Framme

En lååång flygresa är till sist över. Min resa gick såhär: Köpenhamn - London - Bangkok - Sydney - Brisbane. Från det att jag lämnade lägenheten tills att jag var framme i Brisbane, tog det ca 36 timmar. På den tiden har jag sovit cirka 8 timmar, i uppdelade avsnitt.

Just nu sitter jag på Marias rum och slösar lite tid, medan hon återhämtar sig med en liten tupplur. Det är riktigt varmt, men brisarna är sköna. Klockan är två på eftermiddagen, men min kropp säger att det är natt. Ingen vila för mig inte! Jag har fått höra att jag måste överleva första dagen, och hålla mig vaken till åtminstone kl åtta ikväll. Det har jag gett mig fan på att klara, och inte slösa mer tid på att må skit.

Flygresan i sig, var inte alls så farlig som jag trodde. Den oändliga tillgången på film, gjorde nog sitt till. Det enda som egentligen var jobbigt var att det var så satans kallt. Och att inte sätena är skapade för normalstora människor såklart, men what else is new? I Sydney mötte jag soluppgången och kände ett riktigt lyckorus över att vara här, down under. Underbart!

Väl framme inser man hur jäkla illa man luktar, hur svullen man är överallt och hur glåmig man ser ut. Men en snabb dusch, en tvättomat och med solbrillorna på så känns allt såå mycket bättre. Jag har redan fått lära mig lite vett och etikett. Americano heter long coffee, man säger INTE aborigin utan nåt som påminner obehagligt mycket om indeacent, man får INTE spotta på gatan och man tvärsar över korsningar diagonalt som pedestrian, ibland. Och varsågod att gå signalen, låter som stormtroopersarnas vapen i Star Wars. Sätt igång liksom.

Hela tiden, medan jag skriver, försöker jag övertala mig själv om att, nej, du är inte jättefull. Nej, marken gungar inte på riktigt. Måste nog gå och dricka kaffe nu. Och nej, du får inte somna över tangentbordet.