Som ett sista inlägg från resan vill jag ta ett inlägg från min dagbok och skriva ner det här. Det fångar bäst den känslan Oz har gett mig. Det inlägget utspelar sig på greyhound bussen mellan Sydney och Melbourne. Då kör vi;
Sitter på bussen och vaknar upp i en liten stad som ser ut som en välmående stad i vilda västern. Himlen har puffiga strömoln som inte ser verkliga ut, utan snarare ser ut som de brukar på målningar. Nästan parodiska på nåt sätt. Väldigt vackert, och det framkallar känslan av att jag kanske fortfarande sover.
Igår, efter stranden, gick jag upp på takterrassen och la mig på en liggstol. Hade tänkt läsa, men blev distraherad av att jag lyckats träffa solnedgången. Himlen var rosa och över mig och Harbour bridge flaxade tusentals fladdermöss på väg från Botaniska trädgården vidare mot sina nattliga äventyr.
Innan jag stack från hostelet i morse, såg jag soluppgången från taket. Solen var enorm och magnifik över Operahuset. Cirkeln sluten. Jag undrade om jag någonsin sett den så stor tidigare. Sydney är inte alls särskilt sömningt klockan halv sju på morgonen, som jag väntat mig. Kanske har jag dragit med mig hela staden i min uppfattning av dygnet, när jag valt eftermiddagen och natten före morgon och dag.
Den australiensiska slätten är bedövande. Ändlös och vacker. Plattare i söder och böljande sluttningar längre norrut. Min förälskelse börjar inte här, men den slår emot mig, och ackompanjeras av lukten av grillchips från bussgrannen. Färgerna är grönt från gran och löv, rött och gult från sand och jord och djupaste blått från himlen med sina vita fläckar.
Jag förstår att jag måste resa tillbaka hit. Den här delen av landet har jag bara sett från bakom en ruta, och inte haft chansen att lukta eller känna vinden och hettan.
Min resa har varit fylld av vackra platser, glada människor och spännande erfarenheter. Och den har haft ett tempo och ett lugn på samma gång. Resan har på något sätt hela tiden präglats av havet. Och precis som havet har jag sköljts upp och ner på olika stränder, modigt slagit ner på erfarenheter och genom mig strömmar bilder av människor jag träffat och inte lär se igen.
Australien är ett mäktigt land. Välkomnande och vilt. Bekant och skrämmande. Och hjärtskärande vackert. Antagligen är det inte Australien i sig, utan hur väl det passade in i vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att sticka iväg, hoppa över stupkanten och återfinna mig själv. Australien var den perfekta arenan, såsom jag gissar att det är för väldigt många. Inte desto mindre; jag är kär.
Vi åker nerför i ett tillsynes oändligt landskap av åkrar och träd. Dörren till busstoaletten slår och jag irriterar mig över att ingen kan stänga den ordentligt. Någon som sitter närmare. Jag tänker att vi nog inte äter på McDonalds idag. Gubben över gången pratar i telefon och låter lite som om han pratar i en tratt. Gumman bakom mig sitter och väser. Jag tror det är som hon viskar i sömnen.
Mina insikter om resan och om var jag är tar slut. Orden arbetar inte för mig längre. Kanske har de gått vidare till en annan passagerare, kanske vilar de sig bara och dyker snart upp igen.
Men den här resan är slut. Och när orden infinner sig igen, är det för att klä ett annat äventyr. Hoppas det blir snart. Jag kom hem och jag gråter lite över det. Imorgon börjar vardagen.
Hej då Melbourne
Melbourne
Melbourne
Nattliga äventyr
Bondi Beach, Sydney
Fladdermöss i Botaniska trädgården, Sydney
Min alldeles älskade Harbour Bridge, Sydney
Kärlek vid första ögonkastet
Åter i Airlie Beach efter segeltur
Whitehaven Beach, Whitsunday Islands
Whitehaven Beach
Snyggsegel
Ont-i-magen-fniss
Protesters Falls, i närheten av Nimbin
Nimbin, hippieland
Byron Bay
Drinkar i Träkojan
Byron bay, evighetsstrand
Brisbane
