Vardag

Jag hatar fix-samtal! Att behöva ringa till sitt försäkringsbolag och dylikt, är det värsta som finns. De lyckas liksom alla komma samtidigt, dessa måste-samtal, och jag hatar dem. Är det så jävla svårt att hålla sig till avtalet, era satans mobil-operatörer. Måste man jaga er varje 6:e månad för att ni ska följa just det vi kommit överens om? Har inte energi till det här!
Och varför måste allt kosta pengar?

Kameraglädje

Nu har vi köpt kamera! Äntligen! Och precis så bra som jag hela tiden vetat att den skulle vara. Gött, nu kan man börja leva ut sin narcissim ordentligt igen.
Jag har så mycket i skolan just nu, att jag hinner inte med vänner, familj eller något som en normal människa hinner. Jag hinner inte ens med internet! Det känns som en hägring det här. Nu lät det som om jag satte internet högst på min lista... Nej det gör jag inte, men högt står det.
Jaja, jag ska fota allt från och med nu. Dig och mig och du och alla andra. Och framförallt min härliga sambo. Han har varit borta från min dator för länge nu.

Härligheten hos söndagar är död

Jag börjar bli så jäkla trött på det här nu. Jag pluggar hela tiden (tenta imorgon) och jag vet att jag har en hel termin framför mig av samma skittempo. Jag är aldrig ledig! Och detta är inte på grund av brist på diciplin, nejdå jag sitter åtta timmar om dagen i skolan, utan det bara så det är på Fek i Lund. Sen tänker jag; hur blir det sen? Kommer karriären också bli såhär? "Det behöver den inte bli, det är du som väljer" Jaja inom ett givet utrymme. Jag vill ju ändå ha det på ett visst vis. Så jag antar att det här är slutet nu. Såhär kommer jag se ut varje söndag, istället för att vara fräsch och duschad (ärligt talat har sambon börjat klaga...) med vänner på fik eller i skogen. Nej jag vill vara ledig mycket, träffa vänner och familj ofta under okonstlade förhållanden, samtidigt känna mig intellektuellt stimulerad och till nytta för samhället och mänskligheten. Just det, sen vill jag ha mycket pengar också. Mycket.

Ok? Bra, då säger vi så.

Känslomässigt; en val

Ok, det kanske är en löjlig grej att ta upp. Men. Visst är det sjukt att man kan uppfatta sig själv som dubbelt så stor som man är. Nu menar jag inte att diskutera anorexia, utan den här vardagliga ångesten många går igenom. För det är ju verkligen så. Jag kan känna mig så stor ibland, att jag undrar om det är därför folk man möter tittar på en. För att man är så tjock så att man är konstig.

Tänker jag rationellt (eller försöker) så inser jag naturligtvis att jag inte är det. Jag kan ju läsa på storlekslappen och jag inser att det är min hjärna som spelar spel med mig. Men hur är det möjligt? Känslomässigt är jag ju dubbelt så stor som jag verkar vara storleksmässigt. Det är rätt så grymt faktiskt. Alla har vi väl det såhär på något sätt, även om det kanske inte rör just storlek och vikt. Jag undrar om man uppnår någon slags magisk ålder när man faktiskt skiter i vilket. Hade varit rätt skönt. Dock inte om det innebär att man slutar med en svart buskig mustasch (ja det var en kvinna idag som hade kunnat tävla med Charlie Chaplin).

Jag har bestämt att jag ska börja bjuda hem folk på middag mitt i veckan oftare (jag vet, hur crazy och utanför boxen är inte det!). Man är alltid så uppbokad på helgerna, så det slutar med att man aldrig ses. Vem vet, en inbjudan kanske landar hos just dig...

För alla som inte än hittat dit...

Kolla in Helenas blogg, då en utav de mest intressanta debatter försigår just nu. Stenkastarvänsterns försvar av våldet.

Dagens ris till regionbussarnas knösar

Jag har varit borta ett tag. Så sjukt mycket att göra i skolan, att överbliven tid går åt till att hantera moset i hjärnan.

Jag har lagt märke till en grej den senaste tiden. Killar har en tendens till att sitta bredbent. Visst, det kan vi kanske alla vara överens om? I alla fall i större utsträckning än tjejer, då de flesta jag vet, tidigt fick lära sig att så sitter inte flickor. Vissa män har dock tagit det här till en helt ny nivå. Jag åker buss varje dag, och är välbekant med dess säten. Det finns ett visst utrymme för varje person inom sitt säte, vilket kan vara jobbigt ibland med långa ben. Men sen stöter man på en sån där man. Som beter sig som om han vore född med skenor på benen. De går bara inte att få ihop. Bredbent ska det vara och det är rent omöjligt att sätta ihop dem bara liiite grann. Det här utrymmet som varje person som sitter ner tilldelas, räcker liksom inte riktigt till i det här sammanhangen. Det är ju en självklarhet att den här mannen måste ta upp lite av det andra utrymmet. Speciellt om det sitter en tjej bredvid eller en kille som inte har samma manliga pondus. Då får denna snyggt fälla ihop sina ben åt sidan och ge rum åt den här mannen. Men det gör ju inget. Flickor sitter ju inte så ändå, så vi behöver inte det utrymmet.

Jag vet att det här ligger på gränsen till dagens ris (för alla som inte är uppvuxna i Trelleborg, skatta er lyckliga. För vidare information om dagens ris/ros se Trelleborgs allehanda) men vad ska man göra? Jag manar till bussätes-revolution!

Location Borås

Idag finnes jag i Borås. En kursare svarade på min förestående resa med ett äcklat "varför då?". Men här är ganska fint faktiskt, och det är väldigt kul att träffa sambons syster lite sådär då och då.

Men i allvarhetens namn; vad sysslar ni Boråsare med? Är ångesten såå stor här att bara alkohol lyckas bedöva den? Och vad bottnar denna ångest i? Är det mindervärdeskomplex för Göteborg, eller är det synen av Anders Svensson körandes i Porsche med ett överlägset (!) smil? Eller är det kanske att fotbollsspelarna här är så smarta att de tatauerar in sitt eget namn och stavar fel (ja det har hänt)?

Jag är ingen att predika om alkohol. Visst har man hamnat i fyllans våld ett antal gånger och ja det är väldigt gott med ett glas vin om dagen. Men. Så fort man är i Borås får man vittna följande: tonåringar som spyr runt hörnan, medelålders tanter som trillar omkull och märker det knappt och gubbar som står i dörröppningarna och brölar. Och sen inser man; alla, alla är fulla. Skitfulla. Och klockan är halv åtta på kvällen.

Vad är det som kräver denna konstanta verklighetsflykt?

Vardagen, ack vardagen

Det händer inte mycket här just nu. Jag försöker spendera tid med Lisa, då hon flyttar på fredag. Blev massor med vin och indiskt igår samtidigt som vi såg premiären av Grey's Anatomy. Det var verkligen den bästa sista kvällen vi kunde ha, en riktigt Lisa och Tina-kväll helt enkelt.

Meanwhile ligger jag efter i skolan (what else is new?), och känner av stressen hela tiden. Undrar emellanåt hur jag faktiskt lyckas ta mig så här långt, och klarat mig relativt hyfsat. Jag undrar också om jag verkligen kan plugga. Alltså vet hur man gör. Jag är inte så säker nämligen. Egentligen skulle jag vilja ha special powers som gör att man placerar handen på en bok och sen vips! vet man hela innehållet.

En annan grej är att vi kanske ska skaffa hund ändå...

Orättvisor

Sambon ramlar in kl sju på morgonen, vaknar halv tre, är följdaktigen bakfull och ska snart äta pizza och slökolla TV. Jag däremot får ha det fantastiska nöjet av att jobba med ett PM på stadsbibloteket. På en söndag.

Vad att göra en lördagkväll?

Den fagra Helena har sett till att jag har en bättre bild av mig själv här. Vilket ju är otroligt viktigt...!
Idag har jag jobbat, och är slut i kropp och huvud. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag vill göra. Egentligen hade jag velat åka till föräldrarna och basta och snacka skit. Men det är redan för sent. Pappa har redan bastat, och idag är det liksom halva grejen. Så vad ska jag göra? Ett annat alternativ är hyrfilm, blandgodis och rödvin. Det är i och för sig skönt, men det kan man ju göra imorgon... Känns lite mer som en söndags-aktivitet. Tredje alternativet är att leta reda på några vänner och se vad de ska göra. Men vem, och vad och hur. Ikväll vill jag bli inbjuden någonstans... Just precis det vill jag! Ring och bjud in mig på något gott och alkoholhaltigt att dricka, så blir jag en glad lax! Hör ni det nu? Hoho?

Lisa lämnar mig

Häromdagen fick Lisa reda på att hon fått jobb som gruppchef i Jönköping. Det är så roligt! Det passar verkligen som handen i handsken och jag tror att hon kommer att ha väldigt roligt. Därför grät vi ikapp när hon fick det här beskedet. Sen fortsatte tårarna att rinna på mig, då jag insåg att hon nu faktiskt lämnar mig. Min Lisa som promenerat med mig, visat mig stan på ett sätt som bara Lisa kan och druckit vin med mig till otaliga myskvällar med TV (Grey's anatomy) och pyssel (storbak och indiskt). Vad ska jag göra nu då?
Jag ser fram emot att åka och hälsa på i bibelnästet och lära känna den staden genom henne. Men sen får hon nog flytta till Malmö igen, annars vet jag inte in eller ut.

Rock'n'roll livet blir min död

Två helger i rad har slutat med att jag och sambon dröser ner i sängen vid halv fem, fem på morgonen. Det är tyvärr alldeles för mycket rock'n'roll för min del, eftersom jag tydligen inte kan leva dagen efter. Sambon tjatar alltid på mig för att jag alltid måste ställa klockan. "Sov ut för en gångs skull, kom igen nu!"
Sagt och gjort, imorse glömde jag ställa klockan, och detta resulterade i att jag vaknade av mig själv kl 2 på eftermiddagen... Aldrig mer säger jag bara! Hädanefter ställer jag klockan!
För övrigt har dessa två helgerna varit skitkul, och tröttheten är ett pris som jag är villig att betala för ett så gott sällskap och så många skratt.
Nu; hjälpa en kompis packa och bli matad på vin! (Och kanske en rock'n'roll kväll till...)

Hur stiger man upp?

Jävla skitförkylning som aldrig vill släppa! Jag orkar inte resa på mig...
Min termin har startat och det med besked. Vanligtvis kan föreläsarna försöka hjärntvätta en med att "dena kursen är svååår" "pluggar ni inte nu och heeeela tiden, så kommer ni döööö". Detta visar sig oftast inte vara sant alls, vilket vanligtvis leder till att jag förlorar lite respekt för kursen. När man läser företagsekonomi i Lund gör man dock bäst i att ta dem på allvar. Gör man inte det, kommer man att dö. Snarast.
Igår var jag och sambon och kollade hundvalpar, rottweiler närmare bestämt. Jajks, nu vill jag ju ha en. Vet inte om jag är riktigt redo dock. Det är ju ett jäkla ansvar och ja... Men så söta de var!

Tack för en fin kväll!

Vilken kräftskiva det blev i lördags! Jag och sambon möblerade om i lägenheten för att få plats med ett långbord och lägenheten är fortfarande i ett stort kaos! Vi orkade inte mycket igår, sov mest. Och åt de obligatoriska konstiga kombinationerna i bakfyllans ära. Paj och nachos, revbensspjäll och ölkorv, coca cola (vilket jag aldrig dricker) och vitlöksbröd.

Det var jäkligt kul i vilket fall! God snaps med goda visor, och kräftor så det blev över i mängder. Nu ska jag fixa lägenheten... snart.

Fast i Tv-serieträsket

Shit, jag och sambon har fastnat i "Jericho" som går på tv4+. Fast vi har fått avsnitten i första säsongen av Jonners Paaners, och det har i sin tur gjort att vi nu ser tre avsnitt varje kväll. Jag kommer på mig själv mitt i pluggandet att jag funderar över karaktärerna, precis som om de vore mina vänner. Ja, och det är sorgligt! Men så är det och när jag borde tänka på varför bolag börjar betala sin skatt i februari, så funderar jag på hur jag ska kunna se ett avsnitt nu, utan att sambon märker att jag fuskat och sett i förväg utan honom... Jaja den är väldigt bra och spännade och jag rekommenderar den varmt till alla andra. Men ni får gärna rädda mig också, och se till att jag inte fortsätter att tänka på de här människorna som mina vänner... "det är bara på låtsas, det är bara på låtsas...".

I traditionens tecken

Jag älskar när jag lyckas vara sådär husmoderlig. Baka jättestora lass eller laga ett riktigt storkok eller liknande. Vet inte varför men det skänker mig enorm tillfredställelse. Jag känner mig duktig. Man kan diskutera varför och om det är bra och så vidare men det kommer ändå att sluta med att jag tycker att det är kul. Punkt. Igår gjorde jag något kul således. Jag och sambon käkade kräftor i stora lass och när vi var färdiga kokade jag lag på kräftskalen och lite lök. Denna ska nu kokas ner till en fond, och sen ska jag frysa in fonden i kuber. På det viset kan jag ta fram en kub eller flera om jag ska göra sås eller soppa eller gryta. Mums! Jag blir så glad för att nu har jag varit sparsam och miljövänlig eftersom jag tagit tillvara på allting. Precis som min farmor gjorde och som sambons mormor i Makedonien.

Yes it is I

Såhär ser jag ut nuförtiden... Om man nu vill veta... Narcissist javisst!

Väldigt illa tagna självporträtt, men dock! Tack för visat intresse!

Ode to misen

Jag önskar att jag vore lika skarp!

Long time no see

Ja nu är det dags. Jag sitter i redovisningsträsket igen. Det livas dock upp av festival, ny frisyr (mycket mycket kort...) och kräftor. Ja eh inte cancersorten, de kan vi vara utan. Nej de kräftor i mängder som ska glida ner i magen på mig imorgon. Sweet. Sambon ville att vi skulle köpa tre paket till oss två, men någonstans måste jag dra gränsen...
Fan vad trött jag är på att det så fort "man" diskuterar något som har med porr att göra, anlägger en moraliserande ton. Vad hände, jag trodde ju faktiskt att vi hade gått vidare! Snälla fiskulturella p3-människor, sluta se världen ur ert svartvita "det är fint att vara arbetarklass-och feminist-och att se på sig själv som så jävla öppensinnad-fastän jag egentligen hatar alla som inte tillhör samma klubb som jag"- perspektiv. Jag mår lite illa varje gång jag kommer i närheten av det.

Tristess

Vem kom på idén med rea? Vem kom på idén med halva reapriset? Slavjobb skapas såhär människor!
Sommaren gav upp någonstans innan den kom och jag vet inte vart juli tog vägen. Juli och sommaren tog väl varandra i handen och gömde sig långt inne i korridorerna på icke nämnt varuhus i Malmö.
Jag läser deckare hela tiden nu, vilket är mitt bästa sommarnöje. Snart måste jag dock ta till mig kurslitteraturen igen... Tänk att tenta av kunskaper om hur Lisbeth Salander fungerar... Den hade jag spikat.

Vilken jävla sommar?

Ja här har det då inte hänt något på länge... Förutom att jag jobbar hårt som f-n varje dag och inte har energi över till något annat. Men visst det skulle bli min sommar. Min sommar i Sverige med sol, bad och glass och allmänt jättehärliga sommarreferenser. Än så länge har det regnat typ varje dag och jag är så trött efter jobb att jag bara vill sova. Det enda sommaren fört med sig än så länge är att jag dricker öl eller vin varje kväll, för det är ju sååå mysigt.
Snälla alla ni som känner mig... Ring och ordna så vi går ut efter jobbet, det duger inte att bara sova varje kväll!
Så snälla; sol och utgång!

Epilog Stockholm

I helgen var jag i Stockholm och mös lite. Härliga dagar, som kanske gick lite väl fort. Jag vet inte riktigt vad jag hittade på, men jag är så trött idag! Kom knappt inte upp i morse, och det kanske inte är optimalt när det är första dagen på sommarjobbet.

Jag hittade nog två nya vänner som var så gulliga mot mig när jag blev lite dålig och lite trött (för mycket rödvin för snabbt). De var verkligen snälla och jag är mycket tacksam!

Jag gillar verkligen gamla stan och Söder, det var så fint där! Kolla bara in detta, hur härligt är inte det?

Alla borde läsa "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" av Pernilla Alhsén. Det är en mycket bra skildring av Israel-Palestina konflikten, där kvinnor på olika sidor av konflikten berättar sin historia. Jag var verkligen inte tillräckligt väl insatt tidigare och där fattas fortfarande en hel del, men jag känner att jag är på bättre väg. Så, läs den, please!

"...jag gick på stan och drack kaffe..."

Jag har inte skrivit på länge nu. Har ingen direkt inspiration och enligt vissa källor får man tydligen inte skriva "...jag har druckit kaffe idag..." Jag gillar inte när det sätts upp regler på det viset. Det är inte häftigt att skriva om kaffedrickande, det är inte tillräckligt argt, det är inte tillräckligt kritiskt, kanske är det till och med sjukt narcissistiskt. För det första, jag tänker inte vara arg jämt, punkt. För det andra, ja jag skulle kunna vara mer kritisk, absolut, och framförallt till mig själv och de saker jag jämt vräker ur mig. För det tredje; vilken blog är inte narcissistisk?

Så fort det skapas sånna normer kring exempelvis blogande eller kläder eller vad man borde läsa eller annat liknande, skapas ett utanförskap och ett "de är inte tillräckligt bra", eller på högstadievis "de är mesiga". Jag gillar inte sånt. Jag deltar i det själv på många sätt som jag antingen inte riktigt rår på eller som jag inte hittat än, men i grunden gillar jag det inte. Därför vill jag berätta om min kaffedrickar-dag och annat smått och gott som är ointressant, mesigt och jävligt egotrippat!

Idag satt jag hemma och drack kaffe med min pappa och njöt av att vara hemma hos mina föräldrar. Få saker ger mig faktiskt ett sådant lugn som att vara hemma hos dem. Jag är dessutom fri för alla som missat det. Min termin, eller mitt år har varit präglat av en fruktansvärd press och nu är det över. Jag är och känner mig fri helt enkelt. Jag fick precis reda på att hårt arbete lönar sig, då jag fick VG på min ekonomistyrningstenta. Detta innebär att jag inte är ute och cyklar fullt så mycket som jag trodde, och det är väldigt skönt! Detta ska jag fira genom att åka upp till Stockholm imorgon och fira i goda vänners lag. Det ska bli så kul! Jag (och förhoppningsvis sambon) och ett tåg. Tillsammans med ett glas vin och en bok. Ja, det är ett framgångsrecept!

När jag kommer fram ska vi gå på en rysk restaurang. Jag ska gå in och säga: cdravo, cakam ruska salata! (hej, jag vill ha rysk sallad) Sen får vi se om de förstår och om det som på makedonska heter rysk sallad finns på en rysk restaurang... (Ungefär som att gå på kinakrog och be om kinamat...) Jaja, det kanske jag inte ska göra då. Men jag kanske slänger med ett spatsiba, eller två. Och Dobro vecher.

Jag älskar det här med slaviska språk! Det är kul att kunna litta grann och förstå småord av andra språk som har samma språkstam. Något får man ju underhålla sig med då man inte ska till det därade Makedonien i år. Känns lite konstigt faktiskt. Saknar sambons släkt fastän vi knappt kan prata med varann. Och jag saknar hans knäppa kompisar som färgar håret vitt och tycker att det häftigaste som finns är att bo tjugo pers i en liten, liten husvagn. Att ölen kostar tio kronor på krogen är helt ok det med. (Fast mina anlag till ölmage efter min käre far, mår inte riktigt lika bra av det...)

Vilket kaffeinlägg!

Jag; das monster

Jag är så stressad denna veckan att det inte finns något att jämföra med. På så sätt minskar mina marginaler för tolerans. Nej jag klarar inte att främlingar ska följa med hem till mig och fika när jag sitter i pyjamas och inte har duschat. Vanligtvis hade detta inte spelat någon roll, jag gillar att betrakta mig själv som lite socialt kompetent (vad nu det är) i alla fall. Men just den här veckan finns det liksom inte utrymme. Om jag ska träffa människor så får det vara trevligt och relativt effektivt annars går det inte. Då kommer det sista av min kämparglädje och energi att gå hem med främlingen. Och då sitter jag där, med hemtenta som inte blir gjord och ett bröllop som jag inte klarar av att vara färdig till. Jaja, skitsamma jag inser att detta är rent dravel och att det inte är realistiskt att andra lever på mina villkor, men bara för några dagar till, ok?

Tre saker som gör mig trött, arg, ledsen och förtvivlad just nu:

- Att det finns en dokusåpa i Tyskland där priset för de tävlande barnen är en njure. Jag vet att detta inte är världens färskaste nyhet, men den har legat och grott hos mig ett tag nu. Fy fan vad äckligt att utnyttja den desperation som fnns hos dessa föräldrar. Argumentet är att 1 chans på tre är större än en på tusen. Jovisst, men ok känns det bättre nu lilla producent? Kan du sova nu om nätterna? Låt mig ta en paus innan jag vräker ur mig det som får mig att vilja spy...
NI TJÄNAR PENGAR PÅ NÅGON ANNANS DEPSERATION OCH LIDANDE!
Visst det här är inte en isolerad händelse, man skulle kunna argumentera så kring de flesta dokusåpor som finns. Men det här är äckligt, och jag hade inte kunnat sova om nätterna, ännu mindre se mig själv i spegeln om jag producerat/medverkat i en sådan produktion.
- Att tre (ex)framstående politiker väljer att använda sin makt och sitt inflytande till att sprida skit. Alf Svensson, Torbjörn Fälldin och Ingegerd Troedsson debatterade på DN debatt kring samkönat äktenskap. Hur kan ni? Hur kan ni vara så blinda?
Huvudargumentet ligger kring barnens bästa. Hur kan ni inte se att ni skapar den norm som gör att det inte är ok att ha homosexuella föräldrar? Med anra ord är det ni som ser till att flera barn i Sverige idag springer hem och mår skit för att deras föräldrar lever i ett homosexuellt förhållande. Samtidigt finns där barn som mår ännu sämre för att deras föräldrar hatar varandra och kan inte leva i det förhållande de egentligen vill. På grund av den normen ni sätter!
- Alla människor som är så upptagna av att leva i sin grupptillhörighet att det inte finns någon utanför. Normalt tänker man kanske på de grupper som definieras som mindre bra, eller rent av hatiska . Rasister, homofober m.m. Missförstå mig inte, jag stöttar inte dessa grupper. Men vad som stör mig ännu mer nuförtiden, är alla de grupper som utifrån de kriterierna är ok. De är rumsrena och till och med finkultur.
Min erfarenhet är att dessa grupper är minst lika fördomfulla om inte mer, otroligt trångsynta och hänger sig till mobbning. Det vore inte särskilt insiktsfullt om jg inte kritiserar min egen kritik, jag inser att jag inte stött på alla människor från alla grupper.
Men mitt argumnet är att när man tillhör en av dessa grupper, då har man ryggen fri. Man har rätt åsikter och de har inte det. Därför exkluderar vi dem. De som inte är tillräckligt lärda och insiktsfulla, de som inte klär sig som vi, de som inte äter ekologiskt, de som inte känner till det numret av POP, de som inte hört det obskyra countrybandet, de som inte anstränger sig för att inte tillhöra massan, utan istället tillhör vår massa av dem som inte vill tillhöra. Men att vi också är en massa, det talar vi tyst om.
Jag är trött på er. Kan ni inte bara hoppa av den jävla kulturella taktpinnen som någon kört upp i röven på er?

Kuriosa; även känt som svammel

Just nu sitter jag och tokpluggar inför en tenta i ekonomistyrning. Naturligtvis har jag varit lite väl tidsoptimistisk, men jag fastnar så lätt annat. Som exempelvis möhippa-planering, scrapbook-skapande till min guddotter, planering av resa till Stockholm, planering i största allmänhet inför Marinas bröllop, osv. osv.

Det är något väldigt speciellt med att sitta och skriva rader upp och rader ner med siffror. När jag tittar upp, är jag övertygad om att ögonen släppt från sina sidofärsten för att träffas inne vid näsroten. Men när jag tittar i spegeln ser jag bara jäkligt sliten ut...

Den härliga institutionen av ekonomisk historia (drypande sarkasm) har slarvat bort min tenta, och därmed mitt resultat... Alltid lika skönt.
Sambon vill så gärna resa bort lite i sommar. Jag försöker verkligen pussla ihop så vi kan sticka iväg på någon weekend-resa. Jag ska ju jobba hela sommaren, så det blir lite tufft. Men det verkar ändå som om jag har hittat en lucka. Sen ska vi ju faktiskt till Stockholm... Och det ska bli hjärtans roligt! Jag tänker inte ens låtsas som om jag är sofistikerad, speciellt inte som dialekten totalt omöjliggör det. Vilket jag för övrigt hatar. Men nej, jag ska lalla runt som en härlig liten lantis och säga oh, ah, ih till ALLT. Ja, vad kul det ska bli!

Och jag har trots allt manövrerat en STOR audi A6 automatare i Göteborg... Sambons kompis dyra bil, som jag var tvungen att framföra genom denna otroligt körmässigt läskiga stad (kanske i övrigt också för den delen hehe). Men jag klarade det, med bara små utbrott av panik och bara ett asförbannat JAG KÖR, till sambon. Så nu är jag alltså lite störra här på denna jord! Alltså blir Stockholm en piece of cake gåendes. Right?

Jag; las pizzabagare

Ok, här kommer något kanske lite otippat, dock inte för de som brukar behöva stå ut med mina kulinariska påtryckningar (läs alla). Men, icke destu mindre tänker jag släppa ett recept... På pizza! Ta ta ta ta! Sambon är en pizza-konnesör av oanade mått och när han säger "Det här är den godaste pizzan du någonsin gjort" efter otaliga försök att mäta mig med Malmös konstnärer (läs pizzabagare). Med andra ord, det väger tungt. Och den är faktiskt ganska nyttig...

Fullkornspizza
4 pizzor

25 g jäst
1½ dl vatten (fingervarmt)
4 dl grahamsmjöl
1 msk olja
1 tsk salt

Smula ner jästen i vattnet och se till att den löser upp sig. Blanda sedan ner resterande ingredienser och blanda (med någon slags apparatur: bakmaskin, elvisp med degkrokar eller matberedare). Degen ska vara något kletig. Låt jäsa till dubbel storlek, tar ungefär en halvtimme.
Dela sedan degen i fyra delar och jäs ytterliggare 10 min.
Sätt ugnen på 225 grader

Krossade tomater ca 400 g
tomatpuré 2 msk
salt
peppar
vitlök
önskade kryddor (oregano, timjan ex.)

Blanda ihop krossade tomater, med tomatpuré och salt och peppar. Tillsätt vitlök och önskade kryddor.

Kavla ut degbitarna på varsitt bakpapper till önskad storlek. Den ska vara ganska tunn. Smeta på tomatblandningen och lägg sedan på mozzarella. Efter det är de fritt fram. jag kör ofta på den klassiska med rökt skinka och champinjoner (även i vissa kretsar kallad Capprisiosa). Men man kan ha parmaskinka, ruccola och körsbärstomater, eller paprika, majs, broccoli. The sky is the limit!

Grädda i ugnen i 10 min och njut!

Det därade hemliga akademiska språket

Sitter nu och väntar på Helenas radiodebut med spänning. Det kommer att bli skitbra! Och Maria är på väg till New York, vilket är så kul, för det har hon velat mycket länge.
Och här sitter jag, i min lägenhet som fan ta mig jämt är skitig. Jag kan inte ens skylla på sambon, eftersom han inte har varit hemma så mycket. Och jag somnade precis med kläderna på igen. Jaja, jag klarade semenariumet i alla fall, trots total övertygelse om snar död. Nej seriöst, jag visste inte ritkigt vad jag snackade om, men lyckades ganska bra ändå.
Det gör att jag kommer att tänka på högskoleverkets rapport som kom för ett tag sedan. Rapporten kom fram till att kvaliteten på högskolornas utbildning blivit sämre.
Jag och mina vänner, som också studerar, har länge disskuterat fenomenet ordbajs. Man skulle också kunna kalla det det akademiska språket eller spelets regler om man så vill. Poängen är att om man kan det språket eller reglerna, klarar man det mesta inom högskolan som baserar sig på ord. Med siffror blir det genast mycket svårare, för mig i alla fall. Det finns säkert de som kan hantera detta på ungefär samma sätt.
Jag och mina vänner är ganska bra på det här. Jag har sedan länge släppt tanken på att det kanske är vi som är genier men inte vet om det.
Jag har å andra sidan träffat massor av människor, om inte fler, i skolan som inte behärskar det här. Vad jag försöker komma fram till är att det kanske inte är högskolan som försämrat sig på den här punkten. Om man lyckas ta till sig språket och göra det till sitt eget, är det kanske också något det är meningen att man ska lära sig. På nästa steg finns det kanske ett liknande språk, som man också måste lära sig, och då kanske man har bättre förutsättningar då man redan lärt sig ett en gång. Eller är det i själva verket så att det finns sådana språk överallt? Är det en talang att kunna tillgodogöra sig dessa, eller bara ett effektivt sätt att smita undan?

Möhippa 19/5

Ja det var längesen jag skrev. Men det har varit möhippa! Och en framgångsrik sådan! Marina, the bride to be, hade en toppendag, enligt henne själv. Och det var ju det som var tanken, trots störtregn och dödsfall från hästryggen... I alla fall. Jag tänker lägga in bilder som jag får av fotografen här, så kan alla hämta här.
Upptäckte att en av mina vänner varit med i radio... Utan att berätta det förmig... Hmm, ska nog ta na i örat snarast!

So long, child of satan

Nu har vi tagit ett beslut. Efter ungefär en vecka av ovanligt mycket antikrist-terror, ar vi gett upp. Ja det är sant, vi ska ge bort vår gula djävuls-undulat. Det är sorgligt, jag kommer tycka att det är jobbigt. Men vi orkar inte mer! Hon bara skriker och äter upp våra tapeter och tavlor. Hon får det bättre hos sin nya ägare som dessutom har två andra fåglar som antikrist kan bossa över.
Alla som vill säga adjö till terrorn personifierad får höra av sig!

"Can you see, I'm smiling with my eyes?"

Jaha, jag får tydligen inte ha det kortet jag hade innan, eftersom min kära vän sen 15 år tycker jag såg ut som över fyrtio... Men den här är inte heller bra! Det är det ständiga problemet; det går inte att fotografera mig. Så var det med det, bara att acceptera att det inte blir någon modellkarriär för min del.

Text-TV, verkligen?

För ett tag sedan uttrycktes det glädje över text-TVs nyhetsrapportering i förhållande till kvällstidningar. Nu vill jag veta vad som avses. De olika Text-TV anser många gånger att det är viktigare att publicera rubriker kring vem som är tillsammans med vem och att Lindsey Lohan dricker vodka till frukost. Irak har inte figurerat på länge, det är väl inte slagfärdigt nog...

Menar ni att det skulle vara mer fritt från subjektiva uttryck? För det tror vi väl inte om några medium? Eller?

Alla som verkligen gillar text-TV får kommentera och berätta varför, för jag fattar inte det. Tack.

Imorgon kommer en kompis lilla knort och ska vara med på vår träff. Jag har inte sett den här krabaten på alldeles för länge (ja, det är faktiskt skamligt), så det ska bli så kul att det pirrar inom mig!

Det regnar i Malmö

Tänk att det ska vara så jädra svårt att komma igång en dag som denna. Folk har varit uppe i flera timmar och säkert fått väldigt mycket gjort. Jag är inte medlem i denna klubb.
Men men, mycket roligt väntar. Jag ska ut och käka ikväll på en karibisk resturang på Möllan, som fått bra kritik. Det ska bli riktigt najs. Imorgon ska jag hänga med mina kompisar här i hemmets värmande vrår. Måste dock fixa hem min sprit från föräldrarna, men det löser väl sig. Min sambo är världens bästa. Allt med jobb och tillhörande detaljer har löst sig, och det blev så bra till slut! Min sambo är grym på det han gör och förtjänar bara det bästa!

In vino veritas

Jag har egentligen inget att säga som är av vikt. Jag vill bara berätta en stor nyhet... Jag får dricka vin igen! Och det gör jag! Gärna! Sitter med ett glas just nu och njuter i fulla drag.

Så var det med det. Tack Malmö, godnatt.

Tillbaka till framtiden med Spindelmannen

Igår var jag och sambon(inan) på bio och utnyttjade gratisbiljetter som vi haft i evigheter. Vi valde att se Spiderman 3 på biografen Royal i Malmö. So far so good.

Filmen i sig var jäkligt läskig (!), och jag är inte den som brukar bli skrämd av superhjälte-filmer... Ja, den nya skurken är inte kul i alla fall. Jag varnade direkt min syrra om att min äldsta systerson, vars största idol är "Spiderman!", inte borde se denna (han är fem år). Han tyckte första filmen var läskig och samtidigt som han älskade den och ville se den om och om igen, ville han helst göra det i någons sällskap. Därför ska han inte se denna, när hans egen moster nästan kissar på sig.

Nu till det märkliga: Filmen är under vissa avsnitt lite sorglig. Peter Parker gråter vid ett par tillfällen. Vad händer då? Stora delar av biografen brister ut i skrattoch det sprider sig.

Tänk er att vi lever i en kultur där det uppfattas som så konstigt att en man gråter, att det är roligt; roligt - skrattroligt.

Jag blir så jävla ledsen av det här. Jag blir liksom inte ens arg, bara uppgiven och ledsen. Vad skickar min syrra och hennes man ut sina barn i? Vad kommer jag att skicka ut mina i?

Det som framkallar min uppgivenhet är att detta är ett så grundläggande bevis för hur djup och omedveten könsstrukturen är hos folk.

Usch, jag är så besviken.

Dagens höjdare

Jaha, nu blev jag så sugen på mjukglass att jag var tvungen att kolla upp det lite. Döm min förvåning när jag jag upptäckte att Margaret Thatcher varit med och uppfunnit mjukglassen! Hur bisarrt är inte det?

Alltså järnladyn som mest är känd för hårda tag, har uppfunnit alla glada sommarmänniskors faiblesse mjukglassen. Ey, ey know what I mean? Nodge nodge, wink wink! Usch förlåt, jag är överdrivet lättroad nu. Till och med antikrist skulle kunna få det att rycka i mungiporna just nu... Men alltså ironlady... shit alltså... Mjukglass och Falklandskriget. Tänk att ha det på sin meritlista.

Svammel och jaja

Imorgon ska min hemtenta in. I ett ämne jag absolut inte har något intresse för. Jaja, det är bara att bita ihop.
Igår var jag hemma hos föräldrarna och blev ompysslad. Bastu, god mat och kortspel, med andra ord riktigt mysigt! Dock ingen öl, vilket liksom förtar myset efter bastun, men jaja, snart ordnar det sig också. Sista antibiotika tabletten på tisdag, d.v.s. om nu inte kroppen bestämmer sig för att låta mig lida i några extra dagar. Man vet verkligen aldrig med den här helvetesinfektionen jag har just nu.
På tisdag är det även tänkt att jag och pappa ska åka till Tyskland och bunkra upp lite. Ölen och vinet försvinner så fort, jag fattar inte det... Det blir nog lite vodka till sambon också. Det slaviska blodet ska väl ha sitt det med. Annars blir det nog inte någon starksprit, eftersom det ser rätt tomt ut i skattkistan. Tack och lov ska jag jobba på onsdag! Det har inte blivit mycket med det den senaste tiden, eftersom skolan tagit all min tid.
Jaha, det här blev ju mest svammel, men det kanske är någon som tycker det är intressant det med. Om inte annat fungerar det något meditativt.
Oh, jag kom precis på att om jag jobbar på nu, kanske sambon och jag hinner ta en tur ner till smygehuk och lite glassätande i solen... Mmm, det blir dagens mål! Ja, förutom den här satans hemtentan då... Ekonomisk historia, vilket jävla påhitt.

Jordens undergång är nära

Fy fan vad kvällspressen är äckliga. Jag blir så förbannad över deras ambulansjagar-, katastrofälskande-, apokalypsen-är-nära-, jävla skit-mentalitet! Hur kan man med gott samvete publicera en rubrik med följande innehåll: "TomKat gillar chokladpopcorn". Jaha! Wow, tänker jag, vad äckliga vi människor har blivit.
Det värsta med kvällspressen, förutom att de i många fall förstört människors liv, är att detta är många svenska medborgares enda nyhetskälla. Vad är det för nyheter? Skvaller och katastrofonani.
När metro började ges ut i Sverige ljusnade tillvaron något. Metro, för att vara en gratistidning, rapporterade nyheter i huvudsak, på ett sätt som liknade dagstidningarnas rapportering, om än i kortare format. Skvaller förekom såklart, men tyngdpunkten låg hos nyheterna.
Sen blev det mörkt igen. För upp dök city och .se (i malmö pratar jag nu om alltså). Och de är inget annat än kvällstidningar som är gratis. Vanligtvis leder konkurrens till något positivt för konsumentens del. Lägre priser, bättre utbud, osv. I det här fallet har tolkingen av efterfrågan lett till att utbudet av skitjournalistik ökat. Det skrämmer mig. Är det det folk vill ha? Lättillgängligt skit som inte bidrar till allmänbildningen något vidare.
Idag skriver Magnus Betnér i sin blogg om att Aftonbladet ringt och frågat kring det inslag som är med i Schyfferts nya program på kanal fem ikväll. Det är ju inte det Magnus säger som är grejen, det är ju att skitjournalisten ringer upp de anhöriga och citerar Magnus tagen ur sitt sammanhang. Sen är det klart att de skulle kunna bli upprörda över hela inslaget ändå, då det är en ytterst känslig situation och det är nog svårt att sätta sig utanför det sammanhanget man befinner sig i just där. Jaja, läs alltihop och bestäm er för att aldrig någonsin stödja den skiten igen. För alla nuvarande och framtida anhörigas skull.

Antikrist, min huvudvärk

Den här gula fläcken vi har som heter schpippsan, men kallas för antikrist är ett kapitel för sig. Den här lilla saken har tagit över vår lägenhet. Hon älskar att sitta och skrika tills jag gömmer mig i sovrummet. Detta när hon inte som vanligt sitter på mitt huvud och försöker bita mig i ögonfransarna. Ibland är jag helt övertygad om att hon är ett monster. Igår upptäckte vi att hon bitit av en del av vår tapet. Just den väggen är plommonlila med undantag för den vita fläck som antikrist nu skapat. Härligt... På sin lediga tid (när hon inte trakasserar mig i allmänhet) hänger hon upp och ner i gardinen som den djävulens avkomma hon är.

Det värsta är att hon är den sötaste undulat som finns, vilket är väldigt vilseledande.

Nu måste jag gå och väcka henne. Fan också.

Sjuke-sambo och sjuke-tinas äventyr

Hurra allihop! Jag har sovit en hel natt, utan avbrott! Det känns rätt skönt efter en vecka ska ni veta... Ja, jag var hos tandis igår och det visar sig att jag fått the mother of all tandinfektioner. Just det, jag har fått infektion i själva tand/käkbenet. Skönt va? Jag höll på att börja gråta när han sa att det kan ta upp till två veckor att läka. Men det känns lite bättre idag i alla fall. Och om ungefär en vecka kan jag till och med dricka vin! Det är inte fy skam...
Jag fick inse att det blir bara ingen tenta imorgon, eftersom jag inte hunnit plugga ett jävla jota. Jobbigt, mest för att jag känner att csn kommer att hänga mig i hasorna. Men jag kan faktiskt inte göra något åt det, så det är bara att acceptera.
Igår körde sjuke-sambon ut sjuke-Tina på landet för att vi skulle titta på rapsfälten. Vi körde igenom massa små byar med gamla skånegårdar och drömde om att vi skulle bo i något av de husen. Efter ungefär två timmar på vägarna var båda två så trötta att vi hade börjat sluddra. Vi avslutade med varsin mjukglass innan vi dök i säng. (Min sambo sov för övrigt med vår fågel på axeln) Det var riktigt mysigt, och jag tycker att det är underbart att han ställer upp och försöker pigga upp mig när han själv mår kasst. Alla skulle ha ett exemplar av honom hemma!
Det börjar lukta sommar utanför lägenheten och min terass har börjat blomma. Det är en rätt schysst tillvaro att komma tillbaka till...

1/5 smärta för bara 200 kr!

I natt vaknade jag av att värktabletterna slutade verka, ungefär vid fem på morgonen. Då hade jag tydligen sovit med min smärta ett tag, eftersom jag hunnit drömma mycket märkligt kring den. Jag drömde att jag delade upp min smärta i bitar och sen sålde jag dem. Rätt smart egentligen, lite sådär entreprenör i sömnen. Jag tror att systemet fungerade ungefär som med utsläppsrätter... I alla fall. Till slut vaknade jag och tänkte "men vad spelar det för roll, jag har ju fortfarande ont! Otroligt besviken! Sedan tuppade jag av igen och drömde vidare att någon visade mig en rangordning av smärtor i ungefär tio olika steg. Det visade sig att min smärta var en trea och att jag var "jävligt vek". Vilken trevlig självbild mitt undermedvetna ger mig.
Idag fungerar värktabletterna lite bättre och därför har jag betat av nästan alla härligheter på min lista från igår. Jag, min sambo och några vänner var på Metro och käkade deras brunch. Mmmm, korv, bacon, ägg, pannkakor m.m. Precis vad jag behövde och nu är jag rund som en boll! Idag tror jag faktiskt att jag kan plugga lite. Ska nog göra det i solen, med lite iste. Japp, så får det bli.

Aj

I torsdags drog jag ut en visdomstand. Ja, jag inser att detta är något som har gjorts förr. Andra har gjort samma sak. Men har alla andra samma jävla värk efteråt? Jag blir snart alldeles knäpp, det går bara inte över. Igår försökte jag bedöva det med sprit, även om till och med jag inser att det kanske inte var så begåvat. Men värktabletterna hjälper ju inte längre! Jag tror att det är för att resten av min tänder pustar ut och skapar lite större utrymme åt sig själva. Och den flytten kan ingen iprenman lindra. Ja så nu lever jag alltså på fil. Igen. Jävla fan, jag är ju sugen på just allt! Här kommer några exempel (om inte annat så jag kan frossa på låtsas): musslor marinerade i vitlök, korv, röd stenbitsrom, popcorn, grillad kyckling, makedonsk sallad, stekt ägg, kokt ägg, avocado, chips med obehagligt mycket dippa, NACHOS, knäckebröd, öl, indiskt allt, vegetariska vårrullar, thailändskt kycklinggryta, pasta, halloumi, vin, makalo (makedonsk vitlöksdippa), ost, kex, fikonmarmelad och allt annat som kan tillfredställa den här tomma magen! Feed me!
Vilken jävla skitdag.

Med uppenbar känsla för stil

För ett tag sen såg Maria till att jag skulle läsa "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Boken behandlar manlighet och jämlikhet ur en mans perspektiv, vilket är uppfriskande i sig. Alla måste läsa denna bok, även om det innebär att man blir alldeles för rädd för att skaffa barn. Någonsin. Men i alla fall. De som är i min närhet vet att jag nu gått runt oh tjatat om denna bok och att alla måste läsa den. Vad händer då? Jo någon skickar mig ett studieexempel i manlighet och våldskultur. Det var något overkligt.
Jag och min sambo sitter på bussen till vår lilla hemstad Trelleborg. Samma dag ska MFF möta TFF i Trelleborg och bussen var således full med Malmö-supportrar. Jag och min sambo hamnar längst bak, längst in och överallt runt oss står det killar i tjugoårs-åldern.
Det första jag lägger märke till är att min sambo ändrar kroppsspråk. Från att ha varit bakfull och tramsig och pratar med påhittad röst, så sträcker han på sig, sitter lite bredare med benen och ser allvarlig ut. Inget mer låtsassnack här inte. Jag själv känner att jag måste skärpa mig för hans skull.
Killarna runt oss börjar öppna ölburkar och homoskämt och kommentarer om någons schyssta pattar flyger från alla håll. Jag blir alldeles full i skratt, för jag tänker att det liksom inte händer på riktigt, det är nästan lite för bra för att vara sant. Är det någon som spelar in en film, eller vad händer?
Snart blir det väldigt tydligt att de här killarnas främsta motiv att åka till Trelleborg är inte att kolla på fotboll, utan att slåss. De har bestämt möte med ett Trelleborgsgäng på en skola (min gamla, I might add) och ska spöa skiten ur varandra.
Det är alltså som att titta på ett studieobjekt. Läser man ovan nämnda bok, märker man att det är bl.a. just detta som avhandlas.
När jag och min sambo senare diskuterar vad som hände på bussen, medger han villigt att ja, jag skärpte mig avsevärt. Han menade att för honom var det omöjligt att sitta där och vara sig själv på ett avspänt vis, för då hade situationen kunnat bli hotfull.
Hela situationen är jäkligt intressant. Läs boken och kom sedan tillbaka och diskutera!

Det underbara med smet

Jag tänkte ägna lite tid åt det välgörande i att äta smet. Just det, ni läste rätt, smet. Vissa av mina vänner vet om att jag ibland ägnar mig åt denna märkliga vana. Jag blandar alltså ihop chokladsmet och sen äter jag den. Som den är. Med sked.
Vissa kanske har vuxit upp på ungefär samma vis som jag. Jag hjälpte mamma att baka när jag var liten. Jag gillade att baka så mycket att jag brukade tjata på henne om det. Som ett litet plus i kanten fick jag ju alltid skålen och slickepotten när majoriteten av smeten var i ugnen. Det var så gott!
Därför bestämde jag mig i vuxen ålder att det var ett ypperligt sätt att stilla mitt behov av socker. Visst det kan verka lite konstigt, men ni skulle bara veta hur gott det är! Mitt tips är att prova...

Slagen men ej övervunnen

Ok, så jag tog en liten paus. Det har varit dop där min numera både systerdotter och guddotter var så duktig! Vi hade kommit överens om att hon skulle försöka hålla sig undan det här med gallskrik. Detta till trots att hon var instängd i spets och i ett krampaktigt grepp så spetsen kunde visas. Hon var rolig. Speciellt när hon blev arg på prästen för att prästen hällde vatten på hennes huvud och sen lyfte upp henne högt i luften. Då gallskrek hon. När jag fick tillbaka henne lugnade hon sig och gav prästen en blick som kunde döda. Detta ger hopp om framtiden då jag kan skönja både attityd och humor hos den lilla.
Sedermera har jag haft den obligatoriska vårförkylningen. Tänk hur det var när man var liten och hemma sjuk och kunde ligga och kolla på tecknat en hel dag. Inget som stressade en, för ja, man var ju sjuk. Då fick livet vänta. Numera gäller inte de reglerna längre. Jag har två tentor snart, och de kommer inte pausa för min del. Så vad gör man? Jo såklart går man upp tidigt och försöker plugga fastän ens hjärna mest känns som äpplemos.
Det är faktiskt bättre nu. Därför ska jag ta tag i den ena tentan och ladda för ett bättre inlägg.
Ett p.s. är att en av mina vänner är i Barcelona och dricker vin och käkar tapas hela tiden. Fy bubblan.

Mystiken hos tillväxt

När regeringen idag lägger fram vårpropositionen och därmed vårbudgeten, skapar det naturligtvis debatt. Tillväxt, ränta och produktivitet är ord som används obegränsat. Men vad är tillväxt och vad är det för mått man använder? Tillväxt för vem?
Jag lever mitt liv i en fast tro på att när samhället utvecklas och växer (har en tillväxt), då är det något som i slutändan tillkommer alla. Inte på samma villkor och inte i samma utsträckning, men något tillkommer alla. Detta är inte något jag kan rättfärdiga med någon utbildad grund, utan snarare en trosuppfattning om det svenska samhället.
Det som gör mig skeptisk är att man använder begrepp som tillväxt utan att definiera vad det är som konstituerar det fenomenet.I förlängningen definierar man inte vad man mäter tillväxt med; vilka är dess komponenter?
Igår skrev Sydsvenskans söndagsdebattör Per T Ohlsson om just vårbudget, tillväxt och produktivitet. Som ett mått på att det går bra nu, för hela världen, är följande: "Mellan 1970 och 1998, en period med hög internationell tillväxt, minskade antalet människor som levde på mindre än två dollar om dagen med 350 miljoner. Antalet som levde på mindre än en dollar om dagen, extrem fattigdom, minskade med 201 miljoner. "
Vad bra tänker jag, det är inte hopplöst, kanske fick de också del av den positiva utvecklingen! Men sen undrar jag; vad är det för ett mått? 1 eller 2 dollar om dagen. I vilket penningvärde? Hur mycket är inflation? Hur mycket tillkommer verkligen dessa miljontals människor? När man använder just pengar som mått, kan man i princip skapa vilka tolkningar som helst. Det har ju absolut ingen betydelse om ribban har höjts i antal dollar om dagen, om priset på mat har ökat i samma takt! Detta måste man redovisa, annars kan man ifrågasätta anledningen av att använda sådana siffror. Ett mycket bättre mått av antal människor i fattigdom är fattigdomsgränsen. Denna baseras på antal gram föda och antal centiliter rent vatten människor har tillgång till per dag. Det är ju det här som är det relevanta i sammanhanget!
Om det nu är så att siffrorna redovisade i nämnda debattinlägg är reala siffror, d.v.s. siffror minus inflation, då kan man väl skriva det då, så jag slipper bli så himla skeptisk! Tack.

För att förtydliga...

Jag vill ju ha kommentarer, och kanske därmed en diskussion! Det är inte så att jag skriver allt för mitt egos skull! (eller ja, allt vi gör handlar väl i och för sig om att stärka vårt ego, men för att få bekräftelse om att mitt ego inte är ute och cyklar behöver jag lite respons...) Tankar och åsikter skapas i interaktion med andra, det är ju det som är så fantastiskt med bloggen som forum!
(En blogg är ju i och för sig ungefär det mest egoistiska som finns...)

Sharaf hjältar

För ungefär en vecka sedan gick det att läsa i sydsvenskan om ett nätverk av unga killar som befinner sig i klassiska "heders-kulturer", som tar avstånd från den effekt hederskulturen har på kvinnor, och framförallt yngre tjejer. Läs den!
Det här är viktigt. Det är alltså män som offentligt talar om det och visar att de tar avstånd från det.
Våldet och förtrycket som finns inom vissa hederskulturer (och inom alla naturligtvis) visar problemet när det ställs på sin spets; d.v.s. förtrycket av kvinnan.
Problemet som feminism ställs inför idag, enligt mig, är att det i mångt och mycket är en kvinnofråga, en kvinnosak. Detta kan bero på mycket; män är inte intresserade, männen får inte utrymme i media på samma sätt som kvinnor (i just den här frågan!) eller att män inte känner sig tillåtna att vara med. Vad jag menar med det här är att jag tycker att debatten idag förs på ett exkluderande sätt. Jag skulle vilja att man pratade om jämlikhet i termer av mannen och kvinnans lika värde, inte i termer av diskriminering av kvinnan. Jag skulle också vilja att det fanns en annan term (feminism) som syftade just på jämlikhet och inte på kvinnan ensam.
Visst jag inser att det låter som att jag vill sopa problemet under mattan, genom att inte lyfta fram den mest utsatta gruppen i ljuset. Men det är verkligen inte det som är min tanke, utan snarare att man borde vrida på stora strålkastare, så att alla deltar i det som borde vara så självklart.
För att förtydliga ytterliggare så menar jag alltså att jag vill att man pratar om diskriminering på grund av kön och inte på grund av kvinnlighet.
Det är just därför det är så viktigt att en grupp som Sharaf hjältar får välförtjänt utrymme i media, så att fler kan engagera sig för samma sak. Mord och misshandel är ytterligheter i en marginalisering som sker oftare än man tror, och som sitter djupt i vardagsting. Om alla engagerade sig för samma sak så skulle medvetenheten för problemet öka, och på så sätt kommer vi åt vardagstingen.
Så länge detta förblir en kvinnofråga kommer utvecklingen, om den finns, gå mycket långsamt. Och det har vi inte tid med, i alla fall inte jag.

Flitiga Lisa! Eller ja... Tina

Idag har jag varit så duktig! Först lyckades jag babbla mig igenom ett två timmars semenarium i ekonomisk historia, utan att ha den blekaste om vad jag pratade om. Och vi var bara fyra elever, så jag var inte osynlig precis. Puh, det hade kunnat gå väldigt illa... När jag insåg att vi bara skulle vara fyra stycken, och att jag faktiskt inte skulle kunna gömma mig bakom någon annan, började det pirra av nervositet i magen och håren reste sig på armarna. Just det, nervositet av sorten "jag kommer att dö". Men det klarade sig, tack och lov! För visst är inte professorer i ekonomisk historia särskilt bevandrade i bloggvärlden? Eller...?
Men efter det satte jag mig och pluggade statistik i flera timmar. Det ni!

Vad är detta!?

Jag tänker bara berätta att det här är en vodka som ska säljas och marknadsföras för kvinnor. Bara titta på den och kisa lite och sen vips är det som att vi befann oss i en helt annan tid. Inte 2007 alltså, där man hade kunnat hoppas på lite mer än såhär. Fy fan. Det värsta är att folk kommer att köpa den och förstärka marknadsmänniskorna i deras fasta tro att "det här var lyckat!" Och sen kan vi räkna med att den här typen av produkter blir ett härligt tillskott till vår vardag. Jävla skit.

Falukorv, öl och Stockholm

Jag älskar verkligen mat. Jag gör det. Jag växte upp med en moster som sa att det alltid fick plats mer i godismagen. Jag har vidare allvarligt berättat för mina kompisar, att om man letar djupt inom sig, så vet man att man alltid är lite hungrig.
Jag lagar mycket mat själv och tycker att det är roligt att prova nya recept och att experimentera lite. Bakning är min terapi.
Ikväl blev det ugnsbakad falukorv med mos. Så jädra smörja egentligen, men fy vad gott det är. Jag kan inte hjälpa det. Allt uns av fönuft jag äger säger till mig att det inte är nyttigt, att det är tråkigt m.m. Men det är ju så gott!
I alla fall...
Så fort solen kikar fram och stannar kvar längre än till fem på kvällen, går jag runt och är ständigt sugen på öl. Jag ser små mysiga lösningar överallt! Picnic i parken med öl, kanalbåtsåkning i Malmö med öl, grillning på eftermiddagen med öl, sitta på möllan och dricka...öl. Ja, där finns ingen hejd på mig. Min sambo pikar mig lite då och då. Jag har min pappas kropp i det mesta och min pappa får lätt lite ölmage när han inte tränar, och ja jag får den också. Vilket kanske inte är världens mest attraktiva egenskap hos en flickvän.
Jag har försökt åka till Stockholm nu hur länge som helst för att hälsa på en kompis. Det går inte! Det kommer alltid något i vägen och jag känner mig som en svikare som aldrig kan. Men det ska bli av! Det är inte världens ände heller...
Nu mera plugg, senare TV med ett glas vin (!) och kanske en mazarin... (vilken rimmare jag är!)

Studievägledning

Idag har jag varit hos studievägledaren. Det behövdes verkligen. Någon som berättar för en att "nej du kommer inte hamna i rännstenen" "ja det kan faktiskt vara så att du får jobb hos något barmhärtigt företag/organisation". För just nu är mitt studentsjälvförtroende i botten och ja, jag har ju faktiskt inte mått så bra de två senaste terminerna. Jag fick i alla fall en kick av att jag klarade av mitt huvudämne med bravur. Skönt att veta att jag inte är helt ute och cyklar i alla fall. Jag vill ha tillbaka den där energin jag alltid har annars! Jag brukar fara runt som en illbatting och älska det till på köpet, men just nu orkar jag inte det riktigt. Och sen inser jag vilken klyscha jag är; vilken student har inte vid något tillfälle haft en dålig period och fyllts av ångest inför den stundande framtiden? Alla har det! Jag vet det egentligen. Men på min skola är det så lätt att bara se alla överpresterande übermänniskor. De som pratar så mycket om att nätverka och internships att man tror att deras munnar ska fly och hålla föredrag om detta helt på egen hand. Är lite trött på dem faktiskt. Jag tror nog innerst inne att de inte är sådär övermänskliga som de vill ge sken av, men det är lätt att köpa bilden av dem som de säljer så fort de kan.
Någonstans finns det någon som kommer att bli grymt imponerad av mina blandade kunskaper och min (ja faktiskt) förmåga att göra intressanta analyser. Jag ska bara tro på det på riktigt också. Nu måste jag plugga, annars får jag bara mer ont i magen.

Knattarnas påskskoj

Sitter här hemma vår fenomenalt ostädade lägenhet och försöker plugga. Som vanligt ter sig allt annat som otroligt frestande. T.ex. att rensa ut soptunnan i badrummet, vad sägs? Jag har dessutom nostalgiskt hummat i takt med Rasmus och Oskar i "Rasmus på luffen". "Jag vill va' fri som en fågel, fri som en fågel...". Denna härliga hyllning till livet på vägarna, som jag alldeles hade glömt bort! Tur att de går hem till Oskars riktiga hem i slutet, då jag satt och oroade mig för hur de skulle när det blev höst och sedermera vinter. Och till och med lilla Gunnar fick ett hem! Härligheter!
I helgen har det naturligtvis varit påsk. En något underskattad högtid, i alla fall av yours truely. Jag som är så jäkla jul-tokig har liksom inte riktigt funderat över påskens charm. Ja nu pratar jag naturligtvis i rena canerholmska traditioner, jag känner inte riktigt samma extas över den egentliga grunden till varför vi firar påsken (Jesus någonting... visst var det så?). Nej, jag syftar på att mamma lagar guddomligt god mat som jag gärna glufsar i mig i samband med några riktigt kalla öl (helst Mariestad, denna underbart guldiga dryck).
Jag syftar också på letandet efter påskägg som alltid är lika välfyllda med godis som jag bara äter hälften av, då resten är sådant som jag inte tycker är gott. Min mamma har stenkoll på resterande familjemedlemmars favoritgodis, utom just mitt, som verkar vara lika mystiskt som kryptonit. Men det är helt ok, för det är så det alltid varit!
Jag syftar till syvende och sist på min systers tre knattar som gör att hjärtat sväller över några gånger. Jonatan och Hugo är sådana små filurer nu. Hugo snackar konstant och showar. Han älskar verkligen uppmärksamheten han får och skratten han frambringar. Jonatan är så smart! Han hittar på massa tävlingar och tricks. Nu i påsk arrangerade han ett skattletande som gick ut på att man skulle nysta ihop ett utrullat garnnystan och på så sätt leta sig fram till skatten. Där gick jag fram och tillbaka och rullade och rullade. Till slut fick jag skatten; två kexchoklad. Misstänksamt kikade jag på Hugo och Jonatan och frågade var de fått dem ifrån. Jonatan ryckte oskyldigt på axlarna, medan Hugo glatt tog min hand, ledde mig fram till mitt påskägg och sa "härifrån"! Det tyckte jag var väldigt roligt och smart av dem! Så de fick chokladen. Inte för att jag vill uppmuntra dem till fortsatta stölder, men vad ska man göra?
Sofie somnade i min famn och sov så tryggt att jag kännde att jag nog utan större bekymmer tar mig an rollen som hennes gudmor.
Så ja, påsken har fått en ny plats i mitt, nu rätt trånga, högtidshjärta.

Nytt blogghem

Jaha, nu är jag här! Tänkte; varför inte? Det ser ju så fint ut hos alla andra, att här kan nog jag också bo. Ska försöka skriva flitigt om stort och smått, även om det innebär att det bara är jag och dammet på skämen som läser lilla bloggen. Vi får väl se vart det bär av helt enkelt. Välkommen till mig och lilla bloggen!