Seriens intåg i min garderob

Mode och film, eller mode och TV-serier har som bekant alltid haft ett intimt förhållande. Jag kan själv inte se på TV och/eller film utan att svepas iväg i just den stylingen. Oavsett om det är total avsky eller förälskelse. Det var just det här fenomenet som fick mig att i barndomsåren vira mitt överkast runt midjan, spänna ett skärp hårt runtom och svepa runt i huset som den 1700-1800-tals kvinna jag förvandlades till. Då var det Nord och Syd och Borta med vinden. Eller som fick mig sno min mammas nattlinne i satin och hennes pärlhalsband som förvandlade mig till en dekadent hemmafru med låtsat whiskey-glas i handen. Det var Dallas.

Sådär gör jag fortfarande, fast numera i mer tillämpliga dag-till-dag outfits. Ok visst, det är svårt att gå omkring på stan i krinolin (som jag önskar att jag kunnat!). Jag kanske snarare tillämpar en viss romantik efter inspiration av kostymdramer istället.

Jag älskar TV-serier. Jag slukar dem och försvinner helt in i den verkligheten. Det innebär mat, mode, livsstil - the works. När The Wire var min serie du jour kände jag ett behov av att ge mig ut på privatspaning (jo det är sant, pinsamt nog. Vi pratar aldrig mer om det.). När jag såg True Blood ville jag att det skulle vara 40 grader plus jämt, så jag kunde gå runt och vara en sydstats-pingla med ett snyggt lager av svett som dekorerar nyckelbenen. Samtidigt ville jag vara en dödligt vacker vampyr. Mad men-inspirationen är så uppenbar, och har diskuterats oavbrutet sen seriens start att jag hoppar över den.

Anna Paquin som Sookie Stackhouse i True Blood

Just nu ser jag Sopranos. Precis som vanligt ger jag serien all min lediga tid, på bekostnad av böcker, tidningar och film. Det finns bara rum för just det här kulturuttrycket just nu. Det här kanske inte är en serie man uppenbart vill hämta modeinspiration från. Jag är rädd att jag inte fungerar så, utan det bara händer. Just nu tycker jag att jag har alldeles för få guldsmycken, alldeles för få visa-magen-toppar och alldeles för litet hår. För att inte tala om vad deras ständiga intag av Jersey versionen av italiensk mat håller på att göra med min diet.

Edie Falco som Carmela Soprano i The Sopranos

Antagligen kommer jag inte tupera håret och skaffa lösnaglar. Antagligen kommer det stanna vid att jag går i klackar lite oftare. Att jag blir så otroligt påverkad är egentligen en hyllning till seriernas stylister. Det är en rolig utveckling som seriernas uppsving de senaste åren burit med sig - större fokus på stylisterna. Patricia Field för Sex and the city och Janie Bryant (som förvisso designar seriens kläder också) för Mad men har fått mycket utrymme för en del av branschen som tidigare varit mer dold för allmänheten. Kanske är det en del i varför just renodlade stylist-program numera fyller tablån. Kul är det i alla fall!

Nästa projekt verkar bli att se om Dallas. Ni förstår ju såklart att cocktail-timmen kommer vara hela dagen och att power suits kommer varvas med hellånga nattkläder i satin. Hurra!

Linda Grey som Sue Ellen Ewing i Dallas

(tack mina fina vänner för att jag alltid får snylta på era redan införskaffade boxar)