Seriens intåg i min garderob

Mode och film, eller mode och TV-serier har som bekant alltid haft ett intimt förhållande. Jag kan själv inte se på TV och/eller film utan att svepas iväg i just den stylingen. Oavsett om det är total avsky eller förälskelse. Det var just det här fenomenet som fick mig att i barndomsåren vira mitt överkast runt midjan, spänna ett skärp hårt runtom och svepa runt i huset som den 1700-1800-tals kvinna jag förvandlades till. Då var det Nord och Syd och Borta med vinden. Eller som fick mig sno min mammas nattlinne i satin och hennes pärlhalsband som förvandlade mig till en dekadent hemmafru med låtsat whiskey-glas i handen. Det var Dallas.

Sådär gör jag fortfarande, fast numera i mer tillämpliga dag-till-dag outfits. Ok visst, det är svårt att gå omkring på stan i krinolin (som jag önskar att jag kunnat!). Jag kanske snarare tillämpar en viss romantik efter inspiration av kostymdramer istället.

Jag älskar TV-serier. Jag slukar dem och försvinner helt in i den verkligheten. Det innebär mat, mode, livsstil - the works. När The Wire var min serie du jour kände jag ett behov av att ge mig ut på privatspaning (jo det är sant, pinsamt nog. Vi pratar aldrig mer om det.). När jag såg True Blood ville jag att det skulle vara 40 grader plus jämt, så jag kunde gå runt och vara en sydstats-pingla med ett snyggt lager av svett som dekorerar nyckelbenen. Samtidigt ville jag vara en dödligt vacker vampyr. Mad men-inspirationen är så uppenbar, och har diskuterats oavbrutet sen seriens start att jag hoppar över den.

Anna Paquin som Sookie Stackhouse i True Blood

Just nu ser jag Sopranos. Precis som vanligt ger jag serien all min lediga tid, på bekostnad av böcker, tidningar och film. Det finns bara rum för just det här kulturuttrycket just nu. Det här kanske inte är en serie man uppenbart vill hämta modeinspiration från. Jag är rädd att jag inte fungerar så, utan det bara händer. Just nu tycker jag att jag har alldeles för få guldsmycken, alldeles för få visa-magen-toppar och alldeles för litet hår. För att inte tala om vad deras ständiga intag av Jersey versionen av italiensk mat håller på att göra med min diet.

Edie Falco som Carmela Soprano i The Sopranos

Antagligen kommer jag inte tupera håret och skaffa lösnaglar. Antagligen kommer det stanna vid att jag går i klackar lite oftare. Att jag blir så otroligt påverkad är egentligen en hyllning till seriernas stylister. Det är en rolig utveckling som seriernas uppsving de senaste åren burit med sig - större fokus på stylisterna. Patricia Field för Sex and the city och Janie Bryant (som förvisso designar seriens kläder också) för Mad men har fått mycket utrymme för en del av branschen som tidigare varit mer dold för allmänheten. Kanske är det en del i varför just renodlade stylist-program numera fyller tablån. Kul är det i alla fall!

Nästa projekt verkar bli att se om Dallas. Ni förstår ju såklart att cocktail-timmen kommer vara hela dagen och att power suits kommer varvas med hellånga nattkläder i satin. Hurra!

Linda Grey som Sue Ellen Ewing i Dallas

(tack mina fina vänner för att jag alltid får snylta på era redan införskaffade boxar)

Men maker cryer

Jag måste ägna lite tid och utrymme åt att hylla min kompis Mark. En kväll satt vi några kompisar och berättade knasiga historier för varandra och fnissade tills tårarna rann. Jag berättade en historia om hur jag nästan fått en kille att börja gråta genom att jag försökte vara snäll. Det handlade alltså inte om glädjetårar, utan om någon slags sorg. Det är fortfarande ganska oklart varför han blev ledsen, men vi kan väl sammanfatta det med att det blev väldigt fel.

Vi hade väldigt roligt åt det bisarra den här situationen. Någonstans i allt frustande fniss bestämde vi att det kunde vara min superkraft. Vad gör då fina Mark, om inte illustrerar detta med en teckning! Den är så fin att jag är tvungen att dela med mig av den. Nåja, jag kanske inte är så ljushårig, men lite artistisk frihet får jag ge honom. Tack snälla Mark!

Av Mark Low

Den vita skjortan

Vissa plagg är mer geniala än andra. Kanske för att de bär så mycket mer än sin betydelse för just den galgen, den personen eller den skyltningen. Den vita skjortan är ett sånt plagg för mig.

Med den vita skjortan kommer en miljon bilder upp för mina ögon. Och en miljon referenser. Och en miljon idéer om användning. Den tidigaste bilden, om vi sätter mitt liv som tidsaxel, är såklart den vita skjortan min pappa bar. Som han tog med sig till jobbet varje dag, för att understryka sin auktoritet i sin yrkesroll. Eller kanske i sin könsroll, eller kanske både och. Skjortan var min pappa på vardagar, med slipsen som obligatorisk accessoar.

Senare dök den vita skjortan upp på min syster och i hennes modetidningar. Min syster är äldre än jag och hennes garderob och modetidningar var en ständig källa för min beundran. Min syster tillsammans med kvinnorna i tidningarna, bar den vita skjortan i manlig modell och lyckades förstärka sin kvinnlighet. Där och då träffades jag av den otroliga makt det enkla vita tygstycket faktiskt har.

Kvinnor som klätt sig i klassiskt betingat manliga plagg har burit med sig en del av den strukturella makt som sitter i plaggets könsidentitet. Där började provokationen, mystiken, genialiteten. Idag skulle jag vilja påstå att den vita skjortan är könsneutral, om än inte historielös.

Plagget kan i sin enkelhet utstråla enorm sensualism, makt och styrka, och beroende på hur det bärs eller är skuret, kan man skapa olika effekter. Den vita skjortan bär historiskt på så många olika betydelser och variationer att den faktiskt totalt reflekterar personen som bär den.

Idag finns plagget med i princip varje säsong i olika tillämpningar och tolkningar. Jag beundrar fortfarande och svärmar för plagget varenda gång jag ser det. Senast i helgen, på en av mina bästa vänner. Hon skrev om det vita arket, vilket fick mig att fundera närmare på motsvarigheten i garderoben.

Katherina Hepburn