Tillbaka till framtiden med Spindelmannen

Igår var jag och sambon(inan) på bio och utnyttjade gratisbiljetter som vi haft i evigheter. Vi valde att se Spiderman 3 på biografen Royal i Malmö. So far so good.

Filmen i sig var jäkligt läskig (!), och jag är inte den som brukar bli skrämd av superhjälte-filmer... Ja, den nya skurken är inte kul i alla fall. Jag varnade direkt min syrra om att min äldsta systerson, vars största idol är "Spiderman!", inte borde se denna (han är fem år). Han tyckte första filmen var läskig och samtidigt som han älskade den och ville se den om och om igen, ville han helst göra det i någons sällskap. Därför ska han inte se denna, när hans egen moster nästan kissar på sig.

Nu till det märkliga: Filmen är under vissa avsnitt lite sorglig. Peter Parker gråter vid ett par tillfällen. Vad händer då? Stora delar av biografen brister ut i skrattoch det sprider sig.

Tänk er att vi lever i en kultur där det uppfattas som så konstigt att en man gråter, att det är roligt; roligt - skrattroligt.

Jag blir så jävla ledsen av det här. Jag blir liksom inte ens arg, bara uppgiven och ledsen. Vad skickar min syrra och hennes man ut sina barn i? Vad kommer jag att skicka ut mina i?

Det som framkallar min uppgivenhet är att detta är ett så grundläggande bevis för hur djup och omedveten könsstrukturen är hos folk.

Usch, jag är så besviken.