Sofia Nerbrand skrev i SvD den 10 augusti om likheter vs. skillnader mellan könen. Förvisso kommer mitt inlägg något sent. Men har det förlorat sin relevans? Inte alls.
Nerbrand börjar med att beskriva fallet Pop, ett barn vars föräldrar vägrar hänvisa till barnet som vare sig han eller hon. Detta för att hålla sitt barn utanför könsrollen så länge de kan. Med utgångspunkt i denna historia tar sig Nerbrand an genusdebatten, som hon anser blivit skruvad.
"Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?"
Jag tror inte på gud, jag tror inte på ödet och jag tror inte är där finns nåt speciellt därute som sitter och drar i sina marionettrådar över världen. Men jag tror på den sociala konstruktionen av människan. Det finns så många belägg för den sociala konstruktionen, att jag inte ens ger mig i kast med att rada upp dem. Själva begreppet genus i sig definieras ju genom teorin om social konstruktion! Så ja, vi är sociala konstruktioner. Om det är något experiment kan jag dock inte svara på, eller på vem som skulle vara ansvarig för experimentet. Och varför måste det ena utesluta det andra? Klart att Pop är ett resultat av en diskurs, om än diskutabelt om den är skruvad eller inte.
"Män och kvinnor är mer lika än olika, men det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser. Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?"
Att instinkterna är olika mellan män och kvinnor vet jag inte ens om det stämmer, och även om det gör det, var finns orsaksfrågeställningen? Vad är orsaken till att det finns skillnader? Bara för att det är en biologisk egenskap sätter det inte likhetstecken till att det är en biologisk orsak!
Dessutom; vilka är dessa inre egenskaper och hur ska de hjälpa mig att förstå mig själv bättre? Är dessa inre egenskaper något som gör mig jämförbar med halva jordens befolkning? Och tänk om jag inte är det då, vad händer då?
"Man kan föraktfullt kalla det fördomar, men vissa generaliseringar ger oss bättre förutsättningar att orientera oss i olika miljöer och möta nya ansikten – även om det alltid successivt framkommer vad som gör andra till unika individer."
Men att vissa generaliseringar ger oss bättre förutsättningar är ju i sånt fall för att vi säger att det ger oss bättre förutsättningar! Vi skulle kunna säga precis tvärtom.
"Att alla – oavsett kön – har samma värde och ska ha samma möjligheter att leva sitt liv efter egen förmåga och smak är grundläggande i ett empatiskt samhälle. Därför är det mycket problematiskt att unika individer bemöts intolerant och nedlåtande när de inte passar in i omgivningens mentala mallar. Men pendeln kan också slå för långt åt andra hållet: Jämlikhet blandas ihop med likformighet, som i extremfallet Pop och i den mildare varianten att klä telningarna i unisexkläder.
Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull."
Är det verkligen det Nerbrand menar att diskursen är? Att alla ska vara könslösa och likadana? Eller handlar det om att försöka ta bort de begränsande föreställningar som konformitet efter könet innebär. Väna flickor i rosa som inte får smutsa ner sig eller tuffa pojkar som alltid ska kunna ge en smocka tillbaka; är detta något Nerbrand ställer upp på?
Här verkar det som att Nerbrand menar att generaliseringar är något negativt. I tidigare avsnitt var generalisering ett viktigt verktyg till att kunna orientera sig i nya situationer. Generaliseringen spelar ju ingen roll, den är positiv, individen kommer ändå fram successivt. Ja, precis, så varför måste vi då pressa in oss i begränsande roller?
"För alla individuella nyanser har sin charm, liksom de två könen. Det finns till och med en längtan bland många kvinnor att få en dotter, skriver Katerina Janouch utifrån egen erfarenhet i sin roman Dotter önskas (Piratförlaget, 2006)."
Förvisso att Janouch fungerar som någon slags magic eight ball-mamma, men jag är inte säker på att kvinnligheten skulle ställa upp på att hon får stå som posteransikte. Återigen; var är orsaksfrågan? Varför längtar vissa kvinnor efter att få en dotter? Varför är det så viktigt? Är inte de frågorna viktigare än att konstatera att föräldrar kan ha preferenser?
"Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall."
Ja, precis, det är ju verkligen en konst vi måste lära oss, det har vi ju inte alls ägnat de senaste århundradena åt. Nerbrand erkänner ju trots allt att vissa blir behandlade på ett inte helt ok sätt på grund av sitt kön. Eftersom vi har provat att fokusera på skillnaderna mellan könen ett bra tag nu, kanske vi ska försöka något annat. Eller tanken är kanske att vi bara ska komma överens om att ingen får bli skadad?
Slutsatsen av Nerbrands text är att jag är förvirrad över vad hon egentligen menar. Är det egentligen en vardagsbetraktelse om att könsskillnader kan vara lite mysiga? Eller är det ett seriöst inlägg i genusdebatten?
No comments:
Post a Comment