Sunday, June 5, 2011

Spruckna hjärtan leder till träningstokar

Jag vurmar lite för cykel, som bekant är. Rättare sagt, jag cyklar och tycker att det är bland det bästa som finns. Tvärtemot vad många tror, har jag inte cyklat hela livet och kärleken är således inte ett resultat av vana eller uppfostran (i den månen). Cykeln hittade jag faktiskt för tre år sedan, som ett direkt resultat av min pappas eviga tjat.

Jag har heller inte tränat hela livet. Jag spelade lite tennis som liten, men i grund och botten har jag alltid varit outsinligt lat. Jag har egentligen aldrig varit en idrottstjej. När jag var tonåring så var det otroligt mycket häftigare att röka och dricka sprit på helgerna, ackompanjerat av den rock'n'roll jag så gärna ville skulle förknippas med mig. Jag skolkade från gymnastiken så fort jag kunde.

Jag har alltid varit sådan att när något skiftar radikalt i mitt liv, måste jag skifta radikalt tillbaka. Jag hanterar alltså en större förändring med att förändra allt. Nåja, nästan i alla fall. Och precis så var det med träning. Jag kände att en större förändring var på gång (antagligen ett förhållande som tog slut) och jag slutade röka och började träna som en galning. Det började med att jag satt och plågade mig själv i mina föräldrars källare, på en gammal motionscykel, med Marilyn Manson i öronen.

Efter ett tag lyckades pappa släpa med mig på ett spinning-pass, efter mycket tjat. Som vanligt hade han rätt och jag tyckte det var jättekul. Så fortsatte det ett tag. Sen kom utmaningen att börja springa. Pappa ville springa Broloppet och undrade om det inte vore kul om jag också gjorde det. När man svarar "Jovisst!" på det, då är det något fel på en. Men jag tackade alltså glatt ja till att springa ett halvmarathon. Trots att jag inte sprungit en meter i mitt liv. Typ.

Det är just det, när man bestämmer sig sådär, då finns det inget som kan stoppa en. En kväll bestämde jag att nu! ska jag börja springa. Sen att det blåste storm, regnade och var mörkt och kallt, det hade mindre betydelse. Jag hoppade i min pappas alldeles för stora Gore Tech-ställ och gav mig iväg. Sen sprang jag tre gånger i veckan. Löpning har aldrig varit min grej. Jag tycker det gör ont, och jag har svårt att hitta det fina i det. Trots det sprang jag Broloppet två gånger. För att jag hade bestämt mig. Bristen på kärlek till löpningen är det som gör att vi aldrig aldrig pratar om vilka tider jag sprang på.

Jag gav upp löpningen (eller nja, det var ju det där Vårruset som jag sprang efter en helg i Barcelona med 8 timmars sömn på totalt fyra dagar...) och fortsatte spinna några gånger i veckan. Och sådär höll det på i flera år. Vid det laget hade pappa flyttat spinningen till landsvägscykling och var alldeles frälst. Han började såklart tjata på mig om att jag skulle prova.

Jag tyckte det verkade så läskigt! En så smal cykel kan man väl aldrig hålla balansen på! Och man ligger nästan ner, då kan man inte ha någon kontroll! Och det där med att fötterna sitter fast... Nej tack, det verkade alldeles för obehagligt. Men mest för att stilla tjatet gav jag mig, och provade. Jag tror första gången var nyårsafton för cirka tre-fyra år sedan. Det var kallt, tungt och jag har nog aldrig varit så koncentrerad. Det gick fruktansvärt långsamt, och i motvinden trodde jag hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag blev nog inte riktigt biten då, snarare övertygad om att det inte var så läskigt.

Jag tror att kärleken faktiskt dök upp vid ännu en större förändring (läs: ännu ett förhållande tog slut). Jag behövde något nytt att rikta in mig på, och den här gången blev det cykel. Igår cyklade jag Ringsjön Runt, 12, 5 mil. Det var min första runda i organiserad form på det sättet. Och kommande lördag ska jag köra Tjejvättern på 10 mil. Jag spinner fortfarande för att täcka upp för bristen på cykling, framförallt på vintern.

Det är intressant att titta tillbaka på sin träningshistoria och inse att jag är fortfarande samma latmask som hellre går ut på helgerna och umgås med vänner och tar det lugnt. Jag får träningen gratis genom att jag älskar att cykla. Däremot, finns det inget gratis i cyklingen. Det är skitkul, men jag betalar för min kärlek med svett, värk och ibland utmattningsfeber.

Vad vill jag berätta med det här inlägget? Egentligen bara att det inte är avarter som föddes i löparskorna eller på cykeln som lägger tid på sånt här. Latmaskar och annat löst folk blir också inspirerade.

3 comments:

Anonymous said...

Hear Hear säger hon och lyfter vinglaset till skål.

Petnoga said...

Tack för inspirationen! Kanske är det träning jag ska ägna mig åt nu när skolan tagit slut.

Tina said...

Kul att kunna inspirera!