Idag finnes jag i Borås. En kursare svarade på min förestående resa med ett äcklat "varför då?". Men här är ganska fint faktiskt, och det är väldigt kul att träffa sambons syster lite sådär då och då.
Men i allvarhetens namn; vad sysslar ni Boråsare med? Är ångesten såå stor här att bara alkohol lyckas bedöva den? Och vad bottnar denna ångest i? Är det mindervärdeskomplex för Göteborg, eller är det synen av Anders Svensson körandes i Porsche med ett överlägset (!) smil? Eller är det kanske att fotbollsspelarna här är så smarta att de tatauerar in sitt eget namn och stavar fel (ja det har hänt)?
Jag är ingen att predika om alkohol. Visst har man hamnat i fyllans våld ett antal gånger och ja det är väldigt gott med ett glas vin om dagen. Men. Så fort man är i Borås får man vittna följande: tonåringar som spyr runt hörnan, medelålders tanter som trillar omkull och märker det knappt och gubbar som står i dörröppningarna och brölar. Och sen inser man; alla, alla är fulla. Skitfulla. Och klockan är halv åtta på kvällen.
Vad är det som kräver denna konstanta verklighetsflykt?
