

Jag har bestämt att jag ska börja bjuda hem folk på middag mitt i veckan oftare (jag vet, hur crazy och utanför boxen är inte det!). Man är alltid så uppbokad på helgerna, så det slutar med att man aldrig ses. Vem vet, en inbjudan kanske landar hos just dig...

För alla som inte än hittat dit...

Kolla in Helenas blogg, då en utav de mest intressanta debatter försigår just nu. Stenkastarvänsterns försvar av våldet.

Dagens ris till regionbussarnas knösar

Jag har varit borta ett tag. Så sjukt mycket att göra i skolan, att överbliven tid går åt till att hantera moset i hjärnan.

Jag har lagt märke till en grej den senaste tiden. Killar har en tendens till att sitta bredbent. Visst, det kan vi kanske alla vara överens om? I alla fall i större utsträckning än tjejer, då de flesta jag vet, tidigt fick lära sig att så sitter inte flickor. Vissa män har dock tagit det här till en helt ny nivå. Jag åker buss varje dag, och är välbekant med dess säten. Det finns ett visst utrymme för varje person inom sitt säte, vilket kan vara jobbigt ibland med långa ben. Men sen stöter man på en sån där man. Som beter sig som om han vore född med skenor på benen. De går bara inte att få ihop. Bredbent ska det vara och det är rent omöjligt att sätta ihop dem bara liiite grann. Det här utrymmet som varje person som sitter ner tilldelas, räcker liksom inte riktigt till i det här sammanhangen. Det är ju en självklarhet att den här mannen måste ta upp lite av det andra utrymmet. Speciellt om det sitter en tjej bredvid eller en kille som inte har samma manliga pondus. Då får denna snyggt fälla ihop sina ben åt sidan och ge rum åt den här mannen. Men det gör ju inget. Flickor sitter ju inte så ändå, så vi behöver inte det utrymmet.

Jag vet att det här ligger på gränsen till dagens ris (för alla som inte är uppvuxna i Trelleborg, skatta er lyckliga. För vidare information om dagens ris/ros se Trelleborgs allehanda) men vad ska man göra? Jag manar till bussätes-revolution!