Jag har ju som många av mina plågade vänner känner till börjat cykla. Jag har inte lärt mig cykla utan stödhjul, utan börjat cykla landsvägscykling. På en sån där racercykel. Eftersom jag hoppar över träningen till förmån för min lobotomisoffa idag, så tänkte jag ägna några rader åt att förklara min kärlek till min cykel.
Det hela började med att min käre far blev som tokig i den där cykeln. Det skulle snackas om det hela tiden. Sträckorna, snitthastigheten, först upp i backen och vem som tog spurten. Jag lyssnade fascinerat och förundrade mig över att han kunde tycka det var så roligt att sitta på en cykel i flera timmar i sträck. Jag fruktade vad jag visste skulle komma. En inbjudan, en vädjan, ett samvetets tvång. Och så klart, det gjorde det.
Efter många år på det ena spinningpasset efter det andra, tyckte min far att det här var något jag skulle uppskatta. Vi gav oss ut. Det var en sån där typisk vinterdag på den skånska slätten. Himlen är grå, det blåser kraftigt och trots att termometern visar plus, är det så kallt att inga kläder i världen värmer. Pappa instruerade mig, hur jag skulle cykla nära för att han skulle ta min vind, och jag försökte. Vi cyklade sakta, men så fort han drog upp tempot föll jag efter. Vi klarade oss hem utan olyckor, men jag var inte biten. Efterhand som tiden gick, har jag följt med nån mer gång, då och då. Men inte riktigt blivit biten. Och sen kom våren och sommaren. Jaha! Kunde det kännas så här? Det här var ju härligt! Jag svaldes fullständigt och är fortfarande fast.
Vad är det då som är så fantastiskt? När man sätter sig på sin cykel är det som att träffa en kär vän. Man vet precis hur det kommer kännas, och man vet att man är trygg. Sen bär det av. I början protesterar benen något, musklerna håller på att vakna till liv. Man får vinden mitt i ansiktet och man tänker "varför gör jag det här?". Sen släpper smärtan, kroppen har vaknat och man är igång. Hastighetsmätaren visar på över trettio kilometer i timmen, ibland över femtio. Man flyger fort fram över landskapet och ser åkrar, hav, skog, byar och allt annat man passerar. Ibland slår dofterna en i ansiktet. Det kan vara choklad eller gräs. Det kan vara jord eller kaffe. Emellanåt märker man inte omgivningarna. Då är pulsen så hög och andhämtningen så tung, att det inte finns utrymme för omgivningar. Den smala och hårda sadeln börjar göra sig påmind och händerna börjar sakna blodflödet. Utan att man förstår hur mycket tid som passerat har man cyklat sex mil. Det tar ungefär en och en halv timme. Då ger man det där sista man har kvar i benen, och sträcker ut för fullt. Sen vinglar man in på föräldrarnas garageuppfart och känner sig som världens starkaste människa. Man har ju för fan precis cyklat sex mil! Och kul var det! När ska vi ut nästa gång?
Nu är det jag som pratar om sträckor, snitthastighet och om jag klådde pappa i spurten eller inte. (det gör jag aldrig) Det har blivit som en drog. Förra veckan cyklade jag totalt ca 30 mil. Vilket inte är någonting i förhållande till proffs, men jättemycket för mig. Och jag tappar inte pappa lika lätt. Han säger att han får kämpa, jag tror att han är snäll. Men lika lätt har han det inte i alla fall.
Snart kommer vintern till den skånska slätten igen. Den här gången är jag redan biten, tuggad och svald, och jag kommer längta ut i snålblåsten. Så min cykel, oroa dig inte, soffan kan aldrig konkurrera ut dig. Vi ses imorgon!
No comments:
Post a Comment