VM

Igår var jag i Köpenhamn och tittade på när damerna gjorde upp om världsmästartröjan. Det var helt perfekta väderförhållanden. Inte en vindpust, mestadels sol och ganska behaglig temperatur. Jag stod bakom kravallstaketet med gåshud och otåliga ben. Det såg så härligt ut!

Enda problemet med att stå som åskådare en så perfekt dag, är att jag inte cyklade själv. Därav otåliga ben. Hela veckan har gått åt till jobb, dåligt väder, akupunktur, spinning och jobb, jobb, jobb. Och nu ingen cykling i helgen heller. Det värsta är hur tydligt det påverkar mitt humör. Jag är på riktigt inte lika glad. Dessutom blir min självbild lite naggad i kanterna.

För att täcka upp för bristen på träning och för att lugna mina ben, slängde jag in lite styrketräning igår. Inget avancerat, bara hemma med kroppen som motstånd. Vi kan väl säga som så att jag behöver inte en kudde för att kunna sätta mig, utan snarare att om jag sätter mig kommer jag inte upp igen. Jag har sån fruktansvärd träningsvärk idag. Ni vet sån där som gör att man vill inte gärna böja benen alls när man går. Så man stapplar fram som en zombie. Armarna vill inte vara ovanför huvudet, och att skratta är inte skönt. Sammanfattningsvis - aj.

Den här arma kroppen ska i alla fall inte få cykla idag heller, eftersom jag såklart åker in till Köpenhamn igen. Idag ska herrarna slåss om världsmästartiteln och det får inte missas! Bara stämningen i sig är värd att köra dit för.

Alla som inte har möjlighet att åka till Köpenhamn borde genast cykla själva (lucky bastards) eller slå på eurosport och njuta. Håll tummarna för att det blir ett mer händelserikt lopp idag. Och för att mina nerver överlever.

Ni

Jag tänkte skriva ett litet stycke som riktar sig till de personer i världen som inte cyklar. Mer specifikt till de som befinner sig i min krets. Vänner, familj, kollegor. Ni.

Ni är verkligen helt fantastiska! Ni accepterar att jag numera inte alltid hänger med. Ni lyssnar på historier om snittfart, kilokalorier, utförskörningar, klättringar, blodsmak, väggar, motvind, regn, cykelbränna, spurter, mil hit och mil dit, ont i axlarna, ont i ryggen, muskelfästesinflammationer, cyklar, kläder, skryt och annat insnöat. Och sen frågar ni. Varje gång. Hur var cyklingen? Hur långt blev det? Gick det bra? Trots att öronen måste blöda på er.

Ni fina människor. Ni vet vilka ni är. Tack för allt.

Resultat

Den senaste tiden har det varit ovanligt tyst från min sida. Nåja, åtminstone här i bloggen. Jag har varit väldigt fokuserad på att få träning och nya arbetsuppgifter att gå ihop. Eftersom jag måste sova ibland, har jag fått kompromissa med vissa saker.

Bloggen är ett exempel. Vännerna är ett annat. Det låter hårdare än vad det är. Det är snarare umgängesformen som förändrats lite. Från att ha varit en person som hänger med på allt, stannar längst och skrattar högst (så att säga), så har jag liksom inte tid eller ork för det längre. Istället hänger jag med ibland och stannar lagom länge. Fast jag skrattar nog fortfarande högst. Jag mår bättre än jag gjort på flera år, och det är ett gott betyg tycker jag.

Igår var sista kalenderpunkten för min cykelsäsong. Jag körde Malmö Velo Classic tillsammans med ca 500 andra och det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Jag slutade som tvåa i damklassen och jag blev lika paff som glad.

Jag hade fin draghjälp hela loppet och det avgjorde helt klart resultatet. Såhär dagen efter reflekterar jag över vad jag kunde gjort bättre och uppenbart är att jag måste bli bättre på att ta hand om min kropp vad gäller energi- och vätskepåfyllnad.

Jag blev riktigt darrig vid några tillfällen och när det var 1,5 mil kvar så cyklade jag med gåshud och en frusenhet som gick in på benen. Jag frös och kände mig dessutom lite konstig i huvudet. I efterhand har jag fått förklarat att jag antagligen hade väldigt lågt blodsocker. Efter en kortare period av ett ganska lugnt tempo, kunde jag komma tillbaka och körde i mål i hyffsad takt.

Jag kan gräma mig att jag inte lyckades klämma in mer träning förra veckan. Att jag vilade den här veckan var nog ett klokt beslut, men förra veckan skulle jag definitivt fått mer mil i benen. Nåja, jag kan fundera över det här fram och tillbaka hur länge som helst. Det var trots allt ett ganska bra resultat.

Nu följer utmaningen i att hitta ett bra träningsschema inför vintern. Och att fortsätta disciplinerat. Som jag skrivit tidigare, är det lätt att satsa på något man tycker är så himla kul. Det är svårare att fortsätta vara motiverad, när man måste ge sig i kast med träningsformer som inte ligger lika nära hjärtat.

Cykla kan man fortfarande göra, men bristen på ljus avgränsar det till helgen. I veckorna måste jag skapa ett schema med spinning, styrketräning och eventuellt löpning (hjälp!). Ett bra sätt att hålla motivationen igång är att sätta upp mål. Jag tänker att jag ska lista upp vad jag vill åstadkomma nästa sommar helt enkelt och sen köra för det.

Men det är en fråga för kommande dagar. Idag ska jag njuta av minnet från igår. Och hur gör man det bäst om inte i sadeln?

När hösten kommer

Det har varit ganska stressigt den senaste tiden. Första veckan tillbaka på jobbet flöt på bra, och stressen låg snarare i att hinna med att cykla, trots brist på dagtid. Och dessutom; jäklar vad trött man blir av att jobba! I alla fall innan man vant sig igen.

Nåja, jag lyckades ganska bra skulle jag vilja säga. Lyckades klämma in drygt 30 mil förra veckan och det är jag väldigt nöjd med. Sen körde jag förvisso in 20 av dem i helgen och det kostade på lite. Muskelfästet i vaden är lite inflammerat just nu, så idag har jag vilodag.

Jag älskar verkligen sommaren. Ljuset, värmen, solbrända ben och all cykling i världen man hinner med. Men visst är det något speciellt med tiden som är just nu? Solen skiner fortfarande, kvällarna är fortfarande ganska ljusa och temperaturen snuddar ibland vid tjugo-strecket. Och ändå är det lite krispigare i luften. Man känner att värmen ändrat karaktär och skuggan är inte lika bekväm längre.

Ute på cykeln luktar allting annorlunda dessutom. Från de tunga blommiga dofterna hos sommaren, cyklar jag nu igenom den kallare doften av multnande löv, och kall fukt.

Men ungefär här vill jag stanna. Jag är inte alls sugen på mörkret och den bitande kyliga vinden.

Nåja, det finns fortfarande en massa fina sommarcykel-tillfällen kvar. Och jag ska utnyttja dem så mycket det bara går!

Äntligen hemma!

Eftersom ni fick ta del av all min bitterhet igår, ska ni naturligtvis få ta del av all min kärlek idag!

Det regnade inte i morse, så vi bestämde oss för att äntligen cykla en sväng. Kroppen kändes fortfarande skum, men ändå helt ok. Ibland behöver man liksom blåsa igenom systemet ordentligt för att allt ska bli bra igen. Intalar jag mig i alla fall.

Men nu ska vi prata om den här känslan när man kommer hem igen. Ni vet, man har varit hemifrån länge. Visst, man har haft roligt och det har varit en skön sväng borta. Men när man öppnar dörren till sitt hem och känner de välbekanta dofterna, hör ljuden som också bor där och tittar på de sakerna man byggt sitt hem med - då känner man sig trygg och lättad. Man är hemma.

Exakt den där känslan, så kändes det att sätta sig på sadeln idag. Tryggt, skönt, välbekant - en lång utandning av lättnad helt enkelt. Jag satt dessutom oförskämt bra, bakom min pappa som tog all vind.

Först satt jag bara och var alldeles euforisk för att jag var hemma igen. Sen funderade jag återigen över hur det skulle gå. Jag såg framför mig en tur med svaga ben, svagt flås och svag moral.

Vet ni? Jag har inte tappat särskilt mycket alls! Sex mil blev det, och vi höll ett snitt på 33 km/h. Benen var hur pigga som helst, det är bara flåset som tagit lite stryk. Och flåset ska jag nog få igång ganska snabbt igen.

Så lycklig är jag! Jag har fått komma hem, och jag kom hem i helt ok form dessutom. Lyckan!

Sur som ättika

Min sista semestervecka har passerat fort och med en viss uppgivenhet. Jag har varit sjuk, det har regnat och det känns som om jag inte gjort ett jäkla dugg.

Idag ska jag förhoppningsvis cykla för första gången sen i söndags. Det kommer att gå lugnt till, jag känner att kroppen fortfarande är lite ömtålig.

Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle cykla 30 mil den här veckan också! Inte ligga i soffan och snyta mig, medan hösten vann slag efter slag mot sommaren.

Jag har alltså suttit inomhus i en vecka, utan att röra på mig särskilt mycket. Det tar inte lång tid innan jag börjar känna mig blek, svag, tjock, meningslös. Solbrännan bleknar och musklerna förtvinar. Jag vet att det är överdrivet, men det är så det känns.

Ja, det finns faktiskt inte mycket mer att göra än att svälja besvikelsen och börja planera inför nästa vecka. Tillbaka till jobbet och cykla så mycket det går runtomkring. Det ska ju fortsätta vara ljust ett tag till, det är i alla fall positivt.

Igår gick dessutom mina glasögon i sönder. Ena skalmen trillade av, och det gick inte att laga. Först trodde jag att jag skulle få gå runt och se ut som den klassiska nörden, med ihoptejpade glasögon. Men min optiker satte tillfälligt dit ett par andra skalmar istället. Så lyckliga jag har nu ett par väldigt fräsiga skalmar med strass på! Hurv. Ursäkta, men strass är verkligen inte min grej.

Ja, som ni märker, det är en sur jäkel som skriver idag. Och jag förbehåller mig rätten att vara det.

Tre steg tillbaka

Fan också. Jag behövde tydligen bara formulera tankarna kring balansen för att kroppen skulle reagera. Jag vaknade i morse med ont i halsen och snuvig. Senare på dagen fick jag feber.

Jag var så otroligt stolt och glad över att jag lyckats cykla ihop 31 mil förra veckan. Om inte febern slutar ikväll, verkar inte min sista semestervecka innehålla samma lycka.

Den här förkylningen verkar i och för sig vara av en mild sort, det känns som om den kommer gå över ganska fort.

Men det är så otroligt frustrerande när jag tänker på att jag redan idag, tappat lite av det jag jobbat ihop. Det är alltid lite segare att komma tillbaka efter sjukdom.

Min kropp gör gärna såhär. Om jag försökt leva livet lite för mycket, blir jag sjuk. Får feber ganska ofta, och verkar vara extremt infektionskänslig. Jag har äntligen tagit tag i det och bokat tid hos läkaren. Orkar inte ha det såhär längre. Träna och träna och komma i form för att sedan börja om från början igen. Som att ta fem steg framåt och konstant behöva trippa tillbaka tre steg.

Ja, nu får ni mitt gnäll. Blev lite deppig bara. Men förhoppningsvis sitter jag i sadeln igen, fortare än ni hinner säga kedjetatuering. Here's hoping.

Balanserar

Jag kämpar lite med balansen just nu. Balansen mellan att hänga med vänner och skratta mig igenom hela natten, och att sköta om kroppen så att jag utvecklas i min cykling.

Idag var jag trött. Trött i kroppen och trött på mig själv.

Vi hade jättekul igår, bästis och jag! Vi klädde upp oss och gick ut, och släckte lampan när klockan passerat två. Och hela dagen idag har jag varit trött.

Jag gav mig ut och cyklade sex mil till slut, i sällskap av min syster. Det gick bra, och jag kände mig trots allt väldigt stark. Problemet är att sena nätter naggar inte bara på prestationen, utan på motivationen.

När man är seg efter en utekväll finns det inget bättre än att lägga sig på soffan, äta något fett och bara slappa. Inte är man sugen på att tampas med landsväg och vind i alla fall. Och det är ju fruktansvärt! Jag älskar ju att cykla, och att den där lilla tröttheten naggar på kärleken känns inte bra.

Men balansen. Att cykla vore inte kul, om jag inte hade allt annat i livet att rama in det med. Och det är fantastiskt att hänga med bästisar och skratta till sent på natten. Balansen.

Äventyr

Jag sitter vid mitt köksbord och lyssnar på tangenter som som knapprar. Det är sent på dagen och jag har precis delat frukost med min bästa kompis.

Nu sitter vi under tystnad med varsin dator och lyssnar på varandras rytmiska fingerspel. Det känns tryggt och fint.

Min bästis är här på besök och vi klämmer som vanligt in allt som vi måste prata om. I huvudet skapar jag en lista över saker jag måste komma ihåg att prata om, fråga om och bara lyssna till. Och när småtimmarna kommer, när vi säger godnatt, när vi säger farväl, är listan långt ifrån avklarad. Som vanligt.

Det trummar rytmiskt från andra sidan bordet, och emellanåt uppstår en paus följd av ett djupt andetag. Jag känner så väl igen trygghetens ljud. Min bästis skriver, och ofta skriver hon fram gåshud hos mig. Så bra är det.

Idag ska vi ge oss ut på ett nytt äventyr tillsammans. Jag ska få visa henne cykel. Stoltheten att kunna visa upp sin passion blandas med stoltheten över att hon vågar, är nyfiken och kastar sig ut känner inga gränser.

Sista kaffet är uppdrucket och det börjar bli dags att sätta igång dagen. Listan bockas av och fylls på. Tangentspelandet upphör och byts ut av fniss och trängsel på toa. Vi pratar oss igenom tiden och ger oss av på äventyr.

Svettig och härlig

Jag är en person som gillar att träna, det vet ni. Ni vet också att jag är en person som gillar att klä upp mig, klä ut mig och spöka ut mig i allmänhet.

Precis som att musklerna blir större, eller starkare när man tränar, tränar man också upp andra delar av kroppen. Som t.ex. svettkörtlarna. Ju mer van du är vid att svettas (som vid träning, bastu eller annat), desto lättare sätter svettningarna igång. En högst ovetenskaplig förklaring, men så har jag alltid fått det förklarat för mig.

Så eftersom jag tränar mycket och ofta och dessutom gärna bastar efteråt, är mina svettkörtlar ganska vältränade. Minst sagt.

Jag svettas när jag är varm, när jag är kall, när jag tar i, när jag slappar, när jag äter, när jag andas. Jag svettas.

Det är inte kvinnligt att svettas. Eller, rättelse, det är inte kvinnligt att svettas precis hur som helst. Det ska i sådant fall vara svett under kontrollerade former. En kvinna med lite glans i urringningen går hur bra som helst. En kvinna med stora LP-skivor under armarna går inte särskilt bra.

Ok, så stora LP-skivor under armarna är kanske inte uppskattat angående någon alls, men jag får ändå för mig att svett är något vi associerar med män. Därav är det mer ok med svettiga män.

Det här är verkligen något jag får tampas med. Varje gång jag anstränger mig det minsta, blir min kropp överlycklig och tänker jaha! Nu är det dags igen! Låt nedkylningsprocessen starta! In på scen kommer gigantiska mängder okvinnlig svett. Och så här vet jag att många tjejer har det.

Hur gör man då? Sluta träna är inget alternativ. Nej, man löser det, som med allt annat, efter bästa förmåga. Man börjar t.ex. med att ta reda på vilken deodorant som är absolut bäst.

De flesta deodoranter för kvinnor är nämligen skapade efter föreställningen att kvinnor inte svettas. Även om de säljer sig själva som "For the active woman!" med käcka modeller som hoppar direkt i kontorskläderna efter träning utan att dofta ett uns av galen tant med för många katter, så utgår de fortfarande från att kvinnor inte svettas särskilt mycket.

Jag gick en dag till apoteket och sa uppgivet till ett biträde att ok, jag svettas väldigt mycket. Hur gör jag? Lyckligtvis hade jag råkat snubbla på en kvinna som hade exakt samma problem, och dessutom funnit lösningen. Vichy har en deo som är gjord för kvinnor med kraftig transpiration. Den finns på apoteket och kostar runt hundralappen. Det är värt varenda spänn.

När man hittat den här deon och skrivit kärleksdikter till den ett tag så inser man att den fortfarande inte löser problemet med LP-skivorna.

Det finns de som använder något medel som täpper till körtlarna, vilket gör att de faktiskt inte kommer ut någon vätska. Men det avråder jag å det skarpaste från, då vi faktiskt behöver svettas. Jag får exempelvis dålig hy om jag inte svettats som vanligt på ett tag. Det är förutom ett sätt att kyla ner kroppen, också ett sätt att rena.

Istället fortsätter man med att aldrig klä sig i färger som lätt visar fläckar. Man kan ju också helst undvika syntetiska material (syntetiska material andas inte alls, eller mycket mindre än naturmaterial), men det är svårt.

Och sen gör man det till sin sak att ständigt berätta för olika stackare som råkar få höra, att man är en härlig tjej som svettas som en karl. Därför det är ju där problemet ligger egentligen, eller hur? Att vi inte får svettas. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig när jag inser att jag gått runt och flashat mina LP-skivor. Men sen blir jag så förbannad på mig själv! Jag går alltså runt och skäms för att jag är människa!

Nåja, alla lär väl inte gå runt och vara stolta över sina LP-skivor inom det närmaste, men vi kan ju börja med att prata om det.

Sniglar, maskar, åker och hav

Idag är det min första semesterdag och det var såklart alldeles underbart att vakna klockan nio en måndag morgon och inte behöva vingla iväg till jobbet yrvaken och förvirrad.

Det har varit grått ute hela dagen och ett väldigt fint regn har fallit. Vi bestämde oss för att åka in med cyklarna på service idag och att ha en cykelfri dag. Nu är cykeln i topptrim igen, bl.a. med nya fina vita styrlindor.

Istället har jag gjort trädgårdsarbete. Räfsat gräs, blivit alldeles dyngsur och äcklat mig över daggmaskar och sniglar.


Sen tog vi en riktigt lång promenad, längst med kusten och ut på landsvägarna. Trots det gråa vädret är det fantastiskt vackert här.



Det blev en fin första semesterdag, och nu ska jag snart ta en bastu och njuta ännu mer.

Blåst

Jag skrev tidigare om att jag skulle tillägna mitt sommarskrik åt cyklingen. Och ja, det har jag gjort också. Fast så mycket sommar kanske man inte kan säga att det varit. Igår körde jag 4 mil ensam, mycket vind och allmänt bistert. Men jag cyklade bort och tittade lite på Ringenloppet, så det blev bra.

Idag var det alldeles galet. Pappa och jag stack iväg trots att vädret sa ifrån på skarpen om att det inte var en bra idé. Det blev 4 mil idag med, med 12-15 m/s som gjorde allt för att kasta omkull oss. Dessutom regnade det såklart. Sista biten satt jag faktiskt och skrattade. Man är ju komplett dum i huvudet som ger sig ut i de förhållandena. Framhjulet ville släppa, så mycket blåste det.

Jag har alltså cyklat fyra gånger den här veckan och bara kommit upp i 17 mil. Det är helt värdelöst, och jag hoppas verkligen att vädret vänder snart. Hur ska man annars orka cykla i höst och vinter, om man inte har skön sommarcykling att leva på?

Eftersom jag var ute själv igår, passade jag på att fotografera lite. Jag tänkte ge er chansen att hänga med på en tur. Nu blev ni glada va? Bra, då kör vi!

Landsvägen - vår bästa vän

Hemma! Trött, genomblåst och nöjd.

Ensam hemma

Idag är jag ensam hemma i Skåre. Jag spelar hög musik och låtsas att jag är ensam hemma på ett sätt som jag var förr. Fast med tillåtelse att dricka öl såklart.

Det stormar verkligen ute. Det blåser nåt alldeles galet och regnet attackerar snarare än att falla. Det känns som om sommaren är döende och lämnar väg för hösten. Paniken skulle kunna komma krypande just nu. Men istället kan jag inte låta bli att slås av hur fint det här är. Havet är alldeles rasande runt knuten, och de vita gässen syns överallt.

Jag kryper upp under en filt i uterummet och lyssnar på hur allting rasar.

Sommarskriket

Jag har inte haft semester sen april 2010. Då, eller nej snarare i februari, bestämde jag mig för att jag skulle ut på äventyr. Så jag flög iväg och reste runt i Australien mol allena. Det är också bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Men! Jag kom tillbaka och har jobbat oavbrutet sen dess. Med vissa kortare avbrott såklart.

En fin del av mitt jobb är att jag reser mycket, i perioder. Jag är så glad för den delen av mitt jobb! Trots att jag majoriteten av tiden känner att det är det bästa som finns så känns det ibland som att jag lever ur min väska, och det blir liksom lite tröttsamt. Hur bortskämt det än låter.

Förstå därför min glädje och lättnad över att jag faktiskt ska vara ledig i tre veckor i sträck (det känns helt overkligt och kommer passera alldeles för fort) och att jag inte ska resa någonstans (mm, än så länge i alla fall)!

Jag ska vara hemma och bara göra sånt jag vill göra när jag inte jobbar. Som att cykla! Det kommer bli mycket av det. Och hänga med mina vänner! Det kommer bli mycket av det med.

Imorgon är min sista dag innan semestern och lyckoruset vet inga gränser. Tänker att jag kommer skutta ut från jobbet med ett vårskrik (fast sommar. Ni fattar grejen...) laddat i halsen. Jag sticker direkt iväg mot Skåre för att spendera hela helgen där.

Jag vet att jag skriver mycket om cykel. Men det tar upp cirka 90 procent av min lediga tid just nu. Jag cyklar, planerar inför nästa cykling, tänker på hur jag bör äta, tränar extra för att stärka ryggen, tänker på hur jag inte borde missta sömn och läser på om och kollar Tour de France.

Så cykel blir mitt vårskrik. Om det nu går att förstå.

På lördag cyklar jag själv. Då kommer jag cykla för att kolla på den här tävlingen och sen cykla vidare. På söndag cyklar jag med pappa för att förhoppningsvis kolla på den här tävlingen och sen cyklar vi vidare. Kom och titta om ni har möjlighet!

Sen cyklar jag vidare ännu mer i veckan som följer. Och det är helt jäkla fantastiskt!

Min semester känns som om den kommer bli en perfekt avbild av mitt liv, fast med fler valmöjligheter. Jag önskar alla detsamma. Glad sommar!

Camping, cykel, sommar och fest!

Veckan har som vanligt rusat förbi. Jag har campat, cyklat, varit glad, varit sur och träffat mina fina vänner.

Att campa gav verkligen mersmak! Alltså, jag campade ju inte på riktigt. Jag var på besök på en camping där mina vänner gjorde ett tillfälligt stop. Men vad fint vi hade det! Vi grillade och spelade uno och pratade. Jättemysigt. Jag kan tänka mig att man får se delar av Sverige man annars inte hade sett genom att köra runt sådär. På natten cyklade jag hem och natten luktade så ljuvligt. Det var alldeles alldeles stilla, och daggen täckte staden som ett fint täcke. Det doftade fukt, kaprifol och sommarnatt.

Jag har naturligtvis också cyklat. Jag och min syster har börjat delta i Team Soldes onsdagsspurt och det är hur kul som helst. Jag tycker verkligen om att spurta, men måste bli lite smartare. Jag tror vi var ungefär 20 cyklister, som senare ockuperade en hel sida av St:Knuts torg. Riktigt skoj!

Dagen efter gav jag mig ut och cyklade igen. Ensam den här gången. Jag skulle cykla sex mil var det tänkt och tanken var att jag skulle träna i lite backar. Jotack. Jag var så sliten i benen från dagen innan att jag fick mjölksyra av ingenting alls och pulsen sköt i taket så fort jag trampade. Efter två mil hade jag så ont i hela kroppen, utan att ens ha ansträngt mig i närheten av vad jag brukar, att jag mest ville kasta min cykel i buskarna. Ja, det skulle jag ju aldrig göra, jag älskar min cykel. Men ni förstår principen.

Det slutade med fem mil, och efteråt var jag så tvär och sur att det inte gick att prata med mig. Det kanske verkar lite barnsligt att bli så sur över att det går dåligt en gång. Det är det säkert, men jag har känt mig så stark de senaste gångerna, att chocken av att inte vara stark blev för mycket. Det är trots allt en tävling mot den egna kroppen, det egna psyket och jag förlorade helt enkelt. Jag gillar inte att förlora, kan vi väl milt uttrycka det.

Därför föreslog min bästis att vi skulle gå ut och dansa. Att det var precis vad som behövdes. Sagt och gjort, efter ytterligare lite muttrande ryckte jag upp mig och drog iväg.

Nu är det fredag och jag tar det lugnt och förbereder inför morgondagens fest. Det är längesen jag hade folk hemma, så det ska bli riktigt kul!

Eftersom senaste cykelturen gick åt skogen, hade jag lite mer tid till att fota.

Man får se så många fantastiska vyer när man är ute och cyklar!

Nu är jag faktiskt riktigt trött. Veckan har varit intensiv och jag har som vanligt sovit alldeles för lite. Ikväll har jag städat, bakat och handlat 'til kingdom come. Mina fötter och axlar värker och straffar. Nu slänger jag upp fötterna och bjuder mig själv på en redig middag. Glad fredag!

Campingtisdag

Idag ska jag tillfälligt ut och campa! Ok, väldigt tillfälligt alltså. Jag ska besöka en camping helt enkelt. Nu, mer än någonsin, störs jag av att jag inte äger en hel träningsdräkt. Vad annat kan man ha på sig på en camping? Ok, foppa-tofflor går ju. Men det är något jag aldrig tar på mig.

Idag svassar jag fram mellan frukost och badrum. Och allt på grund av Frank. Såklart.

Sjörummet

Jag vaknade och suckade lyckligt åt det är lördag. Jag sträckte på mig, och svängde benen över sängkanten rakt ner i en vattenpöl. Yrvaken och förvirrad tittade jag mig omkring och döm min förvåning när jag insåg att hela sovrumsgolvet hade förvandlats till en sjö.

Det hade regnat så mycket och blåst så hårt att vattnet tagit över min lägenhet. Så morgonen började med att jag stod och svabbade upp galna mängder regn. Nåväl, det gick det med.

Lyckligare blev jag när jag gick ut för att fixa frukost och insåg att stockrosorna slagit ut. Sommar!


En annan fantastisk sak med den här lördagen är att Tour de France börjar! Vilken fantastisk tid vi har framför oss vänner!

Nu far jag iväg till Skåre som vanligt för cykel, umgänge, mat och bastu. Det bästa av det bästa helt enkelt.

Helgfrihet

Jag vet att jag är barnslig. Verkligen, jag fattar det. Men. Finns det något bättre än när man får lov, eller bättre formulerat, kan vara uppe precis hur länge man vill?

Min poäng är den här: När jag var liten hade jag en tid när jag skulle vara hemma. Den tiden låg ganska nära tiden när jag skulle gå och lägga mig. Och det var såklart alltid mitt i när det var som roligast.

När jag flyttade hemifrån, flyttade jag ihop. Och även om jag bestämde över mig själv, så var jag tvungen att ta hänsyn. Tvungen och tvungen; jag byggde in mig i ett beteende där vi begränsade varandra.

Sen flyttade jag till själv. Och enda sedan dess har jag älskat friheten i att kunna göra precis vad tusan jag vill, utan att behöva förklara mig. Exempel på saker jag älskar: att sova som ett kryss i min gigantiska, älskade säng, att kunna spela hög musik precis när jag vill (skit i grannarna, det här huset är så extremt ändå), kompisar kan komma och bo precis som de vill, jag behöver inte städa jämt och min poäng för ikväll - jag kan sitta uppe och kolla dålig film tills det ljusnar om jag vill!

Och det vill jag, typ varje helg! För vilken frihetskänsla! Det enda som begränsar mig på helgen är jag själv. Så är det naturligtvis varje dag, men på helgerna är jag mer fri från pliktkänslan än på helgerna.

Så sena nätter för friheten mina vänner! Älska. Hur barnsligt det än är.

Onsdagsskärpning

Det är sommar och istället för att få ångest över hur snabbt det rusar fram (vilket jag gjort de senaste dagarna), tar vi oss i kragen och njuter istället.

Dagens låt talar verkligen för sig själv.

En lansväg och lite flädersaft

Idag kom sommaren tillbaka med dunder och brak! Det började med att jag vaknade i Skåre, lutade mig ut genom fönstret och fick se en ljummen morgon, där vinden stod still och diset låg kvar över åkrarna.

Efter en hektiskt dag på jobbet, cyklade jag hem och lagade mat. Efter att ha stoppat i mig alldeles för mycket pasta stack jag ut och cyklade på en så här fin landsväg! Förstår ni hur fint det är?


På vägen hem var jag allmänt nöjd med mig själv och cyklade in en sväng om min syster. Vi satt och pratade en stund och sen knöt hon fast lite hemmagjord flädersaft på mitt styre. Helt underbart!

Nu sitter jag och försöker slappna av för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid. Det kommer inte hända såklart. Men jag sitter i brisen från fönstret, dricker flädersaft och tittar på en riktigt dålig film. Hur fint som helst med andra ord.

Post midsommar

Midsommar var ren och skär lycka. Jag fick cykla, jag fick dansa, jag fick fotografera dramatiska moln och jag fick mysa med mina bästa människor. Kan knappt bli bättre faktiskt. Förutom kanske de människor som saknades. Men jag tycker att man fattas alltid någon, eller så är det jag som har utspridda vänner. Vi ska inte gå för djupt inpå just det. Jag tänkte snarare äga det här inlägget åt de fantastiska bilder jag lyckades knäppa.

Vi bastade, och hängde på terrassen efteråt.

Jo, det fanns gott om dramatiska moln för mig att fånga.

Bästisen hatar att vara med på bild.

Min älskade landsväg! Så vacker!

Vi tog en promenad i kvällningen och det var fint.

Mitt Skåre är såklart alldeles perfekt för alla typer av sommarkvällar, inte minst för midsommar. Vi kröp till slut ihop i uterummet och pratade tills det började ljusna igen.

Midsommar

Imorgon är det som bekant midsommar. Varje år inför midsommar drabbas jag av samma typ av prestationsångest som kommer vid nyår. Ni vet, man ska göra något på ett visst sätt för att alla andra gör det. Principiellt gillar jag inte den där baksidan av traditioner, men åker oftast med eftersom jag upplevt så mycket fint som inkluderar just traditionerna.

Midsommar och nyår är i min bok inte så självklara i hur man ska fira. Bara att man ska. I goda vänners lag, och med det där glittret av fantastiskhet som kommer vid berättandet om det, före och efter.

Men visst finns det mycket fint man kan göra, missförstå mig inte! Det är bara det att det förväntas så mycket, vilket skapar någon slags masspsykos kring hur man förväntas bete sig under den här tiden. Och jag ska som sagt inte säga något - jag åker alltid med. Men ja, vi är ganska löjliga i de förväntningar och krav vi bygger upp under de här perioderna.

Med det sagt vill jag berätta att jag är väldigt glad över årets midsommar. I år lyckas jag nämligen, i midsommars namn, sammanföra några av mina bästa vänner med mina föräldrar. Det är hur fint som helt, och det är egentligen en bisak att det görs i namnet av midsommar.

Det kommer vara väldigt traditionellt, eftersom vi ska föra in en ny medlem i masspsykosen. Vår vän är nämligen nyinflyttad till Sverige och är såklart nyfiken på svenska traditioner. Lika mycket som vi uppskattar att få visa.

Det blir fint det här.

Sommar-torsdag

Imorgon är det midsommar och den ska jag fira vid en strand i en by som heter Skåre. Hittade precis den perfekta bilden av hur jag tror jag kommer se ut.




















Vad tror ni? Om jag blonderar mig? Jo det ska nog gå ska ni se.

Ikväll packar jag mina väskor och susar ut på landet, med cykeln nerstoppad i ena väskan.

Idag kommer bli en synnerligen bra dag. Det är sommar, det är helg och det finns fina människor i världen. Ungefär så.

Nuvarande filmprojekt

På tal om att inte hinna med allt jag vill göra. En del av det är att jag har en hel hög med filmer som måste ses pronto.

Filmerna är de som visas nedan. Jag har fått låna alla av min fina kusin och har inte sett en enda av dem! I alla fall, det här är vad jag kommer titta på framöver förutom nya filmer, serier och de böcker som ska läsas. Häng på vetja!

Onsdagen då vi inte nöjer oss

Det här blir en fin dag! Jag känner det i hela kroppen. Dagens främsta uppgift blir att lista ut hur jag ska få tid till allt jag vill göra. Inte som det är idag, att om jag gör en del av det, måste jag tillfälligt ge upp det andra. Och vice versa. Nej, jag vill ha tid att göra allt! Bästa sättet tror jag vore om jag inte behövde sova så attans mycket. Kan man träna bort sömn månne?

Medan vi knäcker den nöten, dansar vi runt till följande låt:

Trötta tisdag

Idag mår jag precis som jag förtjänar. Vilket såklart innebär att jag ser ut som en tågolycka. När slutade kaffe fungera undrar jag?

Idag behövs det verkligen en låt som sparkar igång huvudet.

Det regnar i Skåre

Jag sitter i mina föräldrars uterum i vår lilla by som heter Skåre. Ni har säkert läst om Skåre förut, eftersom jag älskar att romantisera kring byn. Jag sitter och läser och min mamma sitter intill med sitt korsord. I bakgrunden står TV:n på och spelar upp en golftävling.

Med full koncentration på boken och texten, märker jag endast hur färgen på pappret skiftar. Det blir gulare, mörkare. Jag lyfter blicken och mammas och mina ögon möts och sveper sedan samtidigt mot havet. Havet och himlen är nästintill omöjliga att åtskilja i färg, och det är himlen som ändrat humör.

Det blir plötsligt alldeles mörkt, trots att timmen står på ljusets sida. Vi ser hur det rusar fram, och vi njuter av det faktum att vi snart kommer att få höra regnet slå ner på det tunna tak som uterummet bär. Vi tänder ljus och säger att nu blir det mysigt. Sådär som man nästan bara säger när man haft sol tillräckligt många dagar innan.

Plötsligt slår regnet ner. Det smattrar och smäller och jag hör inte längre golfen på TV:n. Jag tittar på gatan utanför och den har förvandlats till en spegel. Färgerna på gatan och i trädgården har gått ifrån disigt otydliga till skarpa glädjerop.

Jag och mamma myser vid de tända ljusen och kurar ihop oss vid tanken att hösten kom på besök, snarare än att vi hyrde in oss hos hösten. Jag återgår till min bok och smattret på taket stillnar något.

Vardagen är fantastiskt vacker ibland, och precis sådär vackert kan det vara en tidig sommarkväll i Skåre, när vädret är på ombytligt humör.

Lyckliga lördag, lyckliga jag

Vilken alldeles strålande lördag kära vänner! Efter att ha sovit ut, läst och druckit kaffe i sängen spritter det fullständigt i kroppen efter att ta vara på den här gråa, ljumma lördagen. Ibland finns det faktiskt inget bättre än att låta det kyligt blåsa i ens hår.

Efter de här hafsigt nedtecknade raderna ska jag ställa i ordning lägenheten, hämta ut böcker, fara ner till Skåre, bli oförskämt bortskämd i två hela dagar med cykling och bastu som juveler i den här kronan som är helgen. Förhoppningsvis hinner jag låta det blåsa kyligt i håret vid vattnet också.

Under tiden ämnar jag att lyssna på bland annat den här fantastiska melodin.


Duke Pearson - After the rain

Hoppfulla fredag

Idag är det alldeles grått ute och marken är fortfarande blöt från nattregnet. Men långt borta över stan, skymtar solen och det ser ut att spricka upp. En slags vardaglig symbol för hopp, inte sant?

Sen är det fredag också! Och vad passar inte bättre än en melankoliskt hoppfull melodi?

One of those days

Idag har varit en sån där dag där det mesta går åt skogen. Ni vet, man gör ett fel, som genererar ett annat och till slut är man så djupt inne i härvan att man inte ser vägen ut. Det redde ut sig efterhand, mestadels tack vare att jag har så fantastiska kollegor.

Kvar finnes en trött själ som behöver krypa ihop till en boll och ta hand om sig själv. Och hur gör man då det undrar ni?

Man börjar med att spela upp följande två låtar i denna exakta ordning:

1. It never rains in southern California - Albert Hammond



2. A horse with no name - America



Jag vet att jag lagt upp låt nummer två tidigare. Men just så jäkla bra är den.

Efter att man lyssnat på låtarna (i den exakta ordningen) gör man bäst i att lägga upp smågodis i en skål, välja ut en bra film att titta på, exempelvis The King's speech som är mitt val ikväll. Sätt igång filmen, stäng ute världen med alla medel möjliga. Persienner, mobiltelefon av, dator av. Så! Lycka till mina vänner, vi ses på andra sidan!

Spruckna hjärtan leder till träningstokar

Jag vurmar lite för cykel, som bekant är. Rättare sagt, jag cyklar och tycker att det är bland det bästa som finns. Tvärtemot vad många tror, har jag inte cyklat hela livet och kärleken är således inte ett resultat av vana eller uppfostran (i den månen). Cykeln hittade jag faktiskt för tre år sedan, som ett direkt resultat av min pappas eviga tjat.

Jag har heller inte tränat hela livet. Jag spelade lite tennis som liten, men i grund och botten har jag alltid varit outsinligt lat. Jag har egentligen aldrig varit en idrottstjej. När jag var tonåring så var det otroligt mycket häftigare att röka och dricka sprit på helgerna, ackompanjerat av den rock'n'roll jag så gärna ville skulle förknippas med mig. Jag skolkade från gymnastiken så fort jag kunde.

Jag har alltid varit sådan att när något skiftar radikalt i mitt liv, måste jag skifta radikalt tillbaka. Jag hanterar alltså en större förändring med att förändra allt. Nåja, nästan i alla fall. Och precis så var det med träning. Jag kände att en större förändring var på gång (antagligen ett förhållande som tog slut) och jag slutade röka och började träna som en galning. Det började med att jag satt och plågade mig själv i mina föräldrars källare, på en gammal motionscykel, med Marilyn Manson i öronen.

Efter ett tag lyckades pappa släpa med mig på ett spinning-pass, efter mycket tjat. Som vanligt hade han rätt och jag tyckte det var jättekul. Så fortsatte det ett tag. Sen kom utmaningen att börja springa. Pappa ville springa Broloppet och undrade om det inte vore kul om jag också gjorde det. När man svarar "Jovisst!" på det, då är det något fel på en. Men jag tackade alltså glatt ja till att springa ett halvmarathon. Trots att jag inte sprungit en meter i mitt liv. Typ.

Det är just det, när man bestämmer sig sådär, då finns det inget som kan stoppa en. En kväll bestämde jag att nu! ska jag börja springa. Sen att det blåste storm, regnade och var mörkt och kallt, det hade mindre betydelse. Jag hoppade i min pappas alldeles för stora Gore Tech-ställ och gav mig iväg. Sen sprang jag tre gånger i veckan. Löpning har aldrig varit min grej. Jag tycker det gör ont, och jag har svårt att hitta det fina i det. Trots det sprang jag Broloppet två gånger. För att jag hade bestämt mig. Bristen på kärlek till löpningen är det som gör att vi aldrig aldrig pratar om vilka tider jag sprang på.

Jag gav upp löpningen (eller nja, det var ju det där Vårruset som jag sprang efter en helg i Barcelona med 8 timmars sömn på totalt fyra dagar...) och fortsatte spinna några gånger i veckan. Och sådär höll det på i flera år. Vid det laget hade pappa flyttat spinningen till landsvägscykling och var alldeles frälst. Han började såklart tjata på mig om att jag skulle prova.

Jag tyckte det verkade så läskigt! En så smal cykel kan man väl aldrig hålla balansen på! Och man ligger nästan ner, då kan man inte ha någon kontroll! Och det där med att fötterna sitter fast... Nej tack, det verkade alldeles för obehagligt. Men mest för att stilla tjatet gav jag mig, och provade. Jag tror första gången var nyårsafton för cirka tre-fyra år sedan. Det var kallt, tungt och jag har nog aldrig varit så koncentrerad. Det gick fruktansvärt långsamt, och i motvinden trodde jag hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag blev nog inte riktigt biten då, snarare övertygad om att det inte var så läskigt.

Jag tror att kärleken faktiskt dök upp vid ännu en större förändring (läs: ännu ett förhållande tog slut). Jag behövde något nytt att rikta in mig på, och den här gången blev det cykel. Igår cyklade jag Ringsjön Runt, 12, 5 mil. Det var min första runda i organiserad form på det sättet. Och kommande lördag ska jag köra Tjejvättern på 10 mil. Jag spinner fortfarande för att täcka upp för bristen på cykling, framförallt på vintern.

Det är intressant att titta tillbaka på sin träningshistoria och inse att jag är fortfarande samma latmask som hellre går ut på helgerna och umgås med vänner och tar det lugnt. Jag får träningen gratis genom att jag älskar att cykla. Däremot, finns det inget gratis i cyklingen. Det är skitkul, men jag betalar för min kärlek med svett, värk och ibland utmattningsfeber.

Vad vill jag berätta med det här inlägget? Egentligen bara att det inte är avarter som föddes i löparskorna eller på cykeln som lägger tid på sånt här. Latmaskar och annat löst folk blir också inspirerade.

Regnbågssöndag

Denna söndag åker jag ner till Skåre och har det bra. Det är en vecka sedan jag kollapsade under influensans attack, och imorgon ska jag äntligen få komma tillbaka till jobbet och ta tag i den där högen som såklart inte blivit mindre under tiden jag varit borta. Det ska bli skönt, även om jag fortfarande är sådär löjligt fragil. Det känns som om jag borde packa ner luktsaltet för säkerhetsskull.

Eftersom jag fortfarande lever i känslan av Mildred Pierce, spelar jag en melodi som har direkt koppling till serien.

Mildred Pierce

Nej jag är inte död. Men nära nog. Jag drabbades av alla influensors mamma och slogs ut fullständigt i en vecka. Nu börjar jag hitta tillbaka till verkligheten igen.

Jag har under tiden haft förmånen att se miniserien Mildred Pierce, vilket är en nytolkning av boken som kom ut 1941 skriven av James M. Cain. Boken filmatiserades 1945 med Joan Crawford i huvudrollen. Jag har tyvärr varken läst boken eller sett filmen.

Det har pratats och skrivits en hel del om den här miniserien och jag var väldigt nyfiken på den. Framförallt har den varit en del i diskussionen om den betydelse formen serien har fått som kulturyttring. Till att börja med är den väldigt snygg, och den är välproducerad. Dramat utspelar sig under 30-talet i Kalifornien, och den är fylld av små små detaljer som gör mig alldeles lycklig. Som att Mildred i de första avsnitten går runt i samma klänning vid varje tillfälle hon anser att hon behöver sin fina klänning. Men det är faktiskt inte kläderna, skådespelarna eller scenografin som gör mig fascinerad. Nej, min fascination handlar mer om berättelsen.

När vi möts av karaktärer som ska vara onda, får vi också oftast en sidohistoria som ska förklara varför personen blivit så ond. Åtminstone när det handlar om historier som är tänkta att beskriva människoöden. Sidohistorierna ger oss ett djup till karaktären, som gör att det inte är helt solklart att den är ond. Karaktären genomför onda handlingar, ja, men personen i sig kan oftast förklaras med ett brokigt förflutet som gör att tittaren känner någon form av empati. Det här är nog första gången jag inte lyckades skrapa fram ett korn av empati.

Historien är skriven så att det inte finns utrymme för empati gentemot dottern. Jag satt och väntade på det. Nu kommer det! Nu förklarar hon sig! Nu ber hon om ursäkt! Men aldrig. Jag tycker det är otroligt intressant vilka känslor det väcker hos mig som betraktare. Jag vill ha en förklaring. Jag känner uppriktigt en sådan avsky mot den karaktären att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig med den känslan. Och på så sätt, är det såklart alldeles briljant. Den här historien kommer aldrig lämna mig.

Nu måste jag läsa boken och se filmen. Och jag kommer känna avskyn igen. Det är inte säkert att alla uppfattar det likadant, och det är verkligen det som är tjusningen med alla konstuttryck. Men jag rekommenderar serien varmt. Historien är otroligt intressant, och skådespelet är mycket bra. Se.

Stockholmstorsdag

Idag åker jag till Stockholm igen! Eller, ikväll i alla fall. Jag ska gå på opera, cykelcafé, utställningar och konsert. Hurra! Och träffa de finaste människorna såklart.

Ledbruten onsdag

Onsdag och det är en ledbruten version av en människa som försöker öppna ögonen. Vi kan väl säga att jag kanske överdrev styrketräningen igår. Alltid lika härligt att röra sig framåt med samma smidighet som en 90-åring.

I alla fall; det verkar bli en ganska fin dag, och varför inte sparka igång den med Brenda Lee?

Here's hoping, tisdag!

Tisdag! Veckans mest meningslösa dag! Och det är grått, dimmigt och regnar ute!

Så, ska dra ner den hysteriska falsetten något. Jag skulle hemskt gärna vilja cykla idag. Därför behöver vi något som skakar om lite, något dramatiskt, något som gör att vädret är fantastiskt ikväll. Dessutom så är jag sugen på den här låten. Håll till godo.

Den nöjde, den galne, den late

Jag är en person som:

Inte organiserar mina TV-kanaler, utan spenderar avsevärd tid varje gång med att leta upp kanalen jag söker efter.

Somnar i badet, tills min mobil plingar och jag stressar ur med nacken som insats.

Går runt i flipflops hemma, eftersom mina fötter värker av hårt golv och för att jag inte orkat fixa riktiga inneskor. Försökte för ett tag sedan, men eftersom butiken jag sökte hade flyttat glömde jag bort det igen.

Fick upp mina tavlor två år efter att jag flyttat in (tack pappa!). Men listerna i sovrummet är fortfarande inte målade.

Friar till min säng varje kväll.

Alltid är trött, klagar över det, och går ändå aldrig och lägger mig i tid. Svär grovt och hytter med näven när jag vaknar och lovar att jag ska lägga mig i tid till kvällen. Och sen gör jag samma sak dagen efter.

Klagar över smärtor i axlar och fötter för mina kära, utan att någonsin göra något åt det eller kolla upp det.

Packar upp min resväska lagom tills jag ska resa igen.

Samma som ovan fast med tvättpåse och tvätt.

Lägger en veckas kläder på sovrumsstolen, för att spendera mycket tid åt att plocka undan dem på söndagen (i bästa fall).

Är oförmögen att komma till jobbet innan halv nio.

Har ett skafferi som skrämmer mig.

Äger ett skoskåp, som alltid är tomt, eftersom skorna alltid täcker hela hallgolvet.

Somnar genom att tänka ut vad jag ska ha på mig dagen efter. Och finner mig fullständigt perplex om inte vädret passar vad jag bestämt. Då kommer jag till jobbet vid nio, med andan i halsen och känner att världen är upp och ner.

Älskar riktigt dålig action. Jag skrattar och myser alldeles för mig själv, då det sällan är någon som vill se skräpet med mig.

Tar glatt emot tips om musik, böcker och film för att lika glatt glömma bort det nästa sekund.

Är mer glömsk än jag trodde jags kulle vara vid sjuttio (tack och lov att mina vänner har abnormt bra minne.).

Hör dåligt.

Ser så dåligt att jag skulle vara komplett handikappad utan hjälpmedel.

Är fruktansvärt lat och på väldigt god väg att bli sådär galen som jag hoppas vara när jag blir äldre. Ja, jag cyklar och står i. Och nu har jag också börjat styrketräna lite. Jag jobbar på ganska bra, och jag skriver här lite då och då. Men i grunden är jag fruktansvärt lat. Och lite galen. Och det är jag väldigt glad över.

Poänglösa måndag

Jag ger upp. Det gör ingen skillnad! Igår gick jag och la mig i tid och har sovit så fantastiskt gott. Kvällen innan dess var jag hemma och gick och la mig ganska tidigt då också. Då kan man tycka att jag skulle kunna vakna i tid idag. Nej. Bättre att vara oförmögen att vakna och snoosa i 45 minuter. Vilket kallas tortyr på andra ställen.

Nåväl, det är måndag och här behövs det ta mig tusan en kom igång låt:


The Hombres Let it out (let it all hang out)

Kjol mal place

Det här med att klä sig. Och sen klä sig rätt. Och sen klä sig rätt för rätt tillfälle. Ni vet naturligtvis precis vad jag pratar om. Alla har någon gång känt att de klätt upp sig, klätt ner sig eller bara känt sig helt fel utan att riktigt kunna förklara det. Man vet bara att det är fel och att det är klädernas fel. Självklart sitter det i huvudet på den som bär kläderna. Vi har vid det tillfället tagit samhällets normer, mixat upp det med våra osäkerheter och helt plötsligt skapat receptet på ångest förklätt i textil.

Igår hände det mig. För miljonte gången. Och det överraskade mig.

Igår klädde jag mig väldigt feminint. Jag hade en vit vippig kjol som slutade precis vid knäet, en vit tröja med svarta ränder och ett läderbälte. Till det hade jag blå sandaletter och jag kände mig sådär allmänt snygg i 50-tals tappning. Jag hade också klarröda läppar och en kuvertväska. Hela dagen gick jag runt och kände mig fin.

Efter jobbet hade jag ett möte med min bank. Vi skulle prata om min privatekonomi och trots beslut om att inte bestämma något just idag, kändes det ok. Det här blir bra, tänkte jag. Det här kommer motivera mig till skärpning, bestämde jag.

Jag har inte känt mig så uppläxad på så länge. Jag har inte heller känt mig så liten, så tillplattad, så förminskad på evigheter. Jag fick fonder, aktier och kapitalförsäkringar förklarade för mig på den mest grundläggande nivå. Jag sa ja precis, jo men det vet jag vad det är och hur det funkar. Jag sa att jag förstod. Det spelade ingen roll och jag kände att jag blev mindre och mindre ju längre timmen förflöt och ju fler grunder personen förklarade. Och det händer verkligen inte ofta. Jag är snarare känd för mitt temperament och min oförmåga att sluta bli provocerad. Idag satt jag tyst, nickade och kände mig liten.

Varför? Det handlade om min privatekonomi, och det var min bank som uttalade sig om den. Och privatekonomin är en känslig fråga. Dessutom har banken fortfarande en viss tyngd hos mig. Banktjänstepersonen lyckades peka på ett kaos i mitt liv som jag normalt inte vill titta på, och det kändes såklart obehagligt. Minst sagt var det en utsatt situation. Ja, jag kanske borde ha fattat att det skulle bli så. Det gjorde jag inte, eftersom jag inte förväntade mig att pratas till som om jag vore fem år gammal.

Vad har det här med min klädsel för dagen att göra undrar ni?

Jag önskar så att jag inte kom in och såg så kvinnlig ut. Visst är det hemskt? Men jag önskar, på riktigt, att jag hade haft på mig kläder som hade förstärkt mig i den auktoritativa roll jag normalt sätt är bekväm med att behärska. Det hade antagligen gett mig lite mer pondus, och kanske hade det genom mig uppfattats av banktjänstepersonen. Är det på grund av samhällsstrukturen jag känner så? Absolut. Är det huvudsakligen i mitt huvud, och inte nödvändigtvis i banktjänstepersonens? Kanske. Är det i mitt huvud på grund av samhällsstrukturen? Självklart.

Nämnde jag att ett exempel på hur man kan resonera kring ekonomi var "som den där snygga tröjan man vill ha!"? Är det min ålder eller mitt kön? Vem vet. Förminskande oavsett.

Det här var ett bra exempel på när jag känner mig fantastiskt fel, klädmässigt sett. Och känslomässigt. Om de nu är möjliga att separera. För övrigt; nämnde jag att jag har en examen i ekonomi?

Landsvägscykling

Den senaste tiden har det varit cykeldebatt på Sydsvenskans webb. Det har föranletts av olyckor där landsvägscyklister och bilister varit offer och förövare. Vem som är vem är fortfarande något oklart. Det som hänt kan man läsa om här och här. Man kan också läsa om diskussionen som fördes mellan läsare, polis och cykelklubben Lunedis ordförande här. Det är omöjligt för mig att inte kommentera det här.

Lagen säger att cyklister ska framföra cykeln på cykelväg om sådan finns. Men lagen säger också att om särskild försiktighet iakttas kan "cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge" Det här kan man läsa i Trafikförordningen 1998:1276, 3 kap 6 §. Och finns det ingen cykelväg, får cyklister självklart vara på vägen.

Okej! Då har vi det klart för oss. Och naturligtvis, trafiklagstiftningens absoluta grundregel om att man ska ta hänsyn i trafiken och underlätta för att trafiken ska flyta smidigt. Slarvigt uttryckt.

När jag cyklar landsväg håller jag en genomsnittlig hastighet kring 30 km/h. Det innebär att jag kan nå hastigheter kring 65 km/h (vilket jag tror är mitt högsta) men jag kan också snigla mig fram i 19 km/h (senast i söndags, jäkla motvind). Jag cyklar på min racercykel som jag visat bild på här tidigare. Utformningen av en sådan cykel gör att den inte låter särskilt mycket. Jag cyklar alltså fram ganska tyst (nåja, mina dödsrosslingar hörs ju såklart).

Skulle du vilja att jag delade cykelbana med dig? När du cyklar på din vanliga cykel och kanske vinglar lite? Eller när du går där med din barnvagn? Eller kanske när du promenerar och inte tänker på att du går lite på cykelbanan?

Nej, det vill du inte. För jag kommer susa förbi, du kommer inte ha hört mig innan och du kommer antagligen bli lite skrämd. Och vad händer när du helt plötsligt tar ett steg ut i banan, som jag inte räknat med? Jag kanske råkar köra på dig. Och det gör ont på både dig och mig.

Måste jag cykla så fort? Nej, såklart inte, men det är ju lite det som är träningen. Om jag inte skulle göra det, då kan jag lika gärna träna något annat. Och det vill jag inte, för jag tycker cykling är fantastiskt roligt.

Om jag cyklar på landsvägen, och ibland genom tätorter, kommer jag att vara i vägen för bilisterna då och då. Precis som traktorer, motorcyklister och mopedister. Om man följer grundregeln för svensk trafik, då väntar man tills man kan köra om. Och man gör det utan att tuta, köra extra nära och räcka finger.

Det är nämligen vad som händer varenda gång jag är ute och cyklar. Och då blir jag rädd, arg och just det, sa jag rädd? Det verkar finnas något slags rättspatos hos många bilister som gör att de anser att det är deras ansvar att bete sig såhär. För att markera och på ett något, ska vi säga aggressivt, sätt berätta för mig att jag gör fel. Låt oss ponera att jag faktiskt hade haft fel. Vad är det då som motiverar det riskfyllda och aggressiva beteendet? Är det alltså så pass viktigt att hävda sin rätt att man är villig att skada en annan människa, eller än värre, döda? Det förstår inte jag. Punkt.

Jag förstår att cyklister inte alltid beter sig på bästa sätt heller. Lite för många nära-döden-upplevelser som ligger bakom det antagligen. Men självklart ska cyklisterna visa hänsyn och underlätta för bilisterna så mycket som möjligt. Det står ju i lagen till och med! Det var ju det här med rättspatos.

Intressant är att titta på de länder där cykel är stor folksport. Frankrike, Italien, Spanien - länder vi normalt sett pratar om som galningar i trafiken. Cyklisterna respekteras och det är ett normalt, varje-dag-fenomen att man möter cyklister på vägarna.

Cykel blir större och större för varje år i Sverige. Varje helg tycker jag att jag ser fler ute på vägarna. Det är en kul och givande träningsform, som ni som läst (eller varit tvungna att lyssna på, stackare) mina kärleksförklaringar tidigare vet hur jag känner inför. Det börjar bli dags för ett klargörande kring vad som gäller. För att alla dessa personer med så starkt rättspatos, som inte vill annat än att upprätthålla rättvisan, vet hur de ska förhålla sig. Förhoppningsvis får vi det i det fall som nu ska överklagas (se första länken ovan) till hovrätten.

Under tiden kanske ni kan sluta tuta, försöka köra på och räcka finger åt mig? Så ska jag försöka ta så lite plats som möjligt. Deal?

Black tuesday

Igår kom det många påminnelser om hur jäva fragilt livet är. Det är inte mina historier att berätta, någon av dem. Däremot så berörs jag och påminns och tänker efter. Ett av de vackraste stycken som finns är därför dagens musik.


Erik Satie Gnossiennes No.1

Sliten måndag

Cyklingen igår slet hårt på mig då det blåste så mycket att vi knappt hade styrfart i motvinden. Jag avslutade gårdagen med att slå i foten så hårt att jag skaffade mig en spricka i tån. Så idag tror jag att vi behöver något som skakar liv i kropp och huvud.


Fabienne DelSol Laisse tomber les filles

Högljudd söndag

Kvarteret där jag bor är lite... ska vi säga speciellt? En valfri söndag, som t.ex. idag, kan man vakna av de mest märkliga ljud! Man kan vakna av att någon skrålar med i Mrs. Robinson precis under ditt sovrumsfönster. Man kan vakna av att kyrkan ringer som om det inte fanns någon morgondag. Man kan vakna av grannens bjäbbiga hund som skäller på min dörr. Man kan också vakna av bilmotorer som smäller eller grannen som gråter högljutt på sin balkong. Okej allihop! Jag är vaken nu! Det firar vi med dagens låt:


The Temptations I can't get next to you

Körsbärsblomster och cykel

Istället för att stanna i sängen tog jag mig samman och gick och la mig på en filt i parken istället. Det var varmt och jag fick några nya fräknar. Det blåste sådär precis lagom för att håret skulle fladdra och för att solen inte skulle kännas alldeles för varm. Vinden såg också till att det regnade körsbärsblomsterblad på mig.


En alldeles underbar eftermiddag med andra ord. Speciellt som jag fick chans att läsa lite i boken jag fick av min rara kusin. Eftersom hon nördar över tåg (bland mycket mycket annat) tyckte hon att jag skulle bli lite mer seriös i mitt cykel-nörderi. Därför fick jag den här fina boken:

Ren och skär lycka säger jag bara! Satt och fnissade för mig själv på min filt i parken. Boken är skriven av personen som driver bloggen med samma namn. Jag har inte hunnit alls särskilt långt, men det är mycket lovande! Just nu läser jag om cykelns historia och det är intressant skrivet med mycket humor, vilket ni förstår om ni kollar in bloggen.

Jag ska själv cykla imorgon och det ser ut att bli en fin dag. Sist var jag ute i sex mil med blåst, kyla och uppförsbackar. Jag tror faktiskt inte vi hade medvind eller nerförsbacke någonstans. Dessutom hade jag glömt äta innan vilket, av någon konstig anledning, kroppen inte tycker om när man har en snittpuls på 160 i två timmar. Imorgon hoppas jag på en snällare tur. Medan jag läser och fnissar vidare med Bike snob, kan ni få se hur min cykel ser ut. Lyckliga ni!

Lördagsåterhämtning

Idag är en sån dag där oavsett om solen skiner eller inte, så vill man bara stanna i sängen. Läsa, sova, se på film. I sängen. Vi får se om jag inte gör det. Dagens låt är Devotchkas How it all ends.

Karaktärsfredag

Det är fredag! Den här helgen ska jag bara kolla film och cykla och gå på utställningar! Och sen kommer det sluta med att jag är ute till sex på morgonen. Det är nästan som om jag inte har makt över det. Eller så är det kanske som en vän uttryckte det "det sköna med dig är att du absolut inte har någon karaktär!"

Jag tycker vi tar och firar att det är fredag och att jag är karaktärslös. Två härligheter i ett enda vårtjut!

HOPE:s butiksöppning

Ikväll hade jag förmånen att bli medbjuden på HOPE:s butiksöppning av en vän. Vi cyklade dit efter jobbet och jag hade roligt åt att jag skulle dricka bubbel i träskor. Det serverades öl, så det skämtet blev irrelevant fort.

Vi gick fram till öppningen som bestod av ett avspärrnings-rep och en kille i solglasögon med en lista i armarna. Lite som en sköld. Han släppte in oss efter att ha hittat min väns namn, och jag kände det som att jag kom in lite på nåder. Det fanns något i hans hälsning som fick mig att tänka på de sakerna som jag inte tycker om med Stockholm.

När vi kom in var ytan, luften och ljudet så upptaget att jag snabbt närmade mig ett paniskt tillstånd. Trängsel, värme och att nästan snubbla över ölflaskor är inte riktigt min kopp te när det kommer till att gå i butiker. Och ja, jag är säkert känslig. Men jag har ändå klampat runt i en butik eller två tidigare. Jobbat i flera dessutom.

Jag började redan vid avspärrnings-repet och solglasögonkillens attityd till listan fundera över hur man kan välja att bygga upp sitt varumärke. Jag cyklade därifrån och fnös för mig själv över attityden, och fräste över hur man tar exklusivitet och låter det handla om att stänga ute. Jag började skriva ett argt inlägg. Sen insåg jag att det inte alls är konstigt.

Idag väljer de flesta att bygga upp sina varumärken efter koncept. Istället för att vilja bära plagget, ska man vilja vara varumärket, vara den karaktären som varumärket bygger upp. Och det är smart, ur ett marknadsföringsperspektiv. Att utesluta skapar nyfikenhet hos de som inte innesluts. Och det skapar en känsla av att vara speciell, utvald hos de som får vara med. Jag vet det här, och jag förstår varför man gör så. Om jag vill tjäna pengar på någonting, vill jag såklart skapa ett varumärke, ett koncept som gör att så många som möjligt vill handla.

Men. Och ja, det finns ett stort men. Jag förstår att man använder inbjudningar för att uppnå just det där. Att man ger bort gåvor, att man ger rabatt den kvällen när endast ett fåtal är inbjudna. Men varför drar man exkluderingen till sin yttersta spets? Varför inte vara vänlig och välkomnande? Det är en otroligt fin gräns man balanserar på. Helt plötsligt blir varumärket något som skräms. Att potentiella kunder börjar resonera kring att det där är ingenting för mig, jag passar inte in. Man har inte lockat de kunderna som inte var inbjudna, man har skrämt bort dem.

Är det då så att man inte vill ha alla typer av kunder? Kanske. Vissa varumärken gör så för att skapa större exklusivitet. Att vissa varor förbehålls en exklusiv kundkrets. Men det stämmer inte med HOPE, som ändå tillhör något slags mellanskikt prismässigt. Och att ha en sån attityd när man stryker av folk från en lista, när det enda de personerna gjort är att anmäla sin mail på något nyhetsbrev, är så otroligt patetiskt.

Jag önskar verkligen att det kunde handla lite mer om plagget! Jag önskar att fokus låg på konstruktion, material och idéer, i förhållande till en trängselfest för den klick som varit snabba nog att skicka in ett intresse-mail. Jag är intresserad av plagget, och varje gång Malmö utvidgar sin modescen blir jag en lycklig loppa. I min naivitet trodde jag att den här kvällen skulle ha fokus på plagget och inte på mingelbilder och list-mentalitet. Tråkigt. Jag vill tillägga att majoriteten av personalen var mycket trevlig.