Det därade hemliga akademiska språket

Sitter nu och väntar på Helenas radiodebut med spänning. Det kommer att bli skitbra! Och Maria är på väg till New York, vilket är så kul, för det har hon velat mycket länge.
Och här sitter jag, i min lägenhet som fan ta mig jämt är skitig. Jag kan inte ens skylla på sambon, eftersom han inte har varit hemma så mycket. Och jag somnade precis med kläderna på igen. Jaja, jag klarade semenariumet i alla fall, trots total övertygelse om snar död. Nej seriöst, jag visste inte ritkigt vad jag snackade om, men lyckades ganska bra ändå.
Det gör att jag kommer att tänka på högskoleverkets rapport som kom för ett tag sedan. Rapporten kom fram till att kvaliteten på högskolornas utbildning blivit sämre.
Jag och mina vänner, som också studerar, har länge disskuterat fenomenet ordbajs. Man skulle också kunna kalla det det akademiska språket eller spelets regler om man så vill. Poängen är att om man kan det språket eller reglerna, klarar man det mesta inom högskolan som baserar sig på ord. Med siffror blir det genast mycket svårare, för mig i alla fall. Det finns säkert de som kan hantera detta på ungefär samma sätt.
Jag och mina vänner är ganska bra på det här. Jag har sedan länge släppt tanken på att det kanske är vi som är genier men inte vet om det.
Jag har å andra sidan träffat massor av människor, om inte fler, i skolan som inte behärskar det här. Vad jag försöker komma fram till är att det kanske inte är högskolan som försämrat sig på den här punkten. Om man lyckas ta till sig språket och göra det till sitt eget, är det kanske också något det är meningen att man ska lära sig. På nästa steg finns det kanske ett liknande språk, som man också måste lära sig, och då kanske man har bättre förutsättningar då man redan lärt sig ett en gång. Eller är det i själva verket så att det finns sådana språk överallt? Är det en talang att kunna tillgodogöra sig dessa, eller bara ett effektivt sätt att smita undan?