Norrtälje

Mitt jobb gör att jag måste åka till Norrtälje då och då. Helt ok antar jag. Att resa i jobbet räknar jag fortfarande som lyx. Norrtälje är en större stad än den jag är uppvuxen i, men den verkar mycket mindre. Vacker är den, och det fick jag uppleva en solig lördag för inte så länge sedan.

Feber

Feberdrömmar har alltid varit intressanta. Numera handlar de tydligen om vänskapligt svek och om grovt mörkt hår som växer på ens kinder för att man missat sin tid hos vaxningstjejen. Tack och lov visar det sig att jag varken missat tiden eller fått abnorm hårväxt, och mina vänner intygar att det inte finns några planer på svek inom det närmaste.

Så länge allt väl. Men fan vad ensam hemma med feber suger. Jag menar, det finns bara så mycket godis och dålig TV man kan ta in. Och det är ju det enda man orkar! Jag försökte läsa idag, men nej. Det funkar inte. Och det känns inte ok när man kollar sin facebook var femte minut.

Måste nog stanna hemma imorgon också. Snurrar fortfarande av feber. Måste komma på en bättre plan för att stå ut med det dock. Förslag?

Knas

Jag började dagen idag med att försöka lämna lägenheten utan skor. Det ordnade upp, tack och lov. När jag sen kom till jobbet hade någon tagit min dator ooch bara lämnat en tom fläck. Känns inte riktigt som om världen är rättvänd idag. Det kommer ordna upp sig alldeles strax. Ikväll väntar nämligen middag med vänner i min frökenlya!

Dualitet

Vad konstigt det är. Jag bär två så otroligt starka önskningar i kroppen samtidigt. För cirka fem månader sen separerade jag från ett sjuårigt förhållande. Först var förvirringen, sen kom smärtan. Smärtan och rädslan tog varandra i handen och höll fast vid varandra ett tag. Sen presenterade friheten sig. Och sen dess har jag och friheten haft sällskap.

Varje dag sedan jag lärde känna friheten har jag tänkt på den. I varje vrå i min lägenhet tittar den fram och ger mig fjärilar i magen. Den ligger under täcket i min stora säng, i vilken bara jag tar plats. Den sitter i min klocka, där tiden bara handlar om mig. Och framförallt så andas den i varje beslut jag fattar.

Under tiden har jag sneglat på kärleken och känt beundran, inte bitterhet. Den är ju så fin! Hur ska man kunna låta bli att titta? När min syster och hennes man klarar av sin vardag genom att jonglera med knäna tillsammans. När mina föräldrar retas med varandra. När mina vänners älsklingar stöttar i smärtan. Och hur förundransvärt är det inte att den fungerar? Så nu smyger en ny känsla sig på. Längtan.

Det är här det blir knepigt. Jag vill vara med min frihet. Jag har gjort det så bra för att jag och friheten ska ha det fint ihop. Och jag trivs, verkligen. Men där finns också längtan. I alla de där korta flörtarna man har, d.v.s. sneda leenden, smarta konversationer och extra ögonkast, finns en föraning om förälskelse. Och det är nog det min längtan är till för. Den där förälskelsen. Att vara sådär kär att man bubblar, och inte kan vänta tills man bara får ha ännu en smart konversation! Diskussioner som aldrig tar slut, blickar som lovar och närhet som gör allt annat till småsaker. Det är ju helt fantastiskt!

Jag funderar på om man inte kan få ha bägge? Om man inte kan leva med friheten och förälskelsen tillsammans? Det får nog bli mitt mål. Att göra rum för förälskelsen i min lilla lägenhet, där friheten bott ensam tills nu.

Hammarflex

Jag hade häromdagen lite strul med en hantverkare. Det är inget exotiskt fenomen, snarare är det så att fikabordshistorierna ofta handlar om just det. Detta ska inte bli en sån historia.
Nej jag skulle vilja prata lite om de kommentarer jag fick när jag uttryckte min frustration. "Man ska vara glad att de kommer" var något som dök upp ofta.

Hur kan man bara stå och säga sådär? I mitt huvud är den här ekvationen ganska enkel. Jag köper en tjänst för något jag inte fixar själv. Det förekommer alltså en transaktion, ett utbyte av tjänst för pengar. Men jag ska alltså vara glad för att hantverkaren dyker upp överhuvudtaget?

Hur har det kunnat bli såhär? Vilken annan yrkesgrupp behandlas med lika stor tolerans? Frö visst brukar det låta såhär? Om jag går till banken är det väl ingen som ens skulle komma på tanken att det finns en risk att bankpersonen inte kommer?

När jobbet väl var utfört, fortsatte kommentarerna. "man får vara glad att jobbet är gjort!". Nej, jag ställer inte upp på det här. Betalar jag för något, förväntar jag mig nåt i gengäld. Och då pratar jag inte om hoppet. Hur fan skulle det se ut om jag gick till jobbet och alla som ska föra in saker i landet får vänta och vara glada för om jag känner för att släppa in det eller inte?

Hello vélo

Jag har ju som många av mina plågade vänner känner till börjat cykla. Jag har inte lärt mig cykla utan stödhjul, utan börjat cykla landsvägscykling. På en sån där racercykel. Eftersom jag hoppar över träningen till förmån för min lobotomisoffa idag, så tänkte jag ägna några rader åt att förklara min kärlek till min cykel.

Det hela började med att min käre far blev som tokig i den där cykeln. Det skulle snackas om det hela tiden. Sträckorna, snitthastigheten, först upp i backen och vem som tog spurten. Jag lyssnade fascinerat och förundrade mig över att han kunde tycka det var så roligt att sitta på en cykel i flera timmar i sträck. Jag fruktade vad jag visste skulle komma. En inbjudan, en vädjan, ett samvetets tvång. Och så klart, det gjorde det.

Efter många år på det ena spinningpasset efter det andra, tyckte min far att det här var något jag skulle uppskatta. Vi gav oss ut. Det var en sån där typisk vinterdag på den skånska slätten. Himlen är grå, det blåser kraftigt och trots att termometern visar plus, är det så kallt att inga kläder i världen värmer. Pappa instruerade mig, hur jag skulle cykla nära för att han skulle ta min vind, och jag försökte. Vi cyklade sakta, men så fort han drog upp tempot föll jag efter. Vi klarade oss hem utan olyckor, men jag var inte biten. Efterhand som tiden gick, har jag följt med nån mer gång, då och då. Men inte riktigt blivit biten. Och sen kom våren och sommaren. Jaha! Kunde det kännas så här? Det här var ju härligt! Jag svaldes fullständigt och är fortfarande fast.

Vad är det då som är så fantastiskt? När man sätter sig på sin cykel är det som att träffa en kär vän. Man vet precis hur det kommer kännas, och man vet att man är trygg. Sen bär det av. I början protesterar benen något, musklerna håller på att vakna till liv. Man får vinden mitt i ansiktet och man tänker "varför gör jag det här?". Sen släpper smärtan, kroppen har vaknat och man är igång. Hastighetsmätaren visar på över trettio kilometer i timmen, ibland över femtio. Man flyger fort fram över landskapet och ser åkrar, hav, skog, byar och allt annat man passerar. Ibland slår dofterna en i ansiktet. Det kan vara choklad eller gräs. Det kan vara jord eller kaffe. Emellanåt märker man inte omgivningarna. Då är pulsen så hög och andhämtningen så tung, att det inte finns utrymme för omgivningar. Den smala och hårda sadeln börjar göra sig påmind och händerna börjar sakna blodflödet. Utan att man förstår hur mycket tid som passerat har man cyklat sex mil. Det tar ungefär en och en halv timme. Då ger man det där sista man har kvar i benen, och sträcker ut för fullt. Sen vinglar man in på föräldrarnas garageuppfart och känner sig som världens starkaste människa. Man har ju för fan precis cyklat sex mil! Och kul var det! När ska vi ut nästa gång?

Nu är det jag som pratar om sträckor, snitthastighet och om jag klådde pappa i spurten eller inte. (det gör jag aldrig) Det har blivit som en drog. Förra veckan cyklade jag totalt ca 30 mil. Vilket inte är någonting i förhållande till proffs, men jättemycket för mig. Och jag tappar inte pappa lika lätt. Han säger att han får kämpa, jag tror att han är snäll. Men lika lätt har han det inte i alla fall.

Snart kommer vintern till den skånska slätten igen. Den här gången är jag redan biten, tuggad och svald, och jag kommer längta ut i snålblåsten. Så min cykel, oroa dig inte, soffan kan aldrig konkurrera ut dig. Vi ses imorgon!

My masterpiece

Så här fin kan man bli efter en kväll hemma hos mig! Tatjana ska dansa i dagarna och jag ska fixa henne inför det. Så därför provade vi igår. Om man har tur, kan man se fröken Bogdanovic dansa tango någonstans i Europa.

Lobotomisoffan

Jag förstår verkligen inte vad det är med min soffa. Konstig fråga kanske, det är ju inget "med den" så som att jag måste smickra den innan jag sätter mig i den. Nej det behövs inte. Min soffa accepterar mig precis som jag är. Men kanske är det det som är problemet. Den är alldeles för tillgänglig, och jag dimper ner i den alldeles för lätt. När jag kastat mig i min älskares famn (jo, just nu går det faktiskt att jämställa), händer någonting med min hjärna. All energi, inspiration och varje litet korn av driftighet försvinner iväg någonstans. Ergo; soffan lobotomerar mig. Det är verkligen helt jävla värdelöst. Jag får inget gjort! Dessutom är det ju så att jag inte får nåt för att jag släpper kontrollen och ger mig hän i soffans våld. För trots jämförelsen med älskaren, är det tyvärr inte en tjänst min soffa ställer upp på. Så nu sitter jag här igen. Oförmögen att tänka och att ta mig för någonting. Och jag som hade så mycket potential!

Sydsvenskan idag: Planerad byggnation av seniorbostäder på kyrkogården i Kävlinge

Det här kallar jag effektivitet! Om vi också placerar ett bårhus och kanske ett sjukhus här kan vi nog åstadkomma det som inom ekonomin kallas stordriftsfördelar! Fantastiskt; varför har ingen tänkt på det här tidigare?

Nerbrand för SvD; vardagsbetraktelse eller debattinlägg?

Sofia Nerbrand skrev i SvD den 10 augusti om likheter vs. skillnader mellan könen. Förvisso kommer mitt inlägg något sent. Men har det förlorat sin relevans? Inte alls.

Nerbrand börjar med att beskriva fallet Pop, ett barn vars föräldrar vägrar hänvisa till barnet som vare sig han eller hon. Detta för att hålla sitt barn utanför könsrollen så länge de kan. Med utgångspunkt i denna historia tar sig Nerbrand an genusdebatten, som hon anser blivit skruvad.

"Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?"

Jag tror inte på gud, jag tror inte på ödet och jag tror inte är där finns nåt speciellt därute som sitter och drar i sina marionettrådar över världen. Men jag tror på den sociala konstruktionen av människan. Det finns så många belägg för den sociala konstruktionen, att jag inte ens ger mig i kast med att rada upp dem. Själva begreppet genus i sig definieras ju genom teorin om social konstruktion! Så ja, vi är sociala konstruktioner. Om det är något experiment kan jag dock inte svara på, eller på vem som skulle vara ansvarig för experimentet. Och varför måste det ena utesluta det andra? Klart att Pop är ett resultat av en diskurs, om än diskutabelt om den är skruvad eller inte.

"Män och kvinnor är mer lika än olika, men det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser. Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?"

Att instinkterna är olika mellan män och kvinnor vet jag inte ens om det stämmer, och även om det gör det, var finns orsaksfrågeställningen? Vad är orsaken till att det finns skillnader? Bara för att det är en biologisk egenskap sätter det inte likhetstecken till att det är en biologisk orsak!
Dessutom; vilka är dessa inre egenskaper och hur ska de hjälpa mig att förstå mig själv bättre? Är dessa inre egenskaper något som gör mig jämförbar med halva jordens befolkning? Och tänk om jag inte är det då, vad händer då?

"Man kan föraktfullt kalla det fördomar, men vissa generaliseringar ger oss bättre förutsättningar att orientera oss i olika miljöer och möta nya ansikten – även om det alltid successivt framkommer vad som gör andra till unika individer."

Men att vissa generaliseringar ger oss bättre förutsättningar är ju i sånt fall för att vi säger att det ger oss bättre förutsättningar! Vi skulle kunna säga precis tvärtom.

"Att alla – oavsett kön – har samma värde och ska ha samma möjligheter att leva sitt liv efter egen förmåga och smak är grundläggande i ett empatiskt samhälle. Därför är det mycket problematiskt att unika individer bemöts intolerant och nedlåtande när de inte passar in i omgivningens mentala mallar. Men pendeln kan också slå för långt åt andra hållet: Jämlikhet blandas ihop med likformighet, som i extremfallet Pop och i den mildare varianten att klä telningarna i unisexkläder.

Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull."

Är det verkligen det Nerbrand menar att diskursen är? Att alla ska vara könslösa och likadana? Eller handlar det om att försöka ta bort de begränsande föreställningar som konformitet efter könet innebär. Väna flickor i rosa som inte får smutsa ner sig eller tuffa pojkar som alltid ska kunna ge en smocka tillbaka; är detta något Nerbrand ställer upp på?
Här verkar det som att Nerbrand menar att generaliseringar är något negativt. I tidigare avsnitt var generalisering ett viktigt verktyg till att kunna orientera sig i nya situationer. Generaliseringen spelar ju ingen roll, den är positiv, individen kommer ändå fram successivt. Ja, precis, så varför måste vi då pressa in oss i begränsande roller?

"För alla individuella nyanser har sin charm, liksom de två könen. Det finns till och med en längtan bland många kvinnor att få en dotter, skriver Katerina Janouch utifrån egen erfarenhet i sin roman Dotter önskas (Piratförlaget, 2006)."

Förvisso att Janouch fungerar som någon slags magic eight ball-mamma, men jag är inte säker på att kvinnligheten skulle ställa upp på att hon får stå som posteransikte. Återigen; var är orsaksfrågan? Varför längtar vissa kvinnor efter att få en dotter? Varför är det så viktigt? Är inte de frågorna viktigare än att konstatera att föräldrar kan ha preferenser?

"Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall."

Ja, precis, det är ju verkligen en konst vi måste lära oss, det har vi ju inte alls ägnat de senaste århundradena åt. Nerbrand erkänner ju trots allt att vissa blir behandlade på ett inte helt ok sätt på grund av sitt kön. Eftersom vi har provat att fokusera på skillnaderna mellan könen ett bra tag nu, kanske vi ska försöka något annat. Eller tanken är kanske att vi bara ska komma överens om att ingen får bli skadad?

Slutsatsen av Nerbrands text är att jag är förvirrad över vad hon egentligen menar. Är det egentligen en vardagsbetraktelse om att könsskillnader kan vara lite mysiga? Eller är det ett seriöst inlägg i genusdebatten?

Rosengårdsrapporten

Rapporten om Rosengård som kom ut i dagarna, har nog inte undgått någon. Religiös extremism och åsiktskontroll fortgår rakt under näsan på oss och för tankarna till mullornas Iran.
Rapporten bygger på intervjuer med olika samhällsinstanser som jobbar med befolkningen i Rosengård på olika sätt. Den kommer fram till att det finns en ökad extremism, och att det finns grupper som predikar mot demokrati och som tvingar kvinnor att bära slöja.
Rapporten beställdes av regeringen och uppdraget utfördes av försvarshögskolan, mer bestämt forskningschef Magnus Ranstorp. Resultatet av denna rapport ansågs så värdefullt att integrationsminister Nyamko Sabuni satt med vid presskonferensen tillhörande presentationen av rapporten. Något hon påpekade att hon inte gör särskilt ofta.
Tack och lov för de kritiska genier som granskat rapporten och funnit att, nej minsann, där finns inte en enda förstahandskälla. Inte någonstans i rapporten har man intervjuat boende på Rosengård. Man har heller inte intervjuat representanter från olika religösa organisationer på Rosengård, vilka man mer eller mindre direkt, pekar ut som skurkar i rapporten.
Sist men inte minst har man alltså nu slängt källmaterialet. För att man inte hade användning för det längre.
Debatten som följer blir en som handlar om relevansen av resultaten, då representanter från bl.a. Lunds universitet menar att rapporten inte skulle bli godkänd på nybörjarnivå vid ett universitet.
Debatten blir alltså en, inte två som Sabuni vill att det ska uppfattas som. Sabuni försöker nu göra det till två debatter. En om Rosengårds extremism och en om forskningsetik. Det går dock inte att separera de två, eftersom själva existensen av den extremistfakta rörande Rosengård, utgår från forskningsetiken. Fakta kan man nämligen måla i precis vilken färg man vill, och därför är det av yttersta vikt att man följer de principer som utgör grunden i forskningsetik. Alltså en debatt.
Nästa gång vår kompetenta integrationsminister intresserar sig så för ett ämne som detta, kanske hon ska fundera på att läsa rapporten själv först. Det har hon nämligen inte gjort den här gången. Hon har bara fått en rapport om rapporten. En pressekreterare mindre nu kanske, Sabuni?
Det är väl det minsta man kan begära. Av respekt för forskningsetiken och för de boende i Rosengård. Och för resten av Sverige som måste dras med sådan smörja.