Midsommar

Imorgon är det som bekant midsommar. Varje år inför midsommar drabbas jag av samma typ av prestationsångest som kommer vid nyår. Ni vet, man ska göra något på ett visst sätt för att alla andra gör det. Principiellt gillar jag inte den där baksidan av traditioner, men åker oftast med eftersom jag upplevt så mycket fint som inkluderar just traditionerna.

Midsommar och nyår är i min bok inte så självklara i hur man ska fira. Bara att man ska. I goda vänners lag, och med det där glittret av fantastiskhet som kommer vid berättandet om det, före och efter.

Men visst finns det mycket fint man kan göra, missförstå mig inte! Det är bara det att det förväntas så mycket, vilket skapar någon slags masspsykos kring hur man förväntas bete sig under den här tiden. Och jag ska som sagt inte säga något - jag åker alltid med. Men ja, vi är ganska löjliga i de förväntningar och krav vi bygger upp under de här perioderna.

Med det sagt vill jag berätta att jag är väldigt glad över årets midsommar. I år lyckas jag nämligen, i midsommars namn, sammanföra några av mina bästa vänner med mina föräldrar. Det är hur fint som helt, och det är egentligen en bisak att det görs i namnet av midsommar.

Det kommer vara väldigt traditionellt, eftersom vi ska föra in en ny medlem i masspsykosen. Vår vän är nämligen nyinflyttad till Sverige och är såklart nyfiken på svenska traditioner. Lika mycket som vi uppskattar att få visa.

Det blir fint det här.