Jag sitter i mina föräldrars uterum i vår lilla by som heter Skåre. Ni har säkert läst om Skåre förut, eftersom jag älskar att romantisera kring byn. Jag sitter och läser och min mamma sitter intill med sitt korsord. I bakgrunden står TV:n på och spelar upp en golftävling.
Med full koncentration på boken och texten, märker jag endast hur färgen på pappret skiftar. Det blir gulare, mörkare. Jag lyfter blicken och mammas och mina ögon möts och sveper sedan samtidigt mot havet. Havet och himlen är nästintill omöjliga att åtskilja i färg, och det är himlen som ändrat humör.
Det blir plötsligt alldeles mörkt, trots att timmen står på ljusets sida. Vi ser hur det rusar fram, och vi njuter av det faktum att vi snart kommer att få höra regnet slå ner på det tunna tak som uterummet bär. Vi tänder ljus och säger att nu blir det mysigt. Sådär som man nästan bara säger när man haft sol tillräckligt många dagar innan.
Plötsligt slår regnet ner. Det smattrar och smäller och jag hör inte längre golfen på TV:n. Jag tittar på gatan utanför och den har förvandlats till en spegel. Färgerna på gatan och i trädgården har gått ifrån disigt otydliga till skarpa glädjerop.
Jag och mamma myser vid de tända ljusen och kurar ihop oss vid tanken att hösten kom på besök, snarare än att vi hyrde in oss hos hösten. Jag återgår till min bok och smattret på taket stillnar något.
Vardagen är fantastiskt vacker ibland, och precis sådär vackert kan det vara en tidig sommarkväll i Skåre, när vädret är på ombytligt humör.
No comments:
Post a Comment