Minnen

Efter att ha landat, både fysiskt och i sinnet (nåja), är det dags att hålla löftet och lägga upp lite bilder från resan. Eftersom jag tydligen är totalt inkompetent, kommer bilderna i omvänd ordning. Lite konstigt, men med en nypa tålamod ska det nog gå bra.

Hej då Melbourne

Melbourne

Melbourne

Nattliga äventyr

Bondi Beach, Sydney

Fladdermöss i Botaniska trädgården, Sydney

Min alldeles älskade Harbour Bridge, Sydney

Kärlek vid första ögonkastet

Åter i Airlie Beach efter segeltur

Whitehaven Beach, Whitsunday Islands

Whitehaven Beach

Snyggsegel

Ont-i-magen-fniss

Protesters Falls, i närheten av Nimbin

Nimbin, hippieland

Byron Bay

Drinkar i Träkojan

Byron bay, evighetsstrand

Brisbane

Oz

Som ett sista inlägg från resan vill jag ta ett inlägg från min dagbok och skriva ner det här. Det fångar bäst den känslan Oz har gett mig. Det inlägget utspelar sig på greyhound bussen mellan Sydney och Melbourne. Då kör vi;

Sitter på bussen och vaknar upp i en liten stad som ser ut som en välmående stad i vilda västern. Himlen har puffiga strömoln som inte ser verkliga ut, utan snarare ser ut som de brukar på målningar. Nästan parodiska på nåt sätt. Väldigt vackert, och det framkallar känslan av att jag kanske fortfarande sover.

Igår, efter stranden, gick jag upp på takterrassen och la mig på en liggstol. Hade tänkt läsa, men blev distraherad av att jag lyckats träffa solnedgången. Himlen var rosa och över mig och Harbour bridge flaxade tusentals fladdermöss på väg från Botaniska trädgården vidare mot sina nattliga äventyr.

Innan jag stack från hostelet i morse, såg jag soluppgången från taket. Solen var enorm och magnifik över Operahuset. Cirkeln sluten. Jag undrade om jag någonsin sett den så stor tidigare. Sydney är inte alls särskilt sömningt klockan halv sju på morgonen, som jag väntat mig. Kanske har jag dragit med mig hela staden i min uppfattning av dygnet, när jag valt eftermiddagen och natten före morgon och dag.

Den australiensiska slätten är bedövande. Ändlös och vacker. Plattare i söder och böljande sluttningar längre norrut. Min förälskelse börjar inte här, men den slår emot mig, och ackompanjeras av lukten av grillchips från bussgrannen. Färgerna är grönt från gran och löv, rött och gult från sand och jord och djupaste blått från himlen med sina vita fläckar.

Jag förstår att jag måste resa tillbaka hit. Den här delen av landet har jag bara sett från bakom en ruta, och inte haft chansen att lukta eller känna vinden och hettan.

Min resa har varit fylld av vackra platser, glada människor och spännande erfarenheter. Och den har haft ett tempo och ett lugn på samma gång. Resan har på något sätt hela tiden präglats av havet. Och precis som havet har jag sköljts upp och ner på olika stränder, modigt slagit ner på erfarenheter och genom mig strömmar bilder av människor jag träffat och inte lär se igen.

Australien är ett mäktigt land. Välkomnande och vilt. Bekant och skrämmande. Och hjärtskärande vackert. Antagligen är det inte Australien i sig, utan hur väl det passade in i vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att sticka iväg, hoppa över stupkanten och återfinna mig själv. Australien var den perfekta arenan, såsom jag gissar att det är för väldigt många. Inte desto mindre; jag är kär.

Vi åker nerför i ett tillsynes oändligt landskap av åkrar och träd. Dörren till busstoaletten slår och jag irriterar mig över att ingen kan stänga den ordentligt. Någon som sitter närmare. Jag tänker att vi nog inte äter på McDonalds idag. Gubben över gången pratar i telefon och låter lite som om han pratar i en tratt. Gumman bakom mig sitter och väser. Jag tror det är som hon viskar i sömnen.

Mina insikter om resan och om var jag är tar slut. Orden arbetar inte för mig längre. Kanske har de gått vidare till en annan passagerare, kanske vilar de sig bara och dyker snart upp igen.

Men den här resan är slut. Och när orden infinner sig igen, är det för att klä ett annat äventyr. Hoppas det blir snart. Jag kom hem och jag gråter lite över det. Imorgon börjar vardagen.

Melbourne Airport

Da var det dags att aka hem. Jag spenderade sista kvallen i Oz (igar) med att stanna ute till sex pa morgonen efter en kvall/natt/morgon fylld av intressanta manniskor och samtal. Det var ett lyckotjut, ett varskrik om ni sa vill. Jag spenderade verkligen sista kvallen i samma underbara anda som hela resan varit. Och josses, vilken tid jag haft. Sista olen dracks alldeles for tidigt pa morgonen och jag fick bara tre timmars somn inatt. Men det var sa vart det! I go with a bang.

Sitter nu pa flygplatsen och bordar alldeles strax. Min forkylning ar ganska seg, men det loser sig. Jag har fonsterplats och ska ta igen somn. Och jag ska kolla film. Och som genom ett extremt langt trollslag (ca trettio timmar) ar jag hemma i lilla Malmo igen. Ses snart.

Countdown

Igar gick jag ner till allrummet i hostelet for att spana in deras filmkvall. De visade "Doda poeters sallskap", vilket passade mig utmarkt, da jag inte sett den sen jag var tonaring. Sweet. Traffade tva brittiska tjejer och bestamde att vi skulle ta oss ut till Docklands tillsammans dagen efter. Sagt och gjort, vi akte dit idag. Vilken besvikelse! Helt dott. Det enda som levde var ett shopping centrum. Och det vill jag inte, varfor skulle jag vilja aka till ett shopping centrum om jag inte ar absolut tvungen? Anyways, vi gick genom Docklands tillbaka till stan, och jag tog dem till hal-i-vaggen-hak-gatan for lunch. Det var bra, moussaka fran himlen. Sen plockade jag en vattenmelonsjuice och vandrade tillbaka till hostelet. Organiserade min vaska for departure imorgon, och blev lite snopen over att det var sa lite jobb med det. Insag att jag nog slangt en del pa vagen.

Sen motte jag upp med mina nya vanner och vi gick till Errol street, vilket jag uppfattat som nagon slags huvudgata i north Melbourne. Vi har suttit och druckit lite vin, och sen hoppade de vidare mot en musikal, medan jag bestamde mig for att kolla upp stand up scenen i Melbourne. Vi far se hur det blir, ska tydligen vara en hyffsad talang ikvall.

Tank att jag ska aka hem imorgon. Kanns helt galet. Vart tog tiden vagen? Jag vet med mig att jag haft massvis med tid och att jag upplevt massvis med aventyr, men ar det redan slut? Tydligen. Jag ar sa kar i det har landet, det gar inte ens att beskriva.

Jag fick ett samtal fran min syrra, dar jag fragade henne om hon kanske ville traffas lordag kvall, nar jag kommer hem. Efter en tur av ironi och min trogfattade uppfattningsformaga, insag jag att hon redan planerat att traffa mig. Lycka! Sa forsta som hander efter hemresan ar Mollan! Sweet!

Ett langre inlagg kommer langre fram, dar jag pa nat mirakulost satt ska forsoka sammanfatt mina kanslor angande Oz. Hang kvar.

Battre

Inte lika pipig idag, men det ar endast varktabletternas fortjanst. Melbourne har utvecklat full host. Det blaser javlar, och det ar gratt och kallt. Kanns kontsigt att jag bara for en vecka sedan hoppade runt i kjol och lag pa stranden och solade. Det som ar posetivt ar att jag kommer ha gatt fran sommar, till host och nasta steg ar var! Inte illa.

Jag kunde i vilket fall inte lata annu en dag ga till spillo, sa jag smlade ihop mig sjalv och gick pa stan. Eftermiddagen spenderades pa National gallery of Victoria. Mycket fint museum, i en valdigt vacker byggnad. Sa gor man den har tjejen glad igen; man slanger fram ett fint museum.

Innan dess var jag och trangdes med alla lunchande Melbourne-bor. Mitt i smeten av centrum finns det en pytteliten gata dar en massa hal-i-vaggen-hak trangs med vintage-butiker. Dar satte jag mig for sallad med grillad fisk. Inte dumt alls.

Imorgon ska jag ta mig till the Docklands och leta upp gatan Batman street (!). Dessutom ska jag ta mig till Queen Victoria Market. Och jag maste borja min organisering infor hemresan. Nu ska ryggan stadas ordentligt. Upptagen dag med andra ord.

Pip

Usch, det var ju inte sahar det skulle sluta. Jag ar valdigt forkyld. Halsen ar tjock, nasan rinner och jag har feber som gor att jag undrar var jag ar nagonstans. Aldrig blir jag sarskilt varm, eftersom jag inte direkt satsade pa varma klader i min packning. Natten var ganska jobbig, med folk i samma rum som har normala kroppstemperaturer och som saklart vill ha fonstret oppet. Jag sov med lakan, tacke och min handduk. Nu ar det lite battre, natterna ar alltid varst. Melbourne idag ar gratt och blasigt och helt plotsligt koper jag att det ar host har. Det kanns riktigt ruggigt. Ska nog inta framstupa sidolage hela dagen idag och hoppas att jag kan vila bort det. Jag vill inte att mina sista dagar i Oz ska vara tappta och kalla. Det har blev ett extremt gnalligt inlagg, men det har ar en extremt gnallig tjej just nu. Pip.

Melbourne

Jag sa farval till Sydney med lite ont i hjartat. Jag gick upp och fick se gryningen over Operahuset och vinkade mitt sorgsna farval. Eftersom jag alltid ar for tidig till saker, satt jag i parken vid centralstationen och drack kaffe i en timme. Det var fint. Manniskorna strommade forbi mig pa vag till skola, jobb och vardag. Och jag var pa vag mot sista delen i det har aventyret.

Bussresan pa tolv timmar var plagsam. Trots det ar jag tacksam over att jag valde att resa pa det sattet, eftersom jag fick chansen att se bushen. Och den ar vacker. Jag kom fram till Melbourne vid elva pa kvallen och efter en del forvirring fick jag och Maria tag i varann. Trott och sliten fick man ingen ro, det var dags att ge sig ut i natten. Forsta intrycket Melbourne gav oss den kvallen var inget vidare. Det hamtade sig med rage nasta dag. Vi for ut till Prahran (uttalas Praan), vilket ar ett av Melbournes mer bohema omraden. Chapel street ar shopparnas mecka, och foljdaktligen vandrade vi den vagen alla skola vandra. Massvis med cafeer, sma butiker och manniskor. Planboken blev lattare och sa aven hjartat. Tillbaka till hostelet och lite vin pa takterrassen. Sen akte vi tillbaka till Chapel street och till en klubb som heter Revolver Upstairs.

Idag satt jag vid kanten av Yarra river och lyssnade pa klockspelet fran St Pauls Cathedral. Det ar Anzac Day idag, vilket ar dagen da man hyllar Australiens krigshjaltar. Den har dagen ar mer en nationaldag, an den faktiska nationaldagen. Overallt ser man uniformer och medaljer pryda gatorna.

Melbournes vader ar oberakneligt och kan beskrivas som en tropisk version av brittiskt vader. Nagon beskrev det passande nog som att man kan uppleva fyra arstider pa en och samma dag. Just da, vid flodbanken, sken solen, men vinden var kylig. Narsomhelst kunde det borja osa ner.

Melbourne ar vackert. Storslaget och lite cheeky. Folk har attityd, men det ar med glimten i ogat. Ibland kan man skymta lite Berlin i staden. Arkitekturen ar en blandning av galna skyskrapor och ruffiga hus fran sekelskiftet.

Nu ska vi ut och se vad staden bjuder pa ikvall.

Kings cross och Bondi beach

Igar tog jag mig antligen till Kings cross. Det var schysst, men jag maste saga att det ar lite uppskruvat. Sa som jag fick det beskrivet skulle det vara sa fruktansvart dekadent och trashy. Jag vet inte om de manniskorna som beskrev det sa har varit i Europa, men sa jakla hardcore var det inte. Inte desto mindre, var det riktigt kul! Jag och en hollandare hittade onsdagsklubben och stack dit och dansade till sent. Det ar tydligen sa att alla drar till samma klubb, beroende pa vilken veckodag det ar. Och onsdagar, da gar man till den vi var pa.

Jag borjade dagen idag, pa samma satt som igar. En kopp kaffe pa det franska bageriet. Sen stack jag ivag och hoppade pa bussen till Bondi beach, som ligger en bra bit ivag fran centrum. Bondi var sa fint! Alla sager att Manly ska vara battre, men for min del foredrar jag Bondi. Jag lag och laste och lyssnade pa havet i nastan fyra timmar, vilket var alldeles utmarkt. Sen var det dags att sticka.

Tillbaka till hostelet for att organisera infor resan till Melbourne imorgon. Nar jag kom av bussen, ville syrran att jag skulle beskriva platsen jag stod pa just dar och da. Jag beskrev det for henne med bilder, dofter och ljud. Pa sa satt blev jag aterigen medveten om hur helt jakla fantastiskt det har ar. Aven om Sydney var lite svarflortat i borjan, loste det sig till slut, och nu gillar jag verkligen det.

Evighetsstaden

Sydney ar sa stort! Helt galet. Den tar verkligen aldrig slut. Och jag ska ju saklart promenera genom hela skiten. Eller, njae en liten brakdel. Och det tog mig fem timmars oavbrutet promenerande. Jag borjade dagen pa ett fint franskt cafe i the Rocks, och drack en cappucini pa deras lummiga innergard. Efter det gick jag in till centrum, for att sedan ga vidare mot Paddington och Darlinghurst. Paddington var jattemysigt med lite mer laid back stamning. Varldens finaste bokcafe och en av de harligaste second hand butiker jag varit i. Behovs inte mycket mer for att jag ska bli glad.

Sen gick jag tillbaka till stan och tog mig ner till Botaniska tradgarden. Aven storleken pa den ar helt bananas. Man far liksom valja en del, jag orkade inte ga runt i hela. Haftigt var att det hangde fladdermoss, precis overallt. Och vad de skriker sen! Later som bebisar.

Sist men inte minst gick jag till Museum of contemporary art, vilket var schysst. Ikvall ska jag ta mig till Kings Cross, om det sa blir det sista jag gor! Har forsokt ta mig dit i flera dagar, men saker verkar komma mellan.

Dag tva i Sydney

Igar kvall promerade jag och min rumskompis over Harbour Bridge. Langst uppe, ovanfor pelarna cirklade fladdermossen. Valdigt vackert. Idag tog jag en kaffe att ta med och hoppade pa farjan till Manly Beach. Varje gang man ser skylinen pa avstand, blir man lika forundrad, liksom; hur kan lilla jag vara har?

Manly var fint. Mycket sol, och det behovde jag. Inget badande dock, det var for starka strommar. Men det gjorde ingenting. Man ar sa jakla bortskamd med fina strander nu, sa man kan sitta och gnalla for sig sjalv att sanden inte ar lika fin som pa andra stallen. Ganska sjukt, faktiskt.

Nu ar jag tillbaka, och har duschat. Mitt hostel har barbie pa taket idag, sa dit ska jag och blicka ut over operahuset. Sweet!

Sydney (och nastan Byron igen...)

Sjutton timmar pa en buss gjord for smavaxta manniskor var ingen hit. Man sover liksom i feber, eftersom man vaknar vid varje stopp bussen gor. Och den gjorde manga. Eller sa vaknar man av att knana varker, da utrymmet for benen inte ar tillrackligt. Minst sagt. Men det funkade, och jag lyckades faktiskt sova en hel del.

Vi passerade Byron pa vagen. Vi stannade for att hamta upp nagra passagerare. Jag satt verkligen och tankte "nej, men om man skulle skita i Sydney och ta nagra natter till i Byron." Ah vad harligt det hade varit! Men det gjorde jag inte, och det var ett bra beslut. Efter nagra feberaktiga timmar av somn, vaknar jag och inser att pa min sida av bussen ser jag Harbour Bridge och Operahuset! Lycka! Det ar sa maktigt.

Hittade mitt hostel hyfsat fort och det ar valdigt frascht, alldeles nybyggt och ligger precis i narheten av Operahuset. Sa jag kastade ifran mig mina saker och gick pa vandring. Det var verkligen sa maktigt som jag trodde det skulle vara. Men jag maste saga att det ar liksom lite maktigare pa avstand. Speciellt nar solen blanker pa det. Och Harbour Bridge tar andan ifran en. Sa vacker!

Sen har jag knallat runt lite och kant av staden. Nu ska jag vidare, idag blir en riktig promenaddag.

Berusad av resande

Vilken metropolit jag kanner mig som! Eller ja, vad man nu kan kalla det. Haftigtardet i alla fall. Flyger in till Brisbane bara for en kvall, gar pa hemmafest i Paddington, kommer hem sent med bastisen i slaptag och aker nu vidare till Sydney. Det ar nastan lite berusande, att ta sig sanna avsevarda strackor, med alla dina agodelar sakrade pa din rygg. Jag anlander i Sydney imorgon morgon. Da ska jag bara checka in, sen rusa ut for att bli blandad av operahuset och Harbour Bridge. Fyra natter stannar jag i Sydney, sen bar det av mot Melbourne. Den resan tar mig bara (!) 13 timmar. Det ar sista stoppet i Australien och sen bar det av hemmat, till Sverige. Far tarar i ogonen bara jag tanker pa det.

Na men om man skulle ta och sitta pa en buss i 1 timmar? Det later val njutbart?

Whitsundays

Igar var jag ute och seglade hela langa dagen. Saaa fantastiskt. Det var en ganska stor katamaran, som liksom hoppade fram over vattnet. Vi snorklade vid Cook Island, men det blaste sa mycket att man inte riktigt kunde se nagonting. Men det var en haftig upplevelse oavsett. Sen seglade vi vidare till Whitehaven Beach. En liksom ode strand, som ar sagd att vara en av de tio vackraste stranderna i varlden. Helt fantastiskt! Den strackte sig fran mig till evigheten, och hade sand som var lika fin som mjol. Vattnet var perfekt turkost, och ljumt. Efter stranden seglade vi vidare, och kom tillbaka till Airlie i solnedgangen.

Aven om vadret forvandlades till storm pa eftermiddagen, var det sa fantastiskt att segla! Skaffade lite nya vanner, och livet ar underbart. Dagen rundades av med en riktig pangkvall pa stan. Kangru stod pa menyn, timlanga trevliga samtal och till sist lite klubb och dans.

Idag flyger jag tillbaka till Brisbane, for att aka vidare till Sydney imorgon. Sjutton timmar kommer jag sitta pa bussen. Ja, det kommer kannas. Men oj oj oj, Sydney har kommer jag!

Sa mycket tid, saaa trakig stad

Idag vaknade jag vid elva. Det blev ratt sent igar natt, var nog inte hemma forran vid fyra. Jag bokade och betalade for min segeltur och stack ut for lite frukost. Den stressade jag mig igenom, eftersom jag insag att jag glomt mitt kort i receptionen pa hostelet. Hoppla. Ja, det var slarvigt, men det loste sig! Sen knallade jag runt lite och spanade in Airlie lite mer. Na, jag ar ledsen, men det ar verkligen en skithala. Pytteliten skitstad, som bokstavligt talat ar uppbyggd for att hantera turismen. Inte sarskilt intressant med andra ord. Det ar val det som ar den stora skillnaden mot Byron som, enligt vad jag hort, blivit kommersialiserat det ocksa. Skillnaden ar att Byron inte hade det syftet fran borjan, och besitter hinkvis med sjal fortfarande, medan Airlie bara ar sjallost och dott.

Last en massa idag. Och handlat grejer, och varit allmant praktisk. Sen hann tva veckor av sena natter, for mycket ol och intryck ikapp mig. Kande mig jatteskum och gick tillbaka till hostelet och somnade platt fall. Nu kanns det battre igen!

Ikvall blir valdigt lugnt, eftersom bussen hamtar mig kl sju imorgon bitti. Det ska bli helt fantastiskt! Narmast pa agendan star bokning av transport till Sydney! Det blir fina grejer det.

Mol alena

Ja, da vart jag framme i Airlie Beach. Jag ska tydligen vara har i tre natter, inte tva. Hoppsan! Jag landade pa Proserpine Airport, och den ar mindre an flygplatsen i Bitola, hur nu det ar mojligt. Det ar typ ett rum, och man hamtar sina vaskor fran bagage-bilen. Och den ligger verkligen utslangd i bushen. Naval. Hoppar pa en buss for att ta mig in till Airlie. Busschaffisen rakar vara ett riktigt orginal och berattar och skamtar om trakten. Som kass stand up, i en stor buss.

Hostelet ar mycket fraschare an det jag bodde pa sist. Har kommer rummen (som jag delar med sju andra tjejer) med eget badrum. Lyx! Daremot ar tjejerna sura och inte sa glada i att prata. Jaja, da far man val skita i att umgas med dem da.

Jag ska aka ut med en katamaran pa fredag, for att bada, snorkla och se Whitsundays. Sa harligt! Det grillas och donas pa baten ocksa, och vin ger de en enligt lopande band-principen.

Tanker att jag ska gora en jamforelse mellan Byron och Airlie langre fram. Just nu vinner Byron med hastlangder. Men det finns olika anledningar till varfor man aker till vardera stalle ocksa, sa jag kanske inte ska vara sa kritisk.

Imorgon tanker jag sticka till Dingo Beach, den ska vara schysst.

Mot nya äventyr!

Idag bär det av mot Airlie Beach och därmed vidare till Whitsunday Islands. Jag ska stanna där i två nätter bara, men hoppas på en kanontur. Ska försöka sola och bada så mycket som möjligt nu, för efter det här blir det bara kallare och kallare. Inte lika kallt som Sverige dock, och det är huvudsaken. Det blev ett fartfyllt farväl till Maria, med en utekväll som slutade vid tre-tiden. Det betalar jag för idag. Men, men no worries, det är bara att hoppa på planet. Upp, upp och iväg!

Trakojan

Igar var en kvall som aldrig tog slut. Eller tog slut alldeles for fort. Vi stannade tills efter stangning pa ett fantastiskt stalle i Byron som heter The Treehouse. Mina kamrater gav upp vid tva, men jag hade alldeles for trevligt for att gora dem sallskap. Sa jag stannade tills det ljusnade, och fick sno en sovplats i ett hus som kallades Kyrkan pa grund av arktitektens markliga utforande efter att ha varit alldeles for glad i syra. Klockan mitt pa dagen idag, borjade jag promenaden tillbaka till stan, uppkladd for kvall. Mina kamrater vantade pa mig pa ett cafe och hade redan fixat kaffe nar jag kom dit. Vilken frihet, och vilken kvall! Gar inte ens att forklara kanslan. Ett gang framlingar samlas och har det helt fantastiskt for en kvall och for att antagligen aldrig motas igen. Life is good.

Byron Bay

Har varit i Byron Bay nu i tre dagar. Det ar en liten stad som har dedikerat sin sjal till strandliv och allt som kommer med det. Har ar mycket bohemer och mycket turister. Man ser de som har varit turister eller backpackers en gang i tiden, och bokstavligt talat fastnat i Byron. Tydligen har staden den effekten pa en. Man loper alltid risken att bli fast. Jag forstar det. Har ar extremt laid back.

Jag alskar dagarna har, som borjar med inkop av frukost, som tas med till stranden. Dar sitter jag och ater frukost och tittar pa havet, som hela tiden pockar pa uppmarksamhet med sina valdsamma vagor. Efter frukosten tar jag en lang promenad i vattenbrynet. Snackorna och de slata svarta stenarna tavlar om uppmarksamheten fran havet. Senare ansluter sig vanner, och dagen spenderas med bad, samtal, lasning och slumrande. De tidiga kvallarna ar ljuma och kroppen berattar att den minns solens kyssar fran tidigare. Vi dricker ol och forsoker prata over kakaduornas nattprat. Igar kvall tror jag vi bevittnade nagot slags gangkrig mellan kakaduorna och nagot som paminner om undulater. De som skrek hogst vann. Kackerlackorna har ar som kamakaze-piloter. De flyger ner fran taket och stortar in i en. Igar hade de nagon slags konferens i Byron, da det fullkomligt svarmade av dem.

Kvallarna ar roliga, men paminner mycket om Agyia Napa, med tonarsfyllor och brolande som resultat.

Ambitionen var att lagga upp mycket bilder. Tyvarr har Byron drabbat mig och jag har blivit lat. Mojligen skarper jag mig langre fram, mojligen far det bli bildvisning nar jag kommer hem. Vi far se. Ingen press. Jag ar i Byron, for tusan.

Kär

Australien är underbart. På det sättet som alla platser som varit föremål för ens semester, såklart. Men det är en hel hög med andra saker också, som gör mig lite kär. Det är att man tackar busschauffören högt och tydligt innan man hoppar av. Det är att man pratar med främlingar, om vardagsbestyr, som i en liten stad. Utan att man bevakas som en del i en liten stads stenhårda normsystem. Det är diversifieringen av människor, som samtidigt är löjligt lika. Det är fniss med bästisen, så mycket att det gör ont i magen. Det är att de har dollar som valuta, fastän jag för längesen bestämde mig för att de har pund. Det är det fantastiskt goda vita vinet. Det är att jag är här. Australien är underbart för allt det där. Och jag har knappt ens börjat.

Framme

En lååång flygresa är till sist över. Min resa gick såhär: Köpenhamn - London - Bangkok - Sydney - Brisbane. Från det att jag lämnade lägenheten tills att jag var framme i Brisbane, tog det ca 36 timmar. På den tiden har jag sovit cirka 8 timmar, i uppdelade avsnitt.

Just nu sitter jag på Marias rum och slösar lite tid, medan hon återhämtar sig med en liten tupplur. Det är riktigt varmt, men brisarna är sköna. Klockan är två på eftermiddagen, men min kropp säger att det är natt. Ingen vila för mig inte! Jag har fått höra att jag måste överleva första dagen, och hålla mig vaken till åtminstone kl åtta ikväll. Det har jag gett mig fan på att klara, och inte slösa mer tid på att må skit.

Flygresan i sig, var inte alls så farlig som jag trodde. Den oändliga tillgången på film, gjorde nog sitt till. Det enda som egentligen var jobbigt var att det var så satans kallt. Och att inte sätena är skapade för normalstora människor såklart, men what else is new? I Sydney mötte jag soluppgången och kände ett riktigt lyckorus över att vara här, down under. Underbart!

Väl framme inser man hur jäkla illa man luktar, hur svullen man är överallt och hur glåmig man ser ut. Men en snabb dusch, en tvättomat och med solbrillorna på så känns allt såå mycket bättre. Jag har redan fått lära mig lite vett och etikett. Americano heter long coffee, man säger INTE aborigin utan nåt som påminner obehagligt mycket om indeacent, man får INTE spotta på gatan och man tvärsar över korsningar diagonalt som pedestrian, ibland. Och varsågod att gå signalen, låter som stormtroopersarnas vapen i Star Wars. Sätt igång liksom.

Hela tiden, medan jag skriver, försöker jag övertala mig själv om att, nej, du är inte jättefull. Nej, marken gungar inte på riktigt. Måste nog gå och dricka kaffe nu. Och nej, du får inte somna över tangentbordet.

Adeiu!

Om fem timmar och en kvart går mitt flyg. Flyget som ska ta mig först till London och sedan vidare till Australien. Klockan ska ställas om tre gånger under resan och jag ska påbörja min omställning av dygnet. I mer än ett dygn färdas jag, för att komma fram till äventyret, till bästa vännen, till värmen och till friheten.

Under tiden jag tar mig fram i det stora down under, planerar jag att skriva om och lägga upp bilder från mina äventyr här.

Innan jag stänger dörren till lägenheten, vill jag passa på att inleda den här resan såsom sig bör. Med ödmjukhet och tacksamhet. Den här resan hade aldrig kommit på tal utan min modiga vän som redan korsat havet. Tack Maria. Jag hade aldrig rest om det inte vore för min syster, som sin vana trogen, puttar fram mig lite när jag egentligen inte vågar. Tack Tove. Jag hade aldrig kommit ur det här levande, om det inte vore för alla tips, förmedlingar och allt fixande och uppmuntrande, om det inte vore för den mest farande och flygande vännen. Tack Helena. Jag hade aldrig, aldrig kunnat genomföra den här resan, om det inte vore för mina föräldrars oändliga stöd. Tack mamma och pappa. Och tack till alla mina fina vänner som lyssnat, uppmuntrat och kramat, när jag varit nervös, neurotisk, ångestfylld, eller bara pratat för mycket som vanligt!