Dualitet

Vad konstigt det är. Jag bär två så otroligt starka önskningar i kroppen samtidigt. För cirka fem månader sen separerade jag från ett sjuårigt förhållande. Först var förvirringen, sen kom smärtan. Smärtan och rädslan tog varandra i handen och höll fast vid varandra ett tag. Sen presenterade friheten sig. Och sen dess har jag och friheten haft sällskap.

Varje dag sedan jag lärde känna friheten har jag tänkt på den. I varje vrå i min lägenhet tittar den fram och ger mig fjärilar i magen. Den ligger under täcket i min stora säng, i vilken bara jag tar plats. Den sitter i min klocka, där tiden bara handlar om mig. Och framförallt så andas den i varje beslut jag fattar.

Under tiden har jag sneglat på kärleken och känt beundran, inte bitterhet. Den är ju så fin! Hur ska man kunna låta bli att titta? När min syster och hennes man klarar av sin vardag genom att jonglera med knäna tillsammans. När mina föräldrar retas med varandra. När mina vänners älsklingar stöttar i smärtan. Och hur förundransvärt är det inte att den fungerar? Så nu smyger en ny känsla sig på. Längtan.

Det är här det blir knepigt. Jag vill vara med min frihet. Jag har gjort det så bra för att jag och friheten ska ha det fint ihop. Och jag trivs, verkligen. Men där finns också längtan. I alla de där korta flörtarna man har, d.v.s. sneda leenden, smarta konversationer och extra ögonkast, finns en föraning om förälskelse. Och det är nog det min längtan är till för. Den där förälskelsen. Att vara sådär kär att man bubblar, och inte kan vänta tills man bara får ha ännu en smart konversation! Diskussioner som aldrig tar slut, blickar som lovar och närhet som gör allt annat till småsaker. Det är ju helt fantastiskt!

Jag funderar på om man inte kan få ha bägge? Om man inte kan leva med friheten och förälskelsen tillsammans? Det får nog bli mitt mål. Att göra rum för förälskelsen i min lilla lägenhet, där friheten bott ensam tills nu.