Det här med kroppen. Förhållningssättet till kroppen. Synen på kroppen. Det vackra. Det fula. Det fina och det äckliga. Ni fattar grejen. Varje dag funderar jag på hur min kropp ser ut, vad jag stoppar i den, hur jag tränar den, hur jag klär den, hur den mår och hur jag för den framåt. Från morgon till kväll. Oundvikligen är det så man gör; jag bor ju i min kropp.
Vi förpackar våra kroppar varje dag. I lager av idéer, önskningar, hat, hopp och förakt. Mitt skal speglar vem jag är, hur jag mår och vilket budskap jag vill sända. Jag har kläder som jag använder när jag inte vill synas, och jag har kläder som ställer mig på scen. Skalet är också en önskan om att passa in eller en önskan att bli betraktad efter vissa sociala koder. Jag tror att alla gör så här. Oavsett hur medveten man påstår att man är gör man ett val, och det är det valet som är så intressant. Varför ville du visa dig just såhär idag?
Är det inte fascinerande? Förhållandet till ens eget jag, som många gånger ligger så långt utanför en själv att det lika gärna skulle kunna handla om att betrakta en skurtrasa. Och samtidigt inte. För vi sitter ju ihop, kroppen och jag.
Jag har precis som alla andra riktigt bra, och riktigt dåliga dagar. Och dagar mittemellan. Jag tycker alltid att jag är för stor, för lång eller ser allmänt konstig ut. Riktigt ofta tycker jag att jag ser ut som en man i kvinnokläder. Så illa jag kan tycka om min kropp! Vi diskuterade det här fenomenet i dagarna. Vi lyfte på locket och tittade lite snabbt på varandras svarta sidor av egenbilden. Och skrattade åt det absurda. Två fantastiskt vackra människor satt och berättade om vilka delar av sina kroppar de rynkar på näsan åt. Och vid vilka tillfällen det blir riktigt svart. Och jag gjorde detsamma. Lättnaden när man känner att man inte är ensam, puttas undan av skepsis inför den andres känslor. Det är ju inte rimligt! Det är jag som är knäpp, alla andra fungerar. Den här känslan kan inte finnas hos henne, hon ser ju inte ut som jag.
Oförmögenheten att tänka utanför sin kropp samtidigt som den är så främmande, är motsägelsefull och det snurrar ihop sig i huvudet när jag tänker för länge på det. Precis om när man var liten och på riktigt började förstå att det var sig själv man såg i spegeln. Att tanken och bilden hörde ihop. Jag blir trött på mitt ständiga spottande på mig själv. En dag ska jag vara så pass vuxen att jag ger mig själv förbehållslös kärlek till min kropp! Den dagen kommer jag också tänka att jag borde uppskattat mig själv redan från början. Fram tills dess fortsätter jag min dagliga maskerad. Varje dag är det olika teman och jag fortsätter kämpa för att passa in.
No comments:
Post a Comment