Ok, det kanske är en löjlig grej att ta upp. Men. Visst är det sjukt att man kan uppfatta sig själv som dubbelt så stor som man är. Nu menar jag inte att diskutera anorexia, utan den här vardagliga ångesten många går igenom. För det är ju verkligen så. Jag kan känna mig så stor ibland, att jag undrar om det är därför folk man möter tittar på en. För att man är så tjock så att man är konstig.
Tänker jag rationellt (eller försöker) så inser jag naturligtvis att jag inte är det. Jag kan ju läsa på storlekslappen och jag inser att det är min hjärna som spelar spel med mig. Men hur är det möjligt? Känslomässigt är jag ju dubbelt så stor som jag verkar vara storleksmässigt. Det är rätt så grymt faktiskt. Alla har vi väl det såhär på något sätt, även om det kanske inte rör just storlek och vikt. Jag undrar om man uppnår någon slags magisk ålder när man faktiskt skiter i vilket. Hade varit rätt skönt. Dock inte om det innebär att man slutar med en svart buskig mustasch (ja det var en kvinna idag som hade kunnat tävla med Charlie Chaplin).
Jag har bestämt att jag ska börja bjuda hem folk på middag mitt i veckan oftare (jag vet, hur crazy och utanför boxen är inte det!). Man är alltid så uppbokad på helgerna, så det slutar med att man aldrig ses. Vem vet, en inbjudan kanske landar hos just dig...
1 comment:
Intressant detdärade... Jag tror mig veta att nästan allt sitter i huvudet. Läskigt, men Descartes hade gillat att jag säger så :)
Det värsta är: jag tror att de flesta människor vet hur man gör sig lycklig (ex att inte gå omkring och tycka att man är asfet samt må dåligt över detta). Men folk vill inte. Man vill inte vara en glad tjockis. Det är inte estetiskt korrekt. Varför vara en glad tjockis när man kan vara en glad smalis? Synd egentligen... Och nä jag menar inte att du är tjock - du väger ju trots allt ca 10 kg mindre än mig
Post a Comment