När hösten kommer

Det har varit ganska stressigt den senaste tiden. Första veckan tillbaka på jobbet flöt på bra, och stressen låg snarare i att hinna med att cykla, trots brist på dagtid. Och dessutom; jäklar vad trött man blir av att jobba! I alla fall innan man vant sig igen.

Nåja, jag lyckades ganska bra skulle jag vilja säga. Lyckades klämma in drygt 30 mil förra veckan och det är jag väldigt nöjd med. Sen körde jag förvisso in 20 av dem i helgen och det kostade på lite. Muskelfästet i vaden är lite inflammerat just nu, så idag har jag vilodag.

Jag älskar verkligen sommaren. Ljuset, värmen, solbrända ben och all cykling i världen man hinner med. Men visst är det något speciellt med tiden som är just nu? Solen skiner fortfarande, kvällarna är fortfarande ganska ljusa och temperaturen snuddar ibland vid tjugo-strecket. Och ändå är det lite krispigare i luften. Man känner att värmen ändrat karaktär och skuggan är inte lika bekväm längre.

Ute på cykeln luktar allting annorlunda dessutom. Från de tunga blommiga dofterna hos sommaren, cyklar jag nu igenom den kallare doften av multnande löv, och kall fukt.

Men ungefär här vill jag stanna. Jag är inte alls sugen på mörkret och den bitande kyliga vinden.

Nåja, det finns fortfarande en massa fina sommarcykel-tillfällen kvar. Och jag ska utnyttja dem så mycket det bara går!

Äntligen hemma!

Eftersom ni fick ta del av all min bitterhet igår, ska ni naturligtvis få ta del av all min kärlek idag!

Det regnade inte i morse, så vi bestämde oss för att äntligen cykla en sväng. Kroppen kändes fortfarande skum, men ändå helt ok. Ibland behöver man liksom blåsa igenom systemet ordentligt för att allt ska bli bra igen. Intalar jag mig i alla fall.

Men nu ska vi prata om den här känslan när man kommer hem igen. Ni vet, man har varit hemifrån länge. Visst, man har haft roligt och det har varit en skön sväng borta. Men när man öppnar dörren till sitt hem och känner de välbekanta dofterna, hör ljuden som också bor där och tittar på de sakerna man byggt sitt hem med - då känner man sig trygg och lättad. Man är hemma.

Exakt den där känslan, så kändes det att sätta sig på sadeln idag. Tryggt, skönt, välbekant - en lång utandning av lättnad helt enkelt. Jag satt dessutom oförskämt bra, bakom min pappa som tog all vind.

Först satt jag bara och var alldeles euforisk för att jag var hemma igen. Sen funderade jag återigen över hur det skulle gå. Jag såg framför mig en tur med svaga ben, svagt flås och svag moral.

Vet ni? Jag har inte tappat särskilt mycket alls! Sex mil blev det, och vi höll ett snitt på 33 km/h. Benen var hur pigga som helst, det är bara flåset som tagit lite stryk. Och flåset ska jag nog få igång ganska snabbt igen.

Så lycklig är jag! Jag har fått komma hem, och jag kom hem i helt ok form dessutom. Lyckan!

Sur som ättika

Min sista semestervecka har passerat fort och med en viss uppgivenhet. Jag har varit sjuk, det har regnat och det känns som om jag inte gjort ett jäkla dugg.

Idag ska jag förhoppningsvis cykla för första gången sen i söndags. Det kommer att gå lugnt till, jag känner att kroppen fortfarande är lite ömtålig.

Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle cykla 30 mil den här veckan också! Inte ligga i soffan och snyta mig, medan hösten vann slag efter slag mot sommaren.

Jag har alltså suttit inomhus i en vecka, utan att röra på mig särskilt mycket. Det tar inte lång tid innan jag börjar känna mig blek, svag, tjock, meningslös. Solbrännan bleknar och musklerna förtvinar. Jag vet att det är överdrivet, men det är så det känns.

Ja, det finns faktiskt inte mycket mer att göra än att svälja besvikelsen och börja planera inför nästa vecka. Tillbaka till jobbet och cykla så mycket det går runtomkring. Det ska ju fortsätta vara ljust ett tag till, det är i alla fall positivt.

Igår gick dessutom mina glasögon i sönder. Ena skalmen trillade av, och det gick inte att laga. Först trodde jag att jag skulle få gå runt och se ut som den klassiska nörden, med ihoptejpade glasögon. Men min optiker satte tillfälligt dit ett par andra skalmar istället. Så lyckliga jag har nu ett par väldigt fräsiga skalmar med strass på! Hurv. Ursäkta, men strass är verkligen inte min grej.

Ja, som ni märker, det är en sur jäkel som skriver idag. Och jag förbehåller mig rätten att vara det.

Tre steg tillbaka

Fan också. Jag behövde tydligen bara formulera tankarna kring balansen för att kroppen skulle reagera. Jag vaknade i morse med ont i halsen och snuvig. Senare på dagen fick jag feber.

Jag var så otroligt stolt och glad över att jag lyckats cykla ihop 31 mil förra veckan. Om inte febern slutar ikväll, verkar inte min sista semestervecka innehålla samma lycka.

Den här förkylningen verkar i och för sig vara av en mild sort, det känns som om den kommer gå över ganska fort.

Men det är så otroligt frustrerande när jag tänker på att jag redan idag, tappat lite av det jag jobbat ihop. Det är alltid lite segare att komma tillbaka efter sjukdom.

Min kropp gör gärna såhär. Om jag försökt leva livet lite för mycket, blir jag sjuk. Får feber ganska ofta, och verkar vara extremt infektionskänslig. Jag har äntligen tagit tag i det och bokat tid hos läkaren. Orkar inte ha det såhär längre. Träna och träna och komma i form för att sedan börja om från början igen. Som att ta fem steg framåt och konstant behöva trippa tillbaka tre steg.

Ja, nu får ni mitt gnäll. Blev lite deppig bara. Men förhoppningsvis sitter jag i sadeln igen, fortare än ni hinner säga kedjetatuering. Here's hoping.

Balanserar

Jag kämpar lite med balansen just nu. Balansen mellan att hänga med vänner och skratta mig igenom hela natten, och att sköta om kroppen så att jag utvecklas i min cykling.

Idag var jag trött. Trött i kroppen och trött på mig själv.

Vi hade jättekul igår, bästis och jag! Vi klädde upp oss och gick ut, och släckte lampan när klockan passerat två. Och hela dagen idag har jag varit trött.

Jag gav mig ut och cyklade sex mil till slut, i sällskap av min syster. Det gick bra, och jag kände mig trots allt väldigt stark. Problemet är att sena nätter naggar inte bara på prestationen, utan på motivationen.

När man är seg efter en utekväll finns det inget bättre än att lägga sig på soffan, äta något fett och bara slappa. Inte är man sugen på att tampas med landsväg och vind i alla fall. Och det är ju fruktansvärt! Jag älskar ju att cykla, och att den där lilla tröttheten naggar på kärleken känns inte bra.

Men balansen. Att cykla vore inte kul, om jag inte hade allt annat i livet att rama in det med. Och det är fantastiskt att hänga med bästisar och skratta till sent på natten. Balansen.

Äventyr

Jag sitter vid mitt köksbord och lyssnar på tangenter som som knapprar. Det är sent på dagen och jag har precis delat frukost med min bästa kompis.

Nu sitter vi under tystnad med varsin dator och lyssnar på varandras rytmiska fingerspel. Det känns tryggt och fint.

Min bästis är här på besök och vi klämmer som vanligt in allt som vi måste prata om. I huvudet skapar jag en lista över saker jag måste komma ihåg att prata om, fråga om och bara lyssna till. Och när småtimmarna kommer, när vi säger godnatt, när vi säger farväl, är listan långt ifrån avklarad. Som vanligt.

Det trummar rytmiskt från andra sidan bordet, och emellanåt uppstår en paus följd av ett djupt andetag. Jag känner så väl igen trygghetens ljud. Min bästis skriver, och ofta skriver hon fram gåshud hos mig. Så bra är det.

Idag ska vi ge oss ut på ett nytt äventyr tillsammans. Jag ska få visa henne cykel. Stoltheten att kunna visa upp sin passion blandas med stoltheten över att hon vågar, är nyfiken och kastar sig ut känner inga gränser.

Sista kaffet är uppdrucket och det börjar bli dags att sätta igång dagen. Listan bockas av och fylls på. Tangentspelandet upphör och byts ut av fniss och trängsel på toa. Vi pratar oss igenom tiden och ger oss av på äventyr.

Svettig och härlig

Jag är en person som gillar att träna, det vet ni. Ni vet också att jag är en person som gillar att klä upp mig, klä ut mig och spöka ut mig i allmänhet.

Precis som att musklerna blir större, eller starkare när man tränar, tränar man också upp andra delar av kroppen. Som t.ex. svettkörtlarna. Ju mer van du är vid att svettas (som vid träning, bastu eller annat), desto lättare sätter svettningarna igång. En högst ovetenskaplig förklaring, men så har jag alltid fått det förklarat för mig.

Så eftersom jag tränar mycket och ofta och dessutom gärna bastar efteråt, är mina svettkörtlar ganska vältränade. Minst sagt.

Jag svettas när jag är varm, när jag är kall, när jag tar i, när jag slappar, när jag äter, när jag andas. Jag svettas.

Det är inte kvinnligt att svettas. Eller, rättelse, det är inte kvinnligt att svettas precis hur som helst. Det ska i sådant fall vara svett under kontrollerade former. En kvinna med lite glans i urringningen går hur bra som helst. En kvinna med stora LP-skivor under armarna går inte särskilt bra.

Ok, så stora LP-skivor under armarna är kanske inte uppskattat angående någon alls, men jag får ändå för mig att svett är något vi associerar med män. Därav är det mer ok med svettiga män.

Det här är verkligen något jag får tampas med. Varje gång jag anstränger mig det minsta, blir min kropp överlycklig och tänker jaha! Nu är det dags igen! Låt nedkylningsprocessen starta! In på scen kommer gigantiska mängder okvinnlig svett. Och så här vet jag att många tjejer har det.

Hur gör man då? Sluta träna är inget alternativ. Nej, man löser det, som med allt annat, efter bästa förmåga. Man börjar t.ex. med att ta reda på vilken deodorant som är absolut bäst.

De flesta deodoranter för kvinnor är nämligen skapade efter föreställningen att kvinnor inte svettas. Även om de säljer sig själva som "For the active woman!" med käcka modeller som hoppar direkt i kontorskläderna efter träning utan att dofta ett uns av galen tant med för många katter, så utgår de fortfarande från att kvinnor inte svettas särskilt mycket.

Jag gick en dag till apoteket och sa uppgivet till ett biträde att ok, jag svettas väldigt mycket. Hur gör jag? Lyckligtvis hade jag råkat snubbla på en kvinna som hade exakt samma problem, och dessutom funnit lösningen. Vichy har en deo som är gjord för kvinnor med kraftig transpiration. Den finns på apoteket och kostar runt hundralappen. Det är värt varenda spänn.

När man hittat den här deon och skrivit kärleksdikter till den ett tag så inser man att den fortfarande inte löser problemet med LP-skivorna.

Det finns de som använder något medel som täpper till körtlarna, vilket gör att de faktiskt inte kommer ut någon vätska. Men det avråder jag å det skarpaste från, då vi faktiskt behöver svettas. Jag får exempelvis dålig hy om jag inte svettats som vanligt på ett tag. Det är förutom ett sätt att kyla ner kroppen, också ett sätt att rena.

Istället fortsätter man med att aldrig klä sig i färger som lätt visar fläckar. Man kan ju också helst undvika syntetiska material (syntetiska material andas inte alls, eller mycket mindre än naturmaterial), men det är svårt.

Och sen gör man det till sin sak att ständigt berätta för olika stackare som råkar få höra, att man är en härlig tjej som svettas som en karl. Därför det är ju där problemet ligger egentligen, eller hur? Att vi inte får svettas. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig när jag inser att jag gått runt och flashat mina LP-skivor. Men sen blir jag så förbannad på mig själv! Jag går alltså runt och skäms för att jag är människa!

Nåja, alla lär väl inte gå runt och vara stolta över sina LP-skivor inom det närmaste, men vi kan ju börja med att prata om det.