Onsdagsskärpning

Det är sommar och istället för att få ångest över hur snabbt det rusar fram (vilket jag gjort de senaste dagarna), tar vi oss i kragen och njuter istället.

Dagens låt talar verkligen för sig själv.

En lansväg och lite flädersaft

Idag kom sommaren tillbaka med dunder och brak! Det började med att jag vaknade i Skåre, lutade mig ut genom fönstret och fick se en ljummen morgon, där vinden stod still och diset låg kvar över åkrarna.

Efter en hektiskt dag på jobbet, cyklade jag hem och lagade mat. Efter att ha stoppat i mig alldeles för mycket pasta stack jag ut och cyklade på en så här fin landsväg! Förstår ni hur fint det är?


På vägen hem var jag allmänt nöjd med mig själv och cyklade in en sväng om min syster. Vi satt och pratade en stund och sen knöt hon fast lite hemmagjord flädersaft på mitt styre. Helt underbart!

Nu sitter jag och försöker slappna av för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid. Det kommer inte hända såklart. Men jag sitter i brisen från fönstret, dricker flädersaft och tittar på en riktigt dålig film. Hur fint som helst med andra ord.

Post midsommar

Midsommar var ren och skär lycka. Jag fick cykla, jag fick dansa, jag fick fotografera dramatiska moln och jag fick mysa med mina bästa människor. Kan knappt bli bättre faktiskt. Förutom kanske de människor som saknades. Men jag tycker att man fattas alltid någon, eller så är det jag som har utspridda vänner. Vi ska inte gå för djupt inpå just det. Jag tänkte snarare äga det här inlägget åt de fantastiska bilder jag lyckades knäppa.

Vi bastade, och hängde på terrassen efteråt.

Jo, det fanns gott om dramatiska moln för mig att fånga.

Bästisen hatar att vara med på bild.

Min älskade landsväg! Så vacker!

Vi tog en promenad i kvällningen och det var fint.

Mitt Skåre är såklart alldeles perfekt för alla typer av sommarkvällar, inte minst för midsommar. Vi kröp till slut ihop i uterummet och pratade tills det började ljusna igen.

Midsommar

Imorgon är det som bekant midsommar. Varje år inför midsommar drabbas jag av samma typ av prestationsångest som kommer vid nyår. Ni vet, man ska göra något på ett visst sätt för att alla andra gör det. Principiellt gillar jag inte den där baksidan av traditioner, men åker oftast med eftersom jag upplevt så mycket fint som inkluderar just traditionerna.

Midsommar och nyår är i min bok inte så självklara i hur man ska fira. Bara att man ska. I goda vänners lag, och med det där glittret av fantastiskhet som kommer vid berättandet om det, före och efter.

Men visst finns det mycket fint man kan göra, missförstå mig inte! Det är bara det att det förväntas så mycket, vilket skapar någon slags masspsykos kring hur man förväntas bete sig under den här tiden. Och jag ska som sagt inte säga något - jag åker alltid med. Men ja, vi är ganska löjliga i de förväntningar och krav vi bygger upp under de här perioderna.

Med det sagt vill jag berätta att jag är väldigt glad över årets midsommar. I år lyckas jag nämligen, i midsommars namn, sammanföra några av mina bästa vänner med mina föräldrar. Det är hur fint som helt, och det är egentligen en bisak att det görs i namnet av midsommar.

Det kommer vara väldigt traditionellt, eftersom vi ska föra in en ny medlem i masspsykosen. Vår vän är nämligen nyinflyttad till Sverige och är såklart nyfiken på svenska traditioner. Lika mycket som vi uppskattar att få visa.

Det blir fint det här.

Sommar-torsdag

Imorgon är det midsommar och den ska jag fira vid en strand i en by som heter Skåre. Hittade precis den perfekta bilden av hur jag tror jag kommer se ut.




















Vad tror ni? Om jag blonderar mig? Jo det ska nog gå ska ni se.

Ikväll packar jag mina väskor och susar ut på landet, med cykeln nerstoppad i ena väskan.

Idag kommer bli en synnerligen bra dag. Det är sommar, det är helg och det finns fina människor i världen. Ungefär så.

Nuvarande filmprojekt

På tal om att inte hinna med allt jag vill göra. En del av det är att jag har en hel hög med filmer som måste ses pronto.

Filmerna är de som visas nedan. Jag har fått låna alla av min fina kusin och har inte sett en enda av dem! I alla fall, det här är vad jag kommer titta på framöver förutom nya filmer, serier och de böcker som ska läsas. Häng på vetja!

Onsdagen då vi inte nöjer oss

Det här blir en fin dag! Jag känner det i hela kroppen. Dagens främsta uppgift blir att lista ut hur jag ska få tid till allt jag vill göra. Inte som det är idag, att om jag gör en del av det, måste jag tillfälligt ge upp det andra. Och vice versa. Nej, jag vill ha tid att göra allt! Bästa sättet tror jag vore om jag inte behövde sova så attans mycket. Kan man träna bort sömn månne?

Medan vi knäcker den nöten, dansar vi runt till följande låt:

Trötta tisdag

Idag mår jag precis som jag förtjänar. Vilket såklart innebär att jag ser ut som en tågolycka. När slutade kaffe fungera undrar jag?

Idag behövs det verkligen en låt som sparkar igång huvudet.

Det regnar i Skåre

Jag sitter i mina föräldrars uterum i vår lilla by som heter Skåre. Ni har säkert läst om Skåre förut, eftersom jag älskar att romantisera kring byn. Jag sitter och läser och min mamma sitter intill med sitt korsord. I bakgrunden står TV:n på och spelar upp en golftävling.

Med full koncentration på boken och texten, märker jag endast hur färgen på pappret skiftar. Det blir gulare, mörkare. Jag lyfter blicken och mammas och mina ögon möts och sveper sedan samtidigt mot havet. Havet och himlen är nästintill omöjliga att åtskilja i färg, och det är himlen som ändrat humör.

Det blir plötsligt alldeles mörkt, trots att timmen står på ljusets sida. Vi ser hur det rusar fram, och vi njuter av det faktum att vi snart kommer att få höra regnet slå ner på det tunna tak som uterummet bär. Vi tänder ljus och säger att nu blir det mysigt. Sådär som man nästan bara säger när man haft sol tillräckligt många dagar innan.

Plötsligt slår regnet ner. Det smattrar och smäller och jag hör inte längre golfen på TV:n. Jag tittar på gatan utanför och den har förvandlats till en spegel. Färgerna på gatan och i trädgården har gått ifrån disigt otydliga till skarpa glädjerop.

Jag och mamma myser vid de tända ljusen och kurar ihop oss vid tanken att hösten kom på besök, snarare än att vi hyrde in oss hos hösten. Jag återgår till min bok och smattret på taket stillnar något.

Vardagen är fantastiskt vacker ibland, och precis sådär vackert kan det vara en tidig sommarkväll i Skåre, när vädret är på ombytligt humör.

Lyckliga lördag, lyckliga jag

Vilken alldeles strålande lördag kära vänner! Efter att ha sovit ut, läst och druckit kaffe i sängen spritter det fullständigt i kroppen efter att ta vara på den här gråa, ljumma lördagen. Ibland finns det faktiskt inget bättre än att låta det kyligt blåsa i ens hår.

Efter de här hafsigt nedtecknade raderna ska jag ställa i ordning lägenheten, hämta ut böcker, fara ner till Skåre, bli oförskämt bortskämd i två hela dagar med cykling och bastu som juveler i den här kronan som är helgen. Förhoppningsvis hinner jag låta det blåsa kyligt i håret vid vattnet också.

Under tiden ämnar jag att lyssna på bland annat den här fantastiska melodin.


Duke Pearson - After the rain

Hoppfulla fredag

Idag är det alldeles grått ute och marken är fortfarande blöt från nattregnet. Men långt borta över stan, skymtar solen och det ser ut att spricka upp. En slags vardaglig symbol för hopp, inte sant?

Sen är det fredag också! Och vad passar inte bättre än en melankoliskt hoppfull melodi?

One of those days

Idag har varit en sån där dag där det mesta går åt skogen. Ni vet, man gör ett fel, som genererar ett annat och till slut är man så djupt inne i härvan att man inte ser vägen ut. Det redde ut sig efterhand, mestadels tack vare att jag har så fantastiska kollegor.

Kvar finnes en trött själ som behöver krypa ihop till en boll och ta hand om sig själv. Och hur gör man då det undrar ni?

Man börjar med att spela upp följande två låtar i denna exakta ordning:

1. It never rains in southern California - Albert Hammond



2. A horse with no name - America



Jag vet att jag lagt upp låt nummer två tidigare. Men just så jäkla bra är den.

Efter att man lyssnat på låtarna (i den exakta ordningen) gör man bäst i att lägga upp smågodis i en skål, välja ut en bra film att titta på, exempelvis The King's speech som är mitt val ikväll. Sätt igång filmen, stäng ute världen med alla medel möjliga. Persienner, mobiltelefon av, dator av. Så! Lycka till mina vänner, vi ses på andra sidan!

Spruckna hjärtan leder till träningstokar

Jag vurmar lite för cykel, som bekant är. Rättare sagt, jag cyklar och tycker att det är bland det bästa som finns. Tvärtemot vad många tror, har jag inte cyklat hela livet och kärleken är således inte ett resultat av vana eller uppfostran (i den månen). Cykeln hittade jag faktiskt för tre år sedan, som ett direkt resultat av min pappas eviga tjat.

Jag har heller inte tränat hela livet. Jag spelade lite tennis som liten, men i grund och botten har jag alltid varit outsinligt lat. Jag har egentligen aldrig varit en idrottstjej. När jag var tonåring så var det otroligt mycket häftigare att röka och dricka sprit på helgerna, ackompanjerat av den rock'n'roll jag så gärna ville skulle förknippas med mig. Jag skolkade från gymnastiken så fort jag kunde.

Jag har alltid varit sådan att när något skiftar radikalt i mitt liv, måste jag skifta radikalt tillbaka. Jag hanterar alltså en större förändring med att förändra allt. Nåja, nästan i alla fall. Och precis så var det med träning. Jag kände att en större förändring var på gång (antagligen ett förhållande som tog slut) och jag slutade röka och började träna som en galning. Det började med att jag satt och plågade mig själv i mina föräldrars källare, på en gammal motionscykel, med Marilyn Manson i öronen.

Efter ett tag lyckades pappa släpa med mig på ett spinning-pass, efter mycket tjat. Som vanligt hade han rätt och jag tyckte det var jättekul. Så fortsatte det ett tag. Sen kom utmaningen att börja springa. Pappa ville springa Broloppet och undrade om det inte vore kul om jag också gjorde det. När man svarar "Jovisst!" på det, då är det något fel på en. Men jag tackade alltså glatt ja till att springa ett halvmarathon. Trots att jag inte sprungit en meter i mitt liv. Typ.

Det är just det, när man bestämmer sig sådär, då finns det inget som kan stoppa en. En kväll bestämde jag att nu! ska jag börja springa. Sen att det blåste storm, regnade och var mörkt och kallt, det hade mindre betydelse. Jag hoppade i min pappas alldeles för stora Gore Tech-ställ och gav mig iväg. Sen sprang jag tre gånger i veckan. Löpning har aldrig varit min grej. Jag tycker det gör ont, och jag har svårt att hitta det fina i det. Trots det sprang jag Broloppet två gånger. För att jag hade bestämt mig. Bristen på kärlek till löpningen är det som gör att vi aldrig aldrig pratar om vilka tider jag sprang på.

Jag gav upp löpningen (eller nja, det var ju det där Vårruset som jag sprang efter en helg i Barcelona med 8 timmars sömn på totalt fyra dagar...) och fortsatte spinna några gånger i veckan. Och sådär höll det på i flera år. Vid det laget hade pappa flyttat spinningen till landsvägscykling och var alldeles frälst. Han började såklart tjata på mig om att jag skulle prova.

Jag tyckte det verkade så läskigt! En så smal cykel kan man väl aldrig hålla balansen på! Och man ligger nästan ner, då kan man inte ha någon kontroll! Och det där med att fötterna sitter fast... Nej tack, det verkade alldeles för obehagligt. Men mest för att stilla tjatet gav jag mig, och provade. Jag tror första gången var nyårsafton för cirka tre-fyra år sedan. Det var kallt, tungt och jag har nog aldrig varit så koncentrerad. Det gick fruktansvärt långsamt, och i motvinden trodde jag hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag blev nog inte riktigt biten då, snarare övertygad om att det inte var så läskigt.

Jag tror att kärleken faktiskt dök upp vid ännu en större förändring (läs: ännu ett förhållande tog slut). Jag behövde något nytt att rikta in mig på, och den här gången blev det cykel. Igår cyklade jag Ringsjön Runt, 12, 5 mil. Det var min första runda i organiserad form på det sättet. Och kommande lördag ska jag köra Tjejvättern på 10 mil. Jag spinner fortfarande för att täcka upp för bristen på cykling, framförallt på vintern.

Det är intressant att titta tillbaka på sin träningshistoria och inse att jag är fortfarande samma latmask som hellre går ut på helgerna och umgås med vänner och tar det lugnt. Jag får träningen gratis genom att jag älskar att cykla. Däremot, finns det inget gratis i cyklingen. Det är skitkul, men jag betalar för min kärlek med svett, värk och ibland utmattningsfeber.

Vad vill jag berätta med det här inlägget? Egentligen bara att det inte är avarter som föddes i löparskorna eller på cykeln som lägger tid på sånt här. Latmaskar och annat löst folk blir också inspirerade.