Epilog Stockholm

I helgen var jag i Stockholm och mös lite. Härliga dagar, som kanske gick lite väl fort. Jag vet inte riktigt vad jag hittade på, men jag är så trött idag! Kom knappt inte upp i morse, och det kanske inte är optimalt när det är första dagen på sommarjobbet.

Jag hittade nog två nya vänner som var så gulliga mot mig när jag blev lite dålig och lite trött (för mycket rödvin för snabbt). De var verkligen snälla och jag är mycket tacksam!

Jag gillar verkligen gamla stan och Söder, det var så fint där! Kolla bara in detta, hur härligt är inte det?

Alla borde läsa "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" av Pernilla Alhsén. Det är en mycket bra skildring av Israel-Palestina konflikten, där kvinnor på olika sidor av konflikten berättar sin historia. Jag var verkligen inte tillräckligt väl insatt tidigare och där fattas fortfarande en hel del, men jag känner att jag är på bättre väg. Så, läs den, please!

"...jag gick på stan och drack kaffe..."

Jag har inte skrivit på länge nu. Har ingen direkt inspiration och enligt vissa källor får man tydligen inte skriva "...jag har druckit kaffe idag..." Jag gillar inte när det sätts upp regler på det viset. Det är inte häftigt att skriva om kaffedrickande, det är inte tillräckligt argt, det är inte tillräckligt kritiskt, kanske är det till och med sjukt narcissistiskt. För det första, jag tänker inte vara arg jämt, punkt. För det andra, ja jag skulle kunna vara mer kritisk, absolut, och framförallt till mig själv och de saker jag jämt vräker ur mig. För det tredje; vilken blog är inte narcissistisk?

Så fort det skapas sånna normer kring exempelvis blogande eller kläder eller vad man borde läsa eller annat liknande, skapas ett utanförskap och ett "de är inte tillräckligt bra", eller på högstadievis "de är mesiga". Jag gillar inte sånt. Jag deltar i det själv på många sätt som jag antingen inte riktigt rår på eller som jag inte hittat än, men i grunden gillar jag det inte. Därför vill jag berätta om min kaffedrickar-dag och annat smått och gott som är ointressant, mesigt och jävligt egotrippat!

Idag satt jag hemma och drack kaffe med min pappa och njöt av att vara hemma hos mina föräldrar. Få saker ger mig faktiskt ett sådant lugn som att vara hemma hos dem. Jag är dessutom fri för alla som missat det. Min termin, eller mitt år har varit präglat av en fruktansvärd press och nu är det över. Jag är och känner mig fri helt enkelt. Jag fick precis reda på att hårt arbete lönar sig, då jag fick VG på min ekonomistyrningstenta. Detta innebär att jag inte är ute och cyklar fullt så mycket som jag trodde, och det är väldigt skönt! Detta ska jag fira genom att åka upp till Stockholm imorgon och fira i goda vänners lag. Det ska bli så kul! Jag (och förhoppningsvis sambon) och ett tåg. Tillsammans med ett glas vin och en bok. Ja, det är ett framgångsrecept!

När jag kommer fram ska vi gå på en rysk restaurang. Jag ska gå in och säga: cdravo, cakam ruska salata! (hej, jag vill ha rysk sallad) Sen får vi se om de förstår och om det som på makedonska heter rysk sallad finns på en rysk restaurang... (Ungefär som att gå på kinakrog och be om kinamat...) Jaja, det kanske jag inte ska göra då. Men jag kanske slänger med ett spatsiba, eller två. Och Dobro vecher.

Jag älskar det här med slaviska språk! Det är kul att kunna litta grann och förstå småord av andra språk som har samma språkstam. Något får man ju underhålla sig med då man inte ska till det därade Makedonien i år. Känns lite konstigt faktiskt. Saknar sambons släkt fastän vi knappt kan prata med varann. Och jag saknar hans knäppa kompisar som färgar håret vitt och tycker att det häftigaste som finns är att bo tjugo pers i en liten, liten husvagn. Att ölen kostar tio kronor på krogen är helt ok det med. (Fast mina anlag till ölmage efter min käre far, mår inte riktigt lika bra av det...)

Vilket kaffeinlägg!

Jag; das monster

Jag är så stressad denna veckan att det inte finns något att jämföra med. På så sätt minskar mina marginaler för tolerans. Nej jag klarar inte att främlingar ska följa med hem till mig och fika när jag sitter i pyjamas och inte har duschat. Vanligtvis hade detta inte spelat någon roll, jag gillar att betrakta mig själv som lite socialt kompetent (vad nu det är) i alla fall. Men just den här veckan finns det liksom inte utrymme. Om jag ska träffa människor så får det vara trevligt och relativt effektivt annars går det inte. Då kommer det sista av min kämparglädje och energi att gå hem med främlingen. Och då sitter jag där, med hemtenta som inte blir gjord och ett bröllop som jag inte klarar av att vara färdig till. Jaja, skitsamma jag inser att detta är rent dravel och att det inte är realistiskt att andra lever på mina villkor, men bara för några dagar till, ok?

Tre saker som gör mig trött, arg, ledsen och förtvivlad just nu:

- Att det finns en dokusåpa i Tyskland där priset för de tävlande barnen är en njure. Jag vet att detta inte är världens färskaste nyhet, men den har legat och grott hos mig ett tag nu. Fy fan vad äckligt att utnyttja den desperation som fnns hos dessa föräldrar. Argumentet är att 1 chans på tre är större än en på tusen. Jovisst, men ok känns det bättre nu lilla producent? Kan du sova nu om nätterna? Låt mig ta en paus innan jag vräker ur mig det som får mig att vilja spy...
NI TJÄNAR PENGAR PÅ NÅGON ANNANS DEPSERATION OCH LIDANDE!
Visst det här är inte en isolerad händelse, man skulle kunna argumentera så kring de flesta dokusåpor som finns. Men det här är äckligt, och jag hade inte kunnat sova om nätterna, ännu mindre se mig själv i spegeln om jag producerat/medverkat i en sådan produktion.
- Att tre (ex)framstående politiker väljer att använda sin makt och sitt inflytande till att sprida skit. Alf Svensson, Torbjörn Fälldin och Ingegerd Troedsson debatterade på DN debatt kring samkönat äktenskap. Hur kan ni? Hur kan ni vara så blinda?
Huvudargumentet ligger kring barnens bästa. Hur kan ni inte se att ni skapar den norm som gör att det inte är ok att ha homosexuella föräldrar? Med anra ord är det ni som ser till att flera barn i Sverige idag springer hem och mår skit för att deras föräldrar lever i ett homosexuellt förhållande. Samtidigt finns där barn som mår ännu sämre för att deras föräldrar hatar varandra och kan inte leva i det förhållande de egentligen vill. På grund av den normen ni sätter!
- Alla människor som är så upptagna av att leva i sin grupptillhörighet att det inte finns någon utanför. Normalt tänker man kanske på de grupper som definieras som mindre bra, eller rent av hatiska . Rasister, homofober m.m. Missförstå mig inte, jag stöttar inte dessa grupper. Men vad som stör mig ännu mer nuförtiden, är alla de grupper som utifrån de kriterierna är ok. De är rumsrena och till och med finkultur.
Min erfarenhet är att dessa grupper är minst lika fördomfulla om inte mer, otroligt trångsynta och hänger sig till mobbning. Det vore inte särskilt insiktsfullt om jg inte kritiserar min egen kritik, jag inser att jag inte stött på alla människor från alla grupper.
Men mitt argumnet är att när man tillhör en av dessa grupper, då har man ryggen fri. Man har rätt åsikter och de har inte det. Därför exkluderar vi dem. De som inte är tillräckligt lärda och insiktsfulla, de som inte klär sig som vi, de som inte äter ekologiskt, de som inte känner till det numret av POP, de som inte hört det obskyra countrybandet, de som inte anstränger sig för att inte tillhöra massan, utan istället tillhör vår massa av dem som inte vill tillhöra. Men att vi också är en massa, det talar vi tyst om.
Jag är trött på er. Kan ni inte bara hoppa av den jävla kulturella taktpinnen som någon kört upp i röven på er?