VM

Igår var jag i Köpenhamn och tittade på när damerna gjorde upp om världsmästartröjan. Det var helt perfekta väderförhållanden. Inte en vindpust, mestadels sol och ganska behaglig temperatur. Jag stod bakom kravallstaketet med gåshud och otåliga ben. Det såg så härligt ut!

Enda problemet med att stå som åskådare en så perfekt dag, är att jag inte cyklade själv. Därav otåliga ben. Hela veckan har gått åt till jobb, dåligt väder, akupunktur, spinning och jobb, jobb, jobb. Och nu ingen cykling i helgen heller. Det värsta är hur tydligt det påverkar mitt humör. Jag är på riktigt inte lika glad. Dessutom blir min självbild lite naggad i kanterna.

För att täcka upp för bristen på träning och för att lugna mina ben, slängde jag in lite styrketräning igår. Inget avancerat, bara hemma med kroppen som motstånd. Vi kan väl säga som så att jag behöver inte en kudde för att kunna sätta mig, utan snarare att om jag sätter mig kommer jag inte upp igen. Jag har sån fruktansvärd träningsvärk idag. Ni vet sån där som gör att man vill inte gärna böja benen alls när man går. Så man stapplar fram som en zombie. Armarna vill inte vara ovanför huvudet, och att skratta är inte skönt. Sammanfattningsvis - aj.

Den här arma kroppen ska i alla fall inte få cykla idag heller, eftersom jag såklart åker in till Köpenhamn igen. Idag ska herrarna slåss om världsmästartiteln och det får inte missas! Bara stämningen i sig är värd att köra dit för.

Alla som inte har möjlighet att åka till Köpenhamn borde genast cykla själva (lucky bastards) eller slå på eurosport och njuta. Håll tummarna för att det blir ett mer händelserikt lopp idag. Och för att mina nerver överlever.

Ni

Jag tänkte skriva ett litet stycke som riktar sig till de personer i världen som inte cyklar. Mer specifikt till de som befinner sig i min krets. Vänner, familj, kollegor. Ni.

Ni är verkligen helt fantastiska! Ni accepterar att jag numera inte alltid hänger med. Ni lyssnar på historier om snittfart, kilokalorier, utförskörningar, klättringar, blodsmak, väggar, motvind, regn, cykelbränna, spurter, mil hit och mil dit, ont i axlarna, ont i ryggen, muskelfästesinflammationer, cyklar, kläder, skryt och annat insnöat. Och sen frågar ni. Varje gång. Hur var cyklingen? Hur långt blev det? Gick det bra? Trots att öronen måste blöda på er.

Ni fina människor. Ni vet vilka ni är. Tack för allt.

Resultat

Den senaste tiden har det varit ovanligt tyst från min sida. Nåja, åtminstone här i bloggen. Jag har varit väldigt fokuserad på att få träning och nya arbetsuppgifter att gå ihop. Eftersom jag måste sova ibland, har jag fått kompromissa med vissa saker.

Bloggen är ett exempel. Vännerna är ett annat. Det låter hårdare än vad det är. Det är snarare umgängesformen som förändrats lite. Från att ha varit en person som hänger med på allt, stannar längst och skrattar högst (så att säga), så har jag liksom inte tid eller ork för det längre. Istället hänger jag med ibland och stannar lagom länge. Fast jag skrattar nog fortfarande högst. Jag mår bättre än jag gjort på flera år, och det är ett gott betyg tycker jag.

Igår var sista kalenderpunkten för min cykelsäsong. Jag körde Malmö Velo Classic tillsammans med ca 500 andra och det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Jag slutade som tvåa i damklassen och jag blev lika paff som glad.

Jag hade fin draghjälp hela loppet och det avgjorde helt klart resultatet. Såhär dagen efter reflekterar jag över vad jag kunde gjort bättre och uppenbart är att jag måste bli bättre på att ta hand om min kropp vad gäller energi- och vätskepåfyllnad.

Jag blev riktigt darrig vid några tillfällen och när det var 1,5 mil kvar så cyklade jag med gåshud och en frusenhet som gick in på benen. Jag frös och kände mig dessutom lite konstig i huvudet. I efterhand har jag fått förklarat att jag antagligen hade väldigt lågt blodsocker. Efter en kortare period av ett ganska lugnt tempo, kunde jag komma tillbaka och körde i mål i hyffsad takt.

Jag kan gräma mig att jag inte lyckades klämma in mer träning förra veckan. Att jag vilade den här veckan var nog ett klokt beslut, men förra veckan skulle jag definitivt fått mer mil i benen. Nåja, jag kan fundera över det här fram och tillbaka hur länge som helst. Det var trots allt ett ganska bra resultat.

Nu följer utmaningen i att hitta ett bra träningsschema inför vintern. Och att fortsätta disciplinerat. Som jag skrivit tidigare, är det lätt att satsa på något man tycker är så himla kul. Det är svårare att fortsätta vara motiverad, när man måste ge sig i kast med träningsformer som inte ligger lika nära hjärtat.

Cykla kan man fortfarande göra, men bristen på ljus avgränsar det till helgen. I veckorna måste jag skapa ett schema med spinning, styrketräning och eventuellt löpning (hjälp!). Ett bra sätt att hålla motivationen igång är att sätta upp mål. Jag tänker att jag ska lista upp vad jag vill åstadkomma nästa sommar helt enkelt och sen köra för det.

Men det är en fråga för kommande dagar. Idag ska jag njuta av minnet från igår. Och hur gör man det bäst om inte i sadeln?