Regnbågssöndag

Denna söndag åker jag ner till Skåre och har det bra. Det är en vecka sedan jag kollapsade under influensans attack, och imorgon ska jag äntligen få komma tillbaka till jobbet och ta tag i den där högen som såklart inte blivit mindre under tiden jag varit borta. Det ska bli skönt, även om jag fortfarande är sådär löjligt fragil. Det känns som om jag borde packa ner luktsaltet för säkerhetsskull.

Eftersom jag fortfarande lever i känslan av Mildred Pierce, spelar jag en melodi som har direkt koppling till serien.

Mildred Pierce

Nej jag är inte död. Men nära nog. Jag drabbades av alla influensors mamma och slogs ut fullständigt i en vecka. Nu börjar jag hitta tillbaka till verkligheten igen.

Jag har under tiden haft förmånen att se miniserien Mildred Pierce, vilket är en nytolkning av boken som kom ut 1941 skriven av James M. Cain. Boken filmatiserades 1945 med Joan Crawford i huvudrollen. Jag har tyvärr varken läst boken eller sett filmen.

Det har pratats och skrivits en hel del om den här miniserien och jag var väldigt nyfiken på den. Framförallt har den varit en del i diskussionen om den betydelse formen serien har fått som kulturyttring. Till att börja med är den väldigt snygg, och den är välproducerad. Dramat utspelar sig under 30-talet i Kalifornien, och den är fylld av små små detaljer som gör mig alldeles lycklig. Som att Mildred i de första avsnitten går runt i samma klänning vid varje tillfälle hon anser att hon behöver sin fina klänning. Men det är faktiskt inte kläderna, skådespelarna eller scenografin som gör mig fascinerad. Nej, min fascination handlar mer om berättelsen.

När vi möts av karaktärer som ska vara onda, får vi också oftast en sidohistoria som ska förklara varför personen blivit så ond. Åtminstone när det handlar om historier som är tänkta att beskriva människoöden. Sidohistorierna ger oss ett djup till karaktären, som gör att det inte är helt solklart att den är ond. Karaktären genomför onda handlingar, ja, men personen i sig kan oftast förklaras med ett brokigt förflutet som gör att tittaren känner någon form av empati. Det här är nog första gången jag inte lyckades skrapa fram ett korn av empati.

Historien är skriven så att det inte finns utrymme för empati gentemot dottern. Jag satt och väntade på det. Nu kommer det! Nu förklarar hon sig! Nu ber hon om ursäkt! Men aldrig. Jag tycker det är otroligt intressant vilka känslor det väcker hos mig som betraktare. Jag vill ha en förklaring. Jag känner uppriktigt en sådan avsky mot den karaktären att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig med den känslan. Och på så sätt, är det såklart alldeles briljant. Den här historien kommer aldrig lämna mig.

Nu måste jag läsa boken och se filmen. Och jag kommer känna avskyn igen. Det är inte säkert att alla uppfattar det likadant, och det är verkligen det som är tjusningen med alla konstuttryck. Men jag rekommenderar serien varmt. Historien är otroligt intressant, och skådespelet är mycket bra. Se.

Stockholmstorsdag

Idag åker jag till Stockholm igen! Eller, ikväll i alla fall. Jag ska gå på opera, cykelcafé, utställningar och konsert. Hurra! Och träffa de finaste människorna såklart.

Ledbruten onsdag

Onsdag och det är en ledbruten version av en människa som försöker öppna ögonen. Vi kan väl säga att jag kanske överdrev styrketräningen igår. Alltid lika härligt att röra sig framåt med samma smidighet som en 90-åring.

I alla fall; det verkar bli en ganska fin dag, och varför inte sparka igång den med Brenda Lee?

Here's hoping, tisdag!

Tisdag! Veckans mest meningslösa dag! Och det är grått, dimmigt och regnar ute!

Så, ska dra ner den hysteriska falsetten något. Jag skulle hemskt gärna vilja cykla idag. Därför behöver vi något som skakar om lite, något dramatiskt, något som gör att vädret är fantastiskt ikväll. Dessutom så är jag sugen på den här låten. Håll till godo.

Den nöjde, den galne, den late

Jag är en person som:

Inte organiserar mina TV-kanaler, utan spenderar avsevärd tid varje gång med att leta upp kanalen jag söker efter.

Somnar i badet, tills min mobil plingar och jag stressar ur med nacken som insats.

Går runt i flipflops hemma, eftersom mina fötter värker av hårt golv och för att jag inte orkat fixa riktiga inneskor. Försökte för ett tag sedan, men eftersom butiken jag sökte hade flyttat glömde jag bort det igen.

Fick upp mina tavlor två år efter att jag flyttat in (tack pappa!). Men listerna i sovrummet är fortfarande inte målade.

Friar till min säng varje kväll.

Alltid är trött, klagar över det, och går ändå aldrig och lägger mig i tid. Svär grovt och hytter med näven när jag vaknar och lovar att jag ska lägga mig i tid till kvällen. Och sen gör jag samma sak dagen efter.

Klagar över smärtor i axlar och fötter för mina kära, utan att någonsin göra något åt det eller kolla upp det.

Packar upp min resväska lagom tills jag ska resa igen.

Samma som ovan fast med tvättpåse och tvätt.

Lägger en veckas kläder på sovrumsstolen, för att spendera mycket tid åt att plocka undan dem på söndagen (i bästa fall).

Är oförmögen att komma till jobbet innan halv nio.

Har ett skafferi som skrämmer mig.

Äger ett skoskåp, som alltid är tomt, eftersom skorna alltid täcker hela hallgolvet.

Somnar genom att tänka ut vad jag ska ha på mig dagen efter. Och finner mig fullständigt perplex om inte vädret passar vad jag bestämt. Då kommer jag till jobbet vid nio, med andan i halsen och känner att världen är upp och ner.

Älskar riktigt dålig action. Jag skrattar och myser alldeles för mig själv, då det sällan är någon som vill se skräpet med mig.

Tar glatt emot tips om musik, böcker och film för att lika glatt glömma bort det nästa sekund.

Är mer glömsk än jag trodde jags kulle vara vid sjuttio (tack och lov att mina vänner har abnormt bra minne.).

Hör dåligt.

Ser så dåligt att jag skulle vara komplett handikappad utan hjälpmedel.

Är fruktansvärt lat och på väldigt god väg att bli sådär galen som jag hoppas vara när jag blir äldre. Ja, jag cyklar och står i. Och nu har jag också börjat styrketräna lite. Jag jobbar på ganska bra, och jag skriver här lite då och då. Men i grunden är jag fruktansvärt lat. Och lite galen. Och det är jag väldigt glad över.

Poänglösa måndag

Jag ger upp. Det gör ingen skillnad! Igår gick jag och la mig i tid och har sovit så fantastiskt gott. Kvällen innan dess var jag hemma och gick och la mig ganska tidigt då också. Då kan man tycka att jag skulle kunna vakna i tid idag. Nej. Bättre att vara oförmögen att vakna och snoosa i 45 minuter. Vilket kallas tortyr på andra ställen.

Nåväl, det är måndag och här behövs det ta mig tusan en kom igång låt:


The Hombres Let it out (let it all hang out)

Kjol mal place

Det här med att klä sig. Och sen klä sig rätt. Och sen klä sig rätt för rätt tillfälle. Ni vet naturligtvis precis vad jag pratar om. Alla har någon gång känt att de klätt upp sig, klätt ner sig eller bara känt sig helt fel utan att riktigt kunna förklara det. Man vet bara att det är fel och att det är klädernas fel. Självklart sitter det i huvudet på den som bär kläderna. Vi har vid det tillfället tagit samhällets normer, mixat upp det med våra osäkerheter och helt plötsligt skapat receptet på ångest förklätt i textil.

Igår hände det mig. För miljonte gången. Och det överraskade mig.

Igår klädde jag mig väldigt feminint. Jag hade en vit vippig kjol som slutade precis vid knäet, en vit tröja med svarta ränder och ett läderbälte. Till det hade jag blå sandaletter och jag kände mig sådär allmänt snygg i 50-tals tappning. Jag hade också klarröda läppar och en kuvertväska. Hela dagen gick jag runt och kände mig fin.

Efter jobbet hade jag ett möte med min bank. Vi skulle prata om min privatekonomi och trots beslut om att inte bestämma något just idag, kändes det ok. Det här blir bra, tänkte jag. Det här kommer motivera mig till skärpning, bestämde jag.

Jag har inte känt mig så uppläxad på så länge. Jag har inte heller känt mig så liten, så tillplattad, så förminskad på evigheter. Jag fick fonder, aktier och kapitalförsäkringar förklarade för mig på den mest grundläggande nivå. Jag sa ja precis, jo men det vet jag vad det är och hur det funkar. Jag sa att jag förstod. Det spelade ingen roll och jag kände att jag blev mindre och mindre ju längre timmen förflöt och ju fler grunder personen förklarade. Och det händer verkligen inte ofta. Jag är snarare känd för mitt temperament och min oförmåga att sluta bli provocerad. Idag satt jag tyst, nickade och kände mig liten.

Varför? Det handlade om min privatekonomi, och det var min bank som uttalade sig om den. Och privatekonomin är en känslig fråga. Dessutom har banken fortfarande en viss tyngd hos mig. Banktjänstepersonen lyckades peka på ett kaos i mitt liv som jag normalt inte vill titta på, och det kändes såklart obehagligt. Minst sagt var det en utsatt situation. Ja, jag kanske borde ha fattat att det skulle bli så. Det gjorde jag inte, eftersom jag inte förväntade mig att pratas till som om jag vore fem år gammal.

Vad har det här med min klädsel för dagen att göra undrar ni?

Jag önskar så att jag inte kom in och såg så kvinnlig ut. Visst är det hemskt? Men jag önskar, på riktigt, att jag hade haft på mig kläder som hade förstärkt mig i den auktoritativa roll jag normalt sätt är bekväm med att behärska. Det hade antagligen gett mig lite mer pondus, och kanske hade det genom mig uppfattats av banktjänstepersonen. Är det på grund av samhällsstrukturen jag känner så? Absolut. Är det huvudsakligen i mitt huvud, och inte nödvändigtvis i banktjänstepersonens? Kanske. Är det i mitt huvud på grund av samhällsstrukturen? Självklart.

Nämnde jag att ett exempel på hur man kan resonera kring ekonomi var "som den där snygga tröjan man vill ha!"? Är det min ålder eller mitt kön? Vem vet. Förminskande oavsett.

Det här var ett bra exempel på när jag känner mig fantastiskt fel, klädmässigt sett. Och känslomässigt. Om de nu är möjliga att separera. För övrigt; nämnde jag att jag har en examen i ekonomi?

Landsvägscykling

Den senaste tiden har det varit cykeldebatt på Sydsvenskans webb. Det har föranletts av olyckor där landsvägscyklister och bilister varit offer och förövare. Vem som är vem är fortfarande något oklart. Det som hänt kan man läsa om här och här. Man kan också läsa om diskussionen som fördes mellan läsare, polis och cykelklubben Lunedis ordförande här. Det är omöjligt för mig att inte kommentera det här.

Lagen säger att cyklister ska framföra cykeln på cykelväg om sådan finns. Men lagen säger också att om särskild försiktighet iakttas kan "cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge" Det här kan man läsa i Trafikförordningen 1998:1276, 3 kap 6 §. Och finns det ingen cykelväg, får cyklister självklart vara på vägen.

Okej! Då har vi det klart för oss. Och naturligtvis, trafiklagstiftningens absoluta grundregel om att man ska ta hänsyn i trafiken och underlätta för att trafiken ska flyta smidigt. Slarvigt uttryckt.

När jag cyklar landsväg håller jag en genomsnittlig hastighet kring 30 km/h. Det innebär att jag kan nå hastigheter kring 65 km/h (vilket jag tror är mitt högsta) men jag kan också snigla mig fram i 19 km/h (senast i söndags, jäkla motvind). Jag cyklar på min racercykel som jag visat bild på här tidigare. Utformningen av en sådan cykel gör att den inte låter särskilt mycket. Jag cyklar alltså fram ganska tyst (nåja, mina dödsrosslingar hörs ju såklart).

Skulle du vilja att jag delade cykelbana med dig? När du cyklar på din vanliga cykel och kanske vinglar lite? Eller när du går där med din barnvagn? Eller kanske när du promenerar och inte tänker på att du går lite på cykelbanan?

Nej, det vill du inte. För jag kommer susa förbi, du kommer inte ha hört mig innan och du kommer antagligen bli lite skrämd. Och vad händer när du helt plötsligt tar ett steg ut i banan, som jag inte räknat med? Jag kanske råkar köra på dig. Och det gör ont på både dig och mig.

Måste jag cykla så fort? Nej, såklart inte, men det är ju lite det som är träningen. Om jag inte skulle göra det, då kan jag lika gärna träna något annat. Och det vill jag inte, för jag tycker cykling är fantastiskt roligt.

Om jag cyklar på landsvägen, och ibland genom tätorter, kommer jag att vara i vägen för bilisterna då och då. Precis som traktorer, motorcyklister och mopedister. Om man följer grundregeln för svensk trafik, då väntar man tills man kan köra om. Och man gör det utan att tuta, köra extra nära och räcka finger.

Det är nämligen vad som händer varenda gång jag är ute och cyklar. Och då blir jag rädd, arg och just det, sa jag rädd? Det verkar finnas något slags rättspatos hos många bilister som gör att de anser att det är deras ansvar att bete sig såhär. För att markera och på ett något, ska vi säga aggressivt, sätt berätta för mig att jag gör fel. Låt oss ponera att jag faktiskt hade haft fel. Vad är det då som motiverar det riskfyllda och aggressiva beteendet? Är det alltså så pass viktigt att hävda sin rätt att man är villig att skada en annan människa, eller än värre, döda? Det förstår inte jag. Punkt.

Jag förstår att cyklister inte alltid beter sig på bästa sätt heller. Lite för många nära-döden-upplevelser som ligger bakom det antagligen. Men självklart ska cyklisterna visa hänsyn och underlätta för bilisterna så mycket som möjligt. Det står ju i lagen till och med! Det var ju det här med rättspatos.

Intressant är att titta på de länder där cykel är stor folksport. Frankrike, Italien, Spanien - länder vi normalt sett pratar om som galningar i trafiken. Cyklisterna respekteras och det är ett normalt, varje-dag-fenomen att man möter cyklister på vägarna.

Cykel blir större och större för varje år i Sverige. Varje helg tycker jag att jag ser fler ute på vägarna. Det är en kul och givande träningsform, som ni som läst (eller varit tvungna att lyssna på, stackare) mina kärleksförklaringar tidigare vet hur jag känner inför. Det börjar bli dags för ett klargörande kring vad som gäller. För att alla dessa personer med så starkt rättspatos, som inte vill annat än att upprätthålla rättvisan, vet hur de ska förhålla sig. Förhoppningsvis får vi det i det fall som nu ska överklagas (se första länken ovan) till hovrätten.

Under tiden kanske ni kan sluta tuta, försöka köra på och räcka finger åt mig? Så ska jag försöka ta så lite plats som möjligt. Deal?

Black tuesday

Igår kom det många påminnelser om hur jäva fragilt livet är. Det är inte mina historier att berätta, någon av dem. Däremot så berörs jag och påminns och tänker efter. Ett av de vackraste stycken som finns är därför dagens musik.


Erik Satie Gnossiennes No.1

Sliten måndag

Cyklingen igår slet hårt på mig då det blåste så mycket att vi knappt hade styrfart i motvinden. Jag avslutade gårdagen med att slå i foten så hårt att jag skaffade mig en spricka i tån. Så idag tror jag att vi behöver något som skakar liv i kropp och huvud.


Fabienne DelSol Laisse tomber les filles

Högljudd söndag

Kvarteret där jag bor är lite... ska vi säga speciellt? En valfri söndag, som t.ex. idag, kan man vakna av de mest märkliga ljud! Man kan vakna av att någon skrålar med i Mrs. Robinson precis under ditt sovrumsfönster. Man kan vakna av att kyrkan ringer som om det inte fanns någon morgondag. Man kan vakna av grannens bjäbbiga hund som skäller på min dörr. Man kan också vakna av bilmotorer som smäller eller grannen som gråter högljutt på sin balkong. Okej allihop! Jag är vaken nu! Det firar vi med dagens låt:


The Temptations I can't get next to you

Körsbärsblomster och cykel

Istället för att stanna i sängen tog jag mig samman och gick och la mig på en filt i parken istället. Det var varmt och jag fick några nya fräknar. Det blåste sådär precis lagom för att håret skulle fladdra och för att solen inte skulle kännas alldeles för varm. Vinden såg också till att det regnade körsbärsblomsterblad på mig.


En alldeles underbar eftermiddag med andra ord. Speciellt som jag fick chans att läsa lite i boken jag fick av min rara kusin. Eftersom hon nördar över tåg (bland mycket mycket annat) tyckte hon att jag skulle bli lite mer seriös i mitt cykel-nörderi. Därför fick jag den här fina boken:

Ren och skär lycka säger jag bara! Satt och fnissade för mig själv på min filt i parken. Boken är skriven av personen som driver bloggen med samma namn. Jag har inte hunnit alls särskilt långt, men det är mycket lovande! Just nu läser jag om cykelns historia och det är intressant skrivet med mycket humor, vilket ni förstår om ni kollar in bloggen.

Jag ska själv cykla imorgon och det ser ut att bli en fin dag. Sist var jag ute i sex mil med blåst, kyla och uppförsbackar. Jag tror faktiskt inte vi hade medvind eller nerförsbacke någonstans. Dessutom hade jag glömt äta innan vilket, av någon konstig anledning, kroppen inte tycker om när man har en snittpuls på 160 i två timmar. Imorgon hoppas jag på en snällare tur. Medan jag läser och fnissar vidare med Bike snob, kan ni få se hur min cykel ser ut. Lyckliga ni!

Lördagsåterhämtning

Idag är en sån dag där oavsett om solen skiner eller inte, så vill man bara stanna i sängen. Läsa, sova, se på film. I sängen. Vi får se om jag inte gör det. Dagens låt är Devotchkas How it all ends.

Karaktärsfredag

Det är fredag! Den här helgen ska jag bara kolla film och cykla och gå på utställningar! Och sen kommer det sluta med att jag är ute till sex på morgonen. Det är nästan som om jag inte har makt över det. Eller så är det kanske som en vän uttryckte det "det sköna med dig är att du absolut inte har någon karaktär!"

Jag tycker vi tar och firar att det är fredag och att jag är karaktärslös. Två härligheter i ett enda vårtjut!

HOPE:s butiksöppning

Ikväll hade jag förmånen att bli medbjuden på HOPE:s butiksöppning av en vän. Vi cyklade dit efter jobbet och jag hade roligt åt att jag skulle dricka bubbel i träskor. Det serverades öl, så det skämtet blev irrelevant fort.

Vi gick fram till öppningen som bestod av ett avspärrnings-rep och en kille i solglasögon med en lista i armarna. Lite som en sköld. Han släppte in oss efter att ha hittat min väns namn, och jag kände det som att jag kom in lite på nåder. Det fanns något i hans hälsning som fick mig att tänka på de sakerna som jag inte tycker om med Stockholm.

När vi kom in var ytan, luften och ljudet så upptaget att jag snabbt närmade mig ett paniskt tillstånd. Trängsel, värme och att nästan snubbla över ölflaskor är inte riktigt min kopp te när det kommer till att gå i butiker. Och ja, jag är säkert känslig. Men jag har ändå klampat runt i en butik eller två tidigare. Jobbat i flera dessutom.

Jag började redan vid avspärrnings-repet och solglasögonkillens attityd till listan fundera över hur man kan välja att bygga upp sitt varumärke. Jag cyklade därifrån och fnös för mig själv över attityden, och fräste över hur man tar exklusivitet och låter det handla om att stänga ute. Jag började skriva ett argt inlägg. Sen insåg jag att det inte alls är konstigt.

Idag väljer de flesta att bygga upp sina varumärken efter koncept. Istället för att vilja bära plagget, ska man vilja vara varumärket, vara den karaktären som varumärket bygger upp. Och det är smart, ur ett marknadsföringsperspektiv. Att utesluta skapar nyfikenhet hos de som inte innesluts. Och det skapar en känsla av att vara speciell, utvald hos de som får vara med. Jag vet det här, och jag förstår varför man gör så. Om jag vill tjäna pengar på någonting, vill jag såklart skapa ett varumärke, ett koncept som gör att så många som möjligt vill handla.

Men. Och ja, det finns ett stort men. Jag förstår att man använder inbjudningar för att uppnå just det där. Att man ger bort gåvor, att man ger rabatt den kvällen när endast ett fåtal är inbjudna. Men varför drar man exkluderingen till sin yttersta spets? Varför inte vara vänlig och välkomnande? Det är en otroligt fin gräns man balanserar på. Helt plötsligt blir varumärket något som skräms. Att potentiella kunder börjar resonera kring att det där är ingenting för mig, jag passar inte in. Man har inte lockat de kunderna som inte var inbjudna, man har skrämt bort dem.

Är det då så att man inte vill ha alla typer av kunder? Kanske. Vissa varumärken gör så för att skapa större exklusivitet. Att vissa varor förbehålls en exklusiv kundkrets. Men det stämmer inte med HOPE, som ändå tillhör något slags mellanskikt prismässigt. Och att ha en sån attityd när man stryker av folk från en lista, när det enda de personerna gjort är att anmäla sin mail på något nyhetsbrev, är så otroligt patetiskt.

Jag önskar verkligen att det kunde handla lite mer om plagget! Jag önskar att fokus låg på konstruktion, material och idéer, i förhållande till en trängselfest för den klick som varit snabba nog att skicka in ett intresse-mail. Jag är intresserad av plagget, och varje gång Malmö utvidgar sin modescen blir jag en lycklig loppa. I min naivitet trodde jag att den här kvällen skulle ha fokus på plagget och inte på mingelbilder och list-mentalitet. Tråkigt. Jag vill tillägga att majoriteten av personalen var mycket trevlig.

Torsdagsförföljelse

Häromdagen såg jag The Graduate. Vilken film! Den har inte riktigt lämnat mig än känns det som. Ni vet, när känslan av filmen följer med en i några dagar. Just så är det nu. Därför blir dagens låt April come she will med Simon & Garfunkel.

Onsdags rock'n'roll

Idag är det onsdag och det innebär jobb, cykling och att det är dagen efter det tillkännagavs att Patti Smith får årets Polarpris. Vad annat kan man spela en sådan dag, än just Patti Smith?


Patti Smith Dancing Barefoot

Sensus miserabel

Precis innan jag somnade i badet, låg jag och tänkte på det här med självbilden. När jag vaknade kunde jag inte släppa de trådar jag precis börjat nysta i innan värmen och tröttheten blev övermäktig.

Jag skrev om kroppen för ett tag sedan och hur vi försöker betrakta våra kroppar utifrån samtidigt som vi sitter ihop. Jag gissar att jag fortsatt fundera på det här, eller så är det snarare så att jag är en sån person. En sån som granskar sig själv väldigt väldigt noggrant varje varje dag.

Men nu har jag lämnat kroppen och tänker på något luddigare än så. Kanske man skulle kunna beskriva det som personligheten. Eller personen kort och gott. Som något slags paketlösning av vem man är. Kropp och själ. Jag funderar över hur andra människor betraktar mig, i förhållande till min egen självbild. Eller kanske kring hur min självbild konstruerar min uppfattning av andras betraktelser av mig.

Jag tar ofta upp en situation i minnet och tittar på den. Försöker granska den utifrån de andra personerna som var där. Usch, tänker jag. Var det verkligen nödvändigt att vara sådär högljudd? Men usch. Varför är det bara du som håller låda? Äh men fy! Du skrattar åt dina egna skämt, skriker och gapar och beter dig i allmänhet som något slags galet monster. Och sådär fortsätter det. Dag ut och dag in.

Att granska sin person, är i sig inte problematiskt. Problemet är när den granskningen leder till att man inte mår bra. Det kan leda till prestationsångest, till bitterhet, till blyghet och till en miljon andra saker som är begränsande. Och då är det helt plötsligt inte bara självkritik, utan självhat.

Det värsta med det här är att jag tror att alla bär på ett visst mått av det. Visst varierar det från person till person, men alla drabbas av den här dåliga självbilden från tid till tid. Det är jag övertygad om. Och det är då det blir riktigt idiotiskt.

Alla går runt och funderar över hur de blir betraktade. I ett rum fyllt med personer som funderar över hur de blir betraktade. Vi jämför och tror att alla andra har det så fantastiskt bra. Att alla andra plockar fram sin självbild då och då och ler lite förnöjt. Myser åt sin självbild. Hur ofta gör du sådär? Ibland kanske? Men inte jätteofta va?

Vi bygger upp förväntningar kring hur vi tror att alla andra har det, och spekulerar oss själva till självhat. Spekulerar om någonting som vi absolut inte kan ha insikt i. Som gör att vi skärper till fasaden, skärper till beteendet, skärper till normen. Och häpp! Tillsammans har vi skapat en masspsykos!

Jag peppade en vän idag. Hon sparkade på sig själv och sa att det skulle aldrig gå det här, hon var inte bra nog. Alla andra är tillräckliga, självsäkra, och det var inte hon. Och det kommer aldrig gå. Hon var inte tillräckligt bra. Jag peppade och sa allt det som ska sägas. Som man behöver höra. Som jag själv fått höra ett par gånger tidigare.

När jag sen låg där i badet och höll på att somna, fortsatte jag försöka ta tag i det där som gnagt i mig sedan samtalet.

Jag gör precis likadant. Varje dag. Och jag skulle gissa att alla andra också gör det. Så varför skulle jag vara så hemsk i förhållande till alla andra som också känner sig hemska? Och varför fortsätter vi låta våra dåliga självbilder konstruera våra uppfattningar om betraktelser av personen?

Jag tror minsann det här slutar i någon läskig liten klyscha om att vi alla duger som vi är. Eller så skulle man kunna sammanfatta det med att vi alla är lite dumma i huvudet.

Utan snö tisdag

Läste precis att det snöar i Stockholm. Det gör att kylan här inte känns lika farlig. Jag har ett skrik av fasa färdigt i halsen inför att snön skulle komma tillbaka hit. Dagens låt har inte alls med saken att göra, utan är bara grymt bra. Men jag spelar den ändå med sympati i hjärtat för alla Stockholmare.


The National Bloodbuzz Ohio

Helgen som gick

I helgen var som jag berättat tidigare, min kusin på besök. Vi hade en helt fantastisk helg som vanligt, där varje kväll slutade halv fem på morgonen efter långa samtal och mycket fniss. Nu sitter jag här i min lägenhet som är alldeles tom helt plötsligt. Så därför delar jag med mig av några bilder vi tog under alla våra promenader.

Kungsparken

Kungsparken igen

Körsbärsblommor! Mot en klarblå himmel!

Ja, jag är lite galen i träd.

Vid möllan är träden röda.

Vi blev sena till restaurangbesöket på grund av det fantastiska ljuset.

På söndagen var det Vespapremiär på Stortorget.

Sen var vi alldeles riktigt jätteslut och vi slängde oss i soffan och fick lemonad.

Kanske inte den bästa måndagen någonsin

En fantastisk helg är till ända och en ny vecka börjar. Det känns verkligen som om jag haft snabbspolningsknappen intryckt hela helgen. Vi har haft så kul, det gick alldeles för fort och nu är jag så sliten. Jag behöver verkligen måndagspepp, och därför satsar jag på en av mina favoriter idag.


The Shins Girl Sailor

Modssöndag

Medan ni andra går ut och demonstrerar, skuttar jag och kusinen glatt ner till Stortorget för att titta på vespor och män i hjälmfrisyrer. A well spent sunday afternoon, om ni frågar mig.

Självklart är dagens låt My Generation med The Who.