Tina Canerholm

VM

2011-09-25T10:45:00.000+02:00

Igår var jag i Köpenhamn och tittade på när damerna gjorde upp om världsmästartröjan. Det var helt perfekta väderförhållanden. Inte en vindpust, mestadels sol och ganska behaglig temperatur. Jag stod bakom kravallstaketet med gåshud och otåliga ben. Det såg så härligt ut!

Enda problemet med att stå som åskådare en så perfekt dag, är att jag inte cyklade själv. Därav otåliga ben. Hela veckan har gått åt till jobb, dåligt väder, akupunktur, spinning och jobb, jobb, jobb. Och nu ingen cykling i helgen heller. Det värsta är hur tydligt det påverkar mitt humör. Jag är på riktigt inte lika glad. Dessutom blir min självbild lite naggad i kanterna.

För att täcka upp för bristen på träning och för att lugna mina ben, slängde jag in lite styrketräning igår. Inget avancerat, bara hemma med kroppen som motstånd. Vi kan väl säga som så att jag behöver inte en kudde för att kunna sätta mig, utan snarare att om jag sätter mig kommer jag inte upp igen. Jag har sån fruktansvärd träningsvärk idag. Ni vet sån där som gör att man vill inte gärna böja benen alls när man går. Så man stapplar fram som en zombie. Armarna vill inte vara ovanför huvudet, och att skratta är inte skönt. Sammanfattningsvis - aj.

Den här arma kroppen ska i alla fall inte få cykla idag heller, eftersom jag såklart åker in till Köpenhamn igen. Idag ska herrarna slåss om världsmästartiteln och det får inte missas! Bara stämningen i sig är värd att köra dit för.

Alla som inte har möjlighet att åka till Köpenhamn borde genast cykla själva (lucky bastards) eller slå på eurosport och njuta. Håll tummarna för att det blir ett mer händelserikt lopp idag. Och för att mina nerver överlever.

Ni

2011-09-17T18:02:00.000+02:00

Jag tänkte skriva ett litet stycke som riktar sig till de personer i världen som inte cyklar. Mer specifikt till de som befinner sig i min krets. Vänner, familj, kollegor. Ni.

Ni är verkligen helt fantastiska! Ni accepterar att jag numera inte alltid hänger med. Ni lyssnar på historier om snittfart, kilokalorier, utförskörningar, klättringar, blodsmak, väggar, motvind, regn, cykelbränna, spurter, mil hit och mil dit, ont i axlarna, ont i ryggen, muskelfästesinflammationer, cyklar, kläder, skryt och annat insnöat. Och sen frågar ni. Varje gång. Hur var cyklingen? Hur långt blev det? Gick det bra? Trots att öronen måste blöda på er.

Ni fina människor. Ni vet vilka ni är. Tack för allt.

Resultat

2011-09-11T10:42:00.001+02:00

Den senaste tiden har det varit ovanligt tyst från min sida. Nåja, åtminstone här i bloggen. Jag har varit väldigt fokuserad på att få träning och nya arbetsuppgifter att gå ihop. Eftersom jag måste sova ibland, har jag fått kompromissa med vissa saker.

Bloggen är ett exempel. Vännerna är ett annat. Det låter hårdare än vad det är. Det är snarare umgängesformen som förändrats lite. Från att ha varit en person som hänger med på allt, stannar längst och skrattar högst (så att säga), så har jag liksom inte tid eller ork för det längre. Istället hänger jag med ibland och stannar lagom länge. Fast jag skrattar nog fortfarande högst. Jag mår bättre än jag gjort på flera år, och det är ett gott betyg tycker jag.

Igår var sista kalenderpunkten för min cykelsäsong. Jag körde Malmö Velo Classic tillsammans med ca 500 andra och det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Jag slutade som tvåa i damklassen och jag blev lika paff som glad.

Jag hade fin draghjälp hela loppet och det avgjorde helt klart resultatet. Såhär dagen efter reflekterar jag över vad jag kunde gjort bättre och uppenbart är att jag måste bli bättre på att ta hand om min kropp vad gäller energi- och vätskepåfyllnad.

Jag blev riktigt darrig vid några tillfällen och när det var 1,5 mil kvar så cyklade jag med gåshud och en frusenhet som gick in på benen. Jag frös och kände mig dessutom lite konstig i huvudet. I efterhand har jag fått förklarat att jag antagligen hade väldigt lågt blodsocker. Efter en kortare period av ett ganska lugnt tempo, kunde jag komma tillbaka och körde i mål i hyffsad takt.

Jag kan gräma mig att jag inte lyckades klämma in mer träning förra veckan. Att jag vilade den här veckan var nog ett klokt beslut, men förra veckan skulle jag definitivt fått mer mil i benen. Nåja, jag kan fundera över det här fram och tillbaka hur länge som helst. Det var trots allt ett ganska bra resultat.

Nu följer utmaningen i att hitta ett bra träningsschema inför vintern. Och att fortsätta disciplinerat. Som jag skrivit tidigare, är det lätt att satsa på något man tycker är så himla kul. Det är svårare att fortsätta vara motiverad, när man måste ge sig i kast med träningsformer som inte ligger lika nära hjärtat.

Cykla kan man fortfarande göra, men bristen på ljus avgränsar det till helgen. I veckorna måste jag skapa ett schema med spinning, styrketräning och eventuellt löpning (hjälp!). Ett bra sätt att hålla motivationen igång är att sätta upp mål. Jag tänker att jag ska lista upp vad jag vill åstadkomma nästa sommar helt enkelt och sen köra för det.

Men det är en fråga för kommande dagar. Idag ska jag njuta av minnet från igår. Och hur gör man det bäst om inte i sadeln?

När hösten kommer

2011-08-22T20:29:00.003+02:00

Det har varit ganska stressigt den senaste tiden. Första veckan tillbaka på jobbet flöt på bra, och stressen låg snarare i att hinna med att cykla, trots brist på dagtid. Och dessutom; jäklar vad trött man blir av att jobba! I alla fall innan man vant sig igen.

Nåja, jag lyckades ganska bra skulle jag vilja säga. Lyckades klämma in drygt 30 mil förra veckan och det är jag väldigt nöjd med. Sen körde jag förvisso in 20 av dem i helgen och det kostade på lite. Muskelfästet i vaden är lite inflammerat just nu, så idag har jag vilodag.

Jag älskar verkligen sommaren. Ljuset, värmen, solbrända ben och all cykling i världen man hinner med. Men visst är det något speciellt med tiden som är just nu? Solen skiner fortfarande, kvällarna är fortfarande ganska ljusa och temperaturen snuddar ibland vid tjugo-strecket. Och ändå är det lite krispigare i luften. Man känner att värmen ändrat karaktär och skuggan är inte lika bekväm längre.

Ute på cykeln luktar allting annorlunda dessutom. Från de tunga blommiga dofterna hos sommaren, cyklar jag nu igenom den kallare doften av multnande löv, och kall fukt.

Men ungefär här vill jag stanna. Jag är inte alls sugen på mörkret och den bitande kyliga vinden.

Nåja, det finns fortfarande en massa fina sommarcykel-tillfällen kvar. Och jag ska utnyttja dem så mycket det bara går!

Äntligen hemma!

2011-08-14T13:08:00.004+02:00

Eftersom ni fick ta del av all min bitterhet igår, ska ni naturligtvis få ta del av all min kärlek idag!

Det regnade inte i morse, så vi bestämde oss för att äntligen cykla en sväng. Kroppen kändes fortfarande skum, men ändå helt ok. Ibland behöver man liksom blåsa igenom systemet ordentligt för att allt ska bli bra igen. Intalar jag mig i alla fall.

Men nu ska vi prata om den här känslan när man kommer hem igen. Ni vet, man har varit hemifrån länge. Visst, man har haft roligt och det har varit en skön sväng borta. Men när man öppnar dörren till sitt hem och känner de välbekanta dofterna, hör ljuden som också bor där och tittar på de sakerna man byggt sitt hem med - då känner man sig trygg och lättad. Man är hemma.

Exakt den där känslan, så kändes det att sätta sig på sadeln idag. Tryggt, skönt, välbekant - en lång utandning av lättnad helt enkelt. Jag satt dessutom oförskämt bra, bakom min pappa som tog all vind.

Först satt jag bara och var alldeles euforisk för att jag var hemma igen. Sen funderade jag återigen över hur det skulle gå. Jag såg framför mig en tur med svaga ben, svagt flås och svag moral.

Vet ni? Jag har inte tappat särskilt mycket alls! Sex mil blev det, och vi höll ett snitt på 33 km/h. Benen var hur pigga som helst, det är bara flåset som tagit lite stryk. Och flåset ska jag nog få igång ganska snabbt igen.

Så lycklig är jag! Jag har fått komma hem, och jag kom hem i helt ok form dessutom. Lyckan!

Sur som ättika

2011-08-13T09:44:00.003+02:00

Min sista semestervecka har passerat fort och med en viss uppgivenhet. Jag har varit sjuk, det har regnat och det känns som om jag inte gjort ett jäkla dugg.

Idag ska jag förhoppningsvis cykla för första gången sen i söndags. Det kommer att gå lugnt till, jag känner att kroppen fortfarande är lite ömtålig.

Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle cykla 30 mil den här veckan också! Inte ligga i soffan och snyta mig, medan hösten vann slag efter slag mot sommaren.

Jag har alltså suttit inomhus i en vecka, utan att röra på mig särskilt mycket. Det tar inte lång tid innan jag börjar känna mig blek, svag, tjock, meningslös. Solbrännan bleknar och musklerna förtvinar. Jag vet att det är överdrivet, men det är så det känns.

Ja, det finns faktiskt inte mycket mer att göra än att svälja besvikelsen och börja planera inför nästa vecka. Tillbaka till jobbet och cykla så mycket det går runtomkring. Det ska ju fortsätta vara ljust ett tag till, det är i alla fall positivt.

Igår gick dessutom mina glasögon i sönder. Ena skalmen trillade av, och det gick inte att laga. Först trodde jag att jag skulle få gå runt och se ut som den klassiska nörden, med ihoptejpade glasögon. Men min optiker satte tillfälligt dit ett par andra skalmar istället. Så lyckliga jag har nu ett par väldigt fräsiga skalmar med strass på! Hurv. Ursäkta, men strass är verkligen inte min grej.

Ja, som ni märker, det är en sur jäkel som skriver idag. Och jag förbehåller mig rätten att vara det.

Tre steg tillbaka

2011-08-08T20:20:00.003+02:00

Fan också. Jag behövde tydligen bara formulera tankarna kring balansen för att kroppen skulle reagera. Jag vaknade i morse med ont i halsen och snuvig. Senare på dagen fick jag feber.

Jag var så otroligt stolt och glad över att jag lyckats cykla ihop 31 mil förra veckan. Om inte febern slutar ikväll, verkar inte min sista semestervecka innehålla samma lycka.

Den här förkylningen verkar i och för sig vara av en mild sort, det känns som om den kommer gå över ganska fort.

Men det är så otroligt frustrerande när jag tänker på att jag redan idag, tappat lite av det jag jobbat ihop. Det är alltid lite segare att komma tillbaka efter sjukdom.

Min kropp gör gärna såhär. Om jag försökt leva livet lite för mycket, blir jag sjuk. Får feber ganska ofta, och verkar vara extremt infektionskänslig. Jag har äntligen tagit tag i det och bokat tid hos läkaren. Orkar inte ha det såhär längre. Träna och träna och komma i form för att sedan börja om från början igen. Som att ta fem steg framåt och konstant behöva trippa tillbaka tre steg.

Ja, nu får ni mitt gnäll. Blev lite deppig bara. Men förhoppningsvis sitter jag i sadeln igen, fortare än ni hinner säga kedjetatuering. Here's hoping.

Balanserar

2011-08-07T22:25:00.003+02:00

Jag kämpar lite med balansen just nu. Balansen mellan att hänga med vänner och skratta mig igenom hela natten, och att sköta om kroppen så att jag utvecklas i min cykling.

Idag var jag trött. Trött i kroppen och trött på mig själv.

Vi hade jättekul igår, bästis och jag! Vi klädde upp oss och gick ut, och släckte lampan när klockan passerat två. Och hela dagen idag har jag varit trött.

Jag gav mig ut och cyklade sex mil till slut, i sällskap av min syster. Det gick bra, och jag kände mig trots allt väldigt stark. Problemet är att sena nätter naggar inte bara på prestationen, utan på motivationen.

När man är seg efter en utekväll finns det inget bättre än att lägga sig på soffan, äta något fett och bara slappa. Inte är man sugen på att tampas med landsväg och vind i alla fall. Och det är ju fruktansvärt! Jag älskar ju att cykla, och att den där lilla tröttheten naggar på kärleken känns inte bra.

Men balansen. Att cykla vore inte kul, om jag inte hade allt annat i livet att rama in det med. Och det är fantastiskt att hänga med bästisar och skratta till sent på natten. Balansen.

Äventyr

2011-08-05T13:03:00.002+02:00

Jag sitter vid mitt köksbord och lyssnar på tangenter som som knapprar. Det är sent på dagen och jag har precis delat frukost med min bästa kompis.

Nu sitter vi under tystnad med varsin dator och lyssnar på varandras rytmiska fingerspel. Det känns tryggt och fint.

Min bästis är här på besök och vi klämmer som vanligt in allt som vi måste prata om. I huvudet skapar jag en lista över saker jag måste komma ihåg att prata om, fråga om och bara lyssna till. Och när småtimmarna kommer, när vi säger godnatt, när vi säger farväl, är listan långt ifrån avklarad. Som vanligt.

Det trummar rytmiskt från andra sidan bordet, och emellanåt uppstår en paus följd av ett djupt andetag. Jag känner så väl igen trygghetens ljud. Min bästis skriver, och ofta skriver hon fram gåshud hos mig. Så bra är det.

Idag ska vi ge oss ut på ett nytt äventyr tillsammans. Jag ska få visa henne cykel. Stoltheten att kunna visa upp sin passion blandas med stoltheten över att hon vågar, är nyfiken och kastar sig ut känner inga gränser.

Sista kaffet är uppdrucket och det börjar bli dags att sätta igång dagen. Listan bockas av och fylls på. Tangentspelandet upphör och byts ut av fniss och trängsel på toa. Vi pratar oss igenom tiden och ger oss av på äventyr.

Svettig och härlig

2011-08-03T12:16:00.002+02:00

Jag är en person som gillar att träna, det vet ni. Ni vet också att jag är en person som gillar att klä upp mig, klä ut mig och spöka ut mig i allmänhet.

Precis som att musklerna blir större, eller starkare när man tränar, tränar man också upp andra delar av kroppen. Som t.ex. svettkörtlarna. Ju mer van du är vid att svettas (som vid träning, bastu eller annat), desto lättare sätter svettningarna igång. En högst ovetenskaplig förklaring, men så har jag alltid fått det förklarat för mig.

Så eftersom jag tränar mycket och ofta och dessutom gärna bastar efteråt, är mina svettkörtlar ganska vältränade. Minst sagt.

Jag svettas när jag är varm, när jag är kall, när jag tar i, när jag slappar, när jag äter, när jag andas. Jag svettas.

Det är inte kvinnligt att svettas. Eller, rättelse, det är inte kvinnligt att svettas precis hur som helst. Det ska i sådant fall vara svett under kontrollerade former. En kvinna med lite glans i urringningen går hur bra som helst. En kvinna med stora LP-skivor under armarna går inte särskilt bra.

Ok, så stora LP-skivor under armarna är kanske inte uppskattat angående någon alls, men jag får ändå för mig att svett är något vi associerar med män. Därav är det mer ok med svettiga män.

Det här är verkligen något jag får tampas med. Varje gång jag anstränger mig det minsta, blir min kropp överlycklig och tänker jaha! Nu är det dags igen! Låt nedkylningsprocessen starta! In på scen kommer gigantiska mängder okvinnlig svett. Och så här vet jag att många tjejer har det.

Hur gör man då? Sluta träna är inget alternativ. Nej, man löser det, som med allt annat, efter bästa förmåga. Man börjar t.ex. med att ta reda på vilken deodorant som är absolut bäst.

De flesta deodoranter för kvinnor är nämligen skapade efter föreställningen att kvinnor inte svettas. Även om de säljer sig själva som "For the active woman!" med käcka modeller som hoppar direkt i kontorskläderna efter träning utan att dofta ett uns av galen tant med för många katter, så utgår de fortfarande från att kvinnor inte svettas särskilt mycket.

Jag gick en dag till apoteket och sa uppgivet till ett biträde att ok, jag svettas väldigt mycket. Hur gör jag? Lyckligtvis hade jag råkat snubbla på en kvinna som hade exakt samma problem, och dessutom funnit lösningen. Vichy har en deo som är gjord för kvinnor med kraftig transpiration. Den finns på apoteket och kostar runt hundralappen. Det är värt varenda spänn.

När man hittat den här deon och skrivit kärleksdikter till den ett tag så inser man att den fortfarande inte löser problemet med LP-skivorna.

Det finns de som använder något medel som täpper till körtlarna, vilket gör att de faktiskt inte kommer ut någon vätska. Men det avråder jag å det skarpaste från, då vi faktiskt behöver svettas. Jag får exempelvis dålig hy om jag inte svettats som vanligt på ett tag. Det är förutom ett sätt att kyla ner kroppen, också ett sätt att rena.

Istället fortsätter man med att aldrig klä sig i färger som lätt visar fläckar. Man kan ju också helst undvika syntetiska material (syntetiska material andas inte alls, eller mycket mindre än naturmaterial), men det är svårt.

Och sen gör man det till sin sak att ständigt berätta för olika stackare som råkar få höra, att man är en härlig tjej som svettas som en karl. Därför det är ju där problemet ligger egentligen, eller hur? Att vi inte får svettas. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig när jag inser att jag gått runt och flashat mina LP-skivor. Men sen blir jag så förbannad på mig själv! Jag går alltså runt och skäms för att jag är människa!

Nåja, alla lär väl inte gå runt och vara stolta över sina LP-skivor inom det närmaste, men vi kan ju börja med att prata om det.

Sniglar, maskar, åker och hav

2011-07-25T15:37:00.006+02:00

Idag är det min första semesterdag och det var såklart alldeles underbart att vakna klockan nio en måndag morgon och inte behöva vingla iväg till jobbet yrvaken och förvirrad.

Det har varit grått ute hela dagen och ett väldigt fint regn har fallit. Vi bestämde oss för att åka in med cyklarna på service idag och att ha en cykelfri dag. Nu är cykeln i topptrim igen, bl.a. med nya fina vita styrlindor.

Istället har jag gjort trädgårdsarbete. Räfsat gräs, blivit alldeles dyngsur och äcklat mig över daggmaskar och sniglar.

Sen tog vi en riktigt lång promenad, längst med kusten och ut på landsvägarna. Trots det gråa vädret är det fantastiskt vackert här.

Det blev en fin första semesterdag, och nu ska jag snart ta en bastu och njuta ännu mer.

Blåst

2011-07-24T13:59:00.003+02:00

Jag skrev tidigare om att jag skulle tillägna mitt sommarskrik åt cyklingen. Och ja, det har jag gjort också. Fast så mycket sommar kanske man inte kan säga att det varit. Igår körde jag 4 mil ensam, mycket vind och allmänt bistert. Men jag cyklade bort och tittade lite på Ringenloppet, så det blev bra.

Idag var det alldeles galet. Pappa och jag stack iväg trots att vädret sa ifrån på skarpen om att det inte var en bra idé. Det blev 4 mil idag med, med 12-15 m/s som gjorde allt för att kasta omkull oss. Dessutom regnade det såklart. Sista biten satt jag faktiskt och skrattade. Man är ju komplett dum i huvudet som ger sig ut i de förhållandena. Framhjulet ville släppa, så mycket blåste det.

Jag har alltså cyklat fyra gånger den här veckan och bara kommit upp i 17 mil. Det är helt värdelöst, och jag hoppas verkligen att vädret vänder snart. Hur ska man annars orka cykla i höst och vinter, om man inte har skön sommarcykling att leva på?

Eftersom jag var ute själv igår, passade jag på att fotografera lite. Jag tänkte ge er chansen att hänga med på en tur. Nu blev ni glada va? Bra, då kör vi!

Landsvägen - vår bästa vän

Hemma! Trött, genomblåst och nöjd.

Ensam hemma

2011-07-23T18:20:00.002+02:00

Idag är jag ensam hemma i Skåre. Jag spelar hög musik och låtsas att jag är ensam hemma på ett sätt som jag var förr. Fast med tillåtelse att dricka öl såklart.

Det stormar verkligen ute. Det blåser nåt alldeles galet och regnet attackerar snarare än att falla. Det känns som om sommaren är döende och lämnar väg för hösten. Paniken skulle kunna komma krypande just nu. Men istället kan jag inte låta bli att slås av hur fint det här är. Havet är alldeles rasande runt knuten, och de vita gässen syns överallt.

Jag kryper upp under en filt i uterummet och lyssnar på hur allting rasar.

Sommarskriket

2011-07-21T22:19:00.002+02:00

Jag har inte haft semester sen april 2010. Då, eller nej snarare i februari, bestämde jag mig för att jag skulle ut på äventyr. Så jag flög iväg och reste runt i Australien mol allena. Det är också bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Men! Jag kom tillbaka och har jobbat oavbrutet sen dess. Med vissa kortare avbrott såklart.

En fin del av mitt jobb är att jag reser mycket, i perioder. Jag är så glad för den delen av mitt jobb! Trots att jag majoriteten av tiden känner att det är det bästa som finns så känns det ibland som att jag lever ur min väska, och det blir liksom lite tröttsamt. Hur bortskämt det än låter.

Förstå därför min glädje och lättnad över att jag faktiskt ska vara ledig i tre veckor i sträck (det känns helt overkligt och kommer passera alldeles för fort) och att jag inte ska resa någonstans (mm, än så länge i alla fall)!

Jag ska vara hemma och bara göra sånt jag vill göra när jag inte jobbar. Som att cykla! Det kommer bli mycket av det. Och hänga med mina vänner! Det kommer bli mycket av det med.

Imorgon är min sista dag innan semestern och lyckoruset vet inga gränser. Tänker att jag kommer skutta ut från jobbet med ett vårskrik (fast sommar. Ni fattar grejen...) laddat i halsen. Jag sticker direkt iväg mot Skåre för att spendera hela helgen där.

Jag vet att jag skriver mycket om cykel. Men det tar upp cirka 90 procent av min lediga tid just nu. Jag cyklar, planerar inför nästa cykling, tänker på hur jag bör äta, tränar extra för att stärka ryggen, tänker på hur jag inte borde missta sömn och läser på om och kollar Tour de France.

Så cykel blir mitt vårskrik. Om det nu går att förstå.

På lördag cyklar jag själv. Då kommer jag cykla för att kolla på den här tävlingen och sen cykla vidare. På söndag cyklar jag med pappa för att förhoppningsvis kolla på den här tävlingen och sen cyklar vi vidare. Kom och titta om ni har möjlighet!

Sen cyklar jag vidare ännu mer i veckan som följer. Och det är helt jäkla fantastiskt!

Min semester känns som om den kommer bli en perfekt avbild av mitt liv, fast med fler valmöjligheter. Jag önskar alla detsamma. Glad sommar!

Camping, cykel, sommar och fest!

2011-07-08T21:56:00.005+02:00

Veckan har som vanligt rusat förbi. Jag har campat, cyklat, varit glad, varit sur och träffat mina fina vänner.

Att campa gav verkligen mersmak! Alltså, jag campade ju inte på riktigt. Jag var på besök på en camping där mina vänner gjorde ett tillfälligt stop. Men vad fint vi hade det! Vi grillade och spelade uno och pratade. Jättemysigt. Jag kan tänka mig att man får se delar av Sverige man annars inte hade sett genom att köra runt sådär. På natten cyklade jag hem och natten luktade så ljuvligt. Det var alldeles alldeles stilla, och daggen täckte staden som ett fint täcke. Det doftade fukt, kaprifol och sommarnatt.

Jag har naturligtvis också cyklat. Jag och min syster har börjat delta i Team Soldes onsdagsspurt och det är hur kul som helst. Jag tycker verkligen om att spurta, men måste bli lite smartare. Jag tror vi var ungefär 20 cyklister, som senare ockuperade en hel sida av St:Knuts torg. Riktigt skoj!

Dagen efter gav jag mig ut och cyklade igen. Ensam den här gången. Jag skulle cykla sex mil var det tänkt och tanken var att jag skulle träna i lite backar. Jotack. Jag var så sliten i benen från dagen innan att jag fick mjölksyra av ingenting alls och pulsen sköt i taket så fort jag trampade. Efter två mil hade jag så ont i hela kroppen, utan att ens ha ansträngt mig i närheten av vad jag brukar, att jag mest ville kasta min cykel i buskarna. Ja, det skulle jag ju aldrig göra, jag älskar min cykel. Men ni förstår principen.

Det slutade med fem mil, och efteråt var jag så tvär och sur att det inte gick att prata med mig. Det kanske verkar lite barnsligt att bli så sur över att det går dåligt en gång. Det är det säkert, men jag har känt mig så stark de senaste gångerna, att chocken av att inte vara stark blev för mycket. Det är trots allt en tävling mot den egna kroppen, det egna psyket och jag förlorade helt enkelt. Jag gillar inte att förlora, kan vi väl milt uttrycka det.

Därför föreslog min bästis att vi skulle gå ut och dansa. Att det var precis vad som behövdes. Sagt och gjort, efter ytterligare lite muttrande ryckte jag upp mig och drog iväg.

Nu är det fredag och jag tar det lugnt och förbereder inför morgondagens fest. Det är längesen jag hade folk hemma, så det ska bli riktigt kul!

Eftersom senaste cykelturen gick åt skogen, hade jag lite mer tid till att fota.

Man får se så många fantastiska vyer när man är ute och cyklar!

Nu är jag faktiskt riktigt trött. Veckan har varit intensiv och jag har som vanligt sovit alldeles för lite. Ikväll har jag städat, bakat och handlat 'til kingdom come. Mina fötter och axlar värker och straffar. Nu slänger jag upp fötterna och bjuder mig själv på en redig middag. Glad fredag!

Campingtisdag

2011-07-05T08:15:00.003+02:00

Idag ska jag tillfälligt ut och campa! Ok, väldigt tillfälligt alltså. Jag ska besöka en camping helt enkelt. Nu, mer än någonsin, störs jag av att jag inte äger en hel träningsdräkt. Vad annat kan man ha på sig på en camping? Ok, foppa-tofflor går ju. Men det är något jag aldrig tar på mig.

Idag svassar jag fram mellan frukost och badrum. Och allt på grund av Frank. Såklart.

Sjörummet

2011-07-02T13:11:00.004+02:00

Jag vaknade och suckade lyckligt åt det är lördag. Jag sträckte på mig, och svängde benen över sängkanten rakt ner i en vattenpöl. Yrvaken och förvirrad tittade jag mig omkring och döm min förvåning när jag insåg att hela sovrumsgolvet hade förvandlats till en sjö.

Det hade regnat så mycket och blåst så hårt att vattnet tagit över min lägenhet. Så morgonen började med att jag stod och svabbade upp galna mängder regn. Nåväl, det gick det med.

Lyckligare blev jag när jag gick ut för att fixa frukost och insåg att stockrosorna slagit ut. Sommar!

En annan fantastisk sak med den här lördagen är att Tour de France börjar! Vilken fantastisk tid vi har framför oss vänner!

Nu far jag iväg till Skåre som vanligt för cykel, umgänge, mat och bastu. Det bästa av det bästa helt enkelt.

Helgfrihet

2011-07-01T23:36:00.003+02:00

Jag vet att jag är barnslig. Verkligen, jag fattar det. Men. Finns det något bättre än när man får lov, eller bättre formulerat, kan vara uppe precis hur länge man vill?

Min poäng är den här: När jag var liten hade jag en tid när jag skulle vara hemma. Den tiden låg ganska nära tiden när jag skulle gå och lägga mig. Och det var såklart alltid mitt i när det var som roligast.

När jag flyttade hemifrån, flyttade jag ihop. Och även om jag bestämde över mig själv, så var jag tvungen att ta hänsyn. Tvungen och tvungen; jag byggde in mig i ett beteende där vi begränsade varandra.

Sen flyttade jag till själv. Och enda sedan dess har jag älskat friheten i att kunna göra precis vad tusan jag vill, utan att behöva förklara mig. Exempel på saker jag älskar: att sova som ett kryss i min gigantiska, älskade säng, att kunna spela hög musik precis när jag vill (skit i grannarna, det här huset är så extremt ändå), kompisar kan komma och bo precis som de vill, jag behöver inte städa jämt och min poäng för ikväll - jag kan sitta uppe och kolla dålig film tills det ljusnar om jag vill!

Och det vill jag, typ varje helg! För vilken frihetskänsla! Det enda som begränsar mig på helgen är jag själv. Så är det naturligtvis varje dag, men på helgerna är jag mer fri från pliktkänslan än på helgerna.

Så sena nätter för friheten mina vänner! Älska. Hur barnsligt det än är.

Onsdagsskärpning

2011-06-29T08:16:00.002+02:00

Det är sommar och istället för att få ångest över hur snabbt det rusar fram (vilket jag gjort de senaste dagarna), tar vi oss i kragen och njuter istället.

Dagens låt talar verkligen för sig själv.

En lansväg och lite flädersaft

2011-06-27T22:23:00.002+02:00

Idag kom sommaren tillbaka med dunder och brak! Det började med att jag vaknade i Skåre, lutade mig ut genom fönstret och fick se en ljummen morgon, där vinden stod still och diset låg kvar över åkrarna.

Efter en hektiskt dag på jobbet, cyklade jag hem och lagade mat. Efter att ha stoppat i mig alldeles för mycket pasta stack jag ut och cyklade på en så här fin landsväg! Förstår ni hur fint det är?

På vägen hem var jag allmänt nöjd med mig själv och cyklade in en sväng om min syster. Vi satt och pratade en stund och sen knöt hon fast lite hemmagjord flädersaft på mitt styre. Helt underbart!

Nu sitter jag och försöker slappna av för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid. Det kommer inte hända såklart. Men jag sitter i brisen från fönstret, dricker flädersaft och tittar på en riktigt dålig film. Hur fint som helst med andra ord.

Post midsommar

2011-06-26T19:24:00.004+02:00

Midsommar var ren och skär lycka. Jag fick cykla, jag fick dansa, jag fick fotografera dramatiska moln och jag fick mysa med mina bästa människor. Kan knappt bli bättre faktiskt. Förutom kanske de människor som saknades. Men jag tycker att man fattas alltid någon, eller så är det jag som har utspridda vänner. Vi ska inte gå för djupt inpå just det. Jag tänkte snarare äga det här inlägget åt de fantastiska bilder jag lyckades knäppa.

Vi bastade, och hängde på terrassen efteråt.

Jo, det fanns gott om dramatiska moln för mig att fånga.

Bästisen hatar att vara med på bild.

Min älskade landsväg! Så vacker!

Vi tog en promenad i kvällningen och det var fint.

Mitt Skåre är såklart alldeles perfekt för alla typer av sommarkvällar, inte minst för midsommar. Vi kröp till slut ihop i uterummet och pratade tills det började ljusna igen.

Midsommar

2011-06-23T20:10:00.002+02:00

Imorgon är det som bekant midsommar. Varje år inför midsommar drabbas jag av samma typ av prestationsångest som kommer vid nyår. Ni vet, man ska göra något på ett visst sätt för att alla andra gör det. Principiellt gillar jag inte den där baksidan av traditioner, men åker oftast med eftersom jag upplevt så mycket fint som inkluderar just traditionerna.

Midsommar och nyår är i min bok inte så självklara i hur man ska fira. Bara att man ska. I goda vänners lag, och med det där glittret av fantastiskhet som kommer vid berättandet om det, före och efter.

Men visst finns det mycket fint man kan göra, missförstå mig inte! Det är bara det att det förväntas så mycket, vilket skapar någon slags masspsykos kring hur man förväntas bete sig under den här tiden. Och jag ska som sagt inte säga något - jag åker alltid med. Men ja, vi är ganska löjliga i de förväntningar och krav vi bygger upp under de här perioderna.

Med det sagt vill jag berätta att jag är väldigt glad över årets midsommar. I år lyckas jag nämligen, i midsommars namn, sammanföra några av mina bästa vänner med mina föräldrar. Det är hur fint som helt, och det är egentligen en bisak att det görs i namnet av midsommar.

Det kommer vara väldigt traditionellt, eftersom vi ska föra in en ny medlem i masspsykosen. Vår vän är nämligen nyinflyttad till Sverige och är såklart nyfiken på svenska traditioner. Lika mycket som vi uppskattar att få visa.

Det blir fint det här.

Sommar-torsdag

2011-06-23T08:05:00.006+02:00

Imorgon är det midsommar och den ska jag fira vid en strand i en by som heter Skåre. Hittade precis den perfekta bilden av hur jag tror jag kommer se ut.

Vad tror ni? Om jag blonderar mig? Jo det ska nog gå ska ni se.

Ikväll packar jag mina väskor och susar ut på landet, med cykeln nerstoppad i ena väskan.

Idag kommer bli en synnerligen bra dag. Det är sommar, det är helg och det finns fina människor i världen. Ungefär så.

Nuvarande filmprojekt

2011-06-22T18:15:00.009+02:00

På tal om att inte hinna med allt jag vill göra. En del av det är att jag har en hel hög med filmer som måste ses pronto.

Filmerna är de som visas nedan. Jag har fått låna alla av min fina kusin och har inte sett en enda av dem! I alla fall, det här är vad jag kommer titta på framöver förutom nya filmer, serier och de böcker som ska läsas. Häng på vetja!

Onsdagen då vi inte nöjer oss

2011-06-22T07:11:00.002+02:00

Det här blir en fin dag! Jag känner det i hela kroppen. Dagens främsta uppgift blir att lista ut hur jag ska få tid till allt jag vill göra. Inte som det är idag, att om jag gör en del av det, måste jag tillfälligt ge upp det andra. Och vice versa. Nej, jag vill ha tid att göra allt! Bästa sättet tror jag vore om jag inte behövde sova så attans mycket. Kan man träna bort sömn månne?

Medan vi knäcker den nöten, dansar vi runt till följande låt:

Trötta tisdag

2011-06-21T08:29:00.003+02:00

Idag mår jag precis som jag förtjänar. Vilket såklart innebär att jag ser ut som en tågolycka. När slutade kaffe fungera undrar jag?

Idag behövs det verkligen en låt som sparkar igång huvudet.

Det regnar i Skåre

2011-06-18T21:33:00.000+02:00

Jag sitter i mina föräldrars uterum i vår lilla by som heter Skåre. Ni har säkert läst om Skåre förut, eftersom jag älskar att romantisera kring byn. Jag sitter och läser och min mamma sitter intill med sitt korsord. I bakgrunden står TV:n på och spelar upp en golftävling.

Med full koncentration på boken och texten, märker jag endast hur färgen på pappret skiftar. Det blir gulare, mörkare. Jag lyfter blicken och mammas och mina ögon möts och sveper sedan samtidigt mot havet. Havet och himlen är nästintill omöjliga att åtskilja i färg, och det är himlen som ändrat humör.

Det blir plötsligt alldeles mörkt, trots att timmen står på ljusets sida. Vi ser hur det rusar fram, och vi njuter av det faktum att vi snart kommer att få höra regnet slå ner på det tunna tak som uterummet bär. Vi tänder ljus och säger att nu blir det mysigt. Sådär som man nästan bara säger när man haft sol tillräckligt många dagar innan.

Plötsligt slår regnet ner. Det smattrar och smäller och jag hör inte längre golfen på TV:n. Jag tittar på gatan utanför och den har förvandlats till en spegel. Färgerna på gatan och i trädgården har gått ifrån disigt otydliga till skarpa glädjerop.

Jag och mamma myser vid de tända ljusen och kurar ihop oss vid tanken att hösten kom på besök, snarare än att vi hyrde in oss hos hösten. Jag återgår till min bok och smattret på taket stillnar något.

Vardagen är fantastiskt vacker ibland, och precis sådär vackert kan det vara en tidig sommarkväll i Skåre, när vädret är på ombytligt humör.

Lyckliga lördag, lyckliga jag

2011-06-18T12:52:00.002+02:00

Vilken alldeles strålande lördag kära vänner! Efter att ha sovit ut, läst och druckit kaffe i sängen spritter det fullständigt i kroppen efter att ta vara på den här gråa, ljumma lördagen. Ibland finns det faktiskt inget bättre än att låta det kyligt blåsa i ens hår.

Efter de här hafsigt nedtecknade raderna ska jag ställa i ordning lägenheten, hämta ut böcker, fara ner till Skåre, bli oförskämt bortskämd i två hela dagar med cykling och bastu som juveler i den här kronan som är helgen. Förhoppningsvis hinner jag låta det blåsa kyligt i håret vid vattnet också.

Under tiden ämnar jag att lyssna på bland annat den här fantastiska melodin.

Duke Pearson - After the rain

Hoppfulla fredag

2011-06-17T07:51:00.003+02:00

Idag är det alldeles grått ute och marken är fortfarande blöt från nattregnet. Men långt borta över stan, skymtar solen och det ser ut att spricka upp. En slags vardaglig symbol för hopp, inte sant?

Sen är det fredag också! Och vad passar inte bättre än en melankoliskt hoppfull melodi?

One of those days

2011-06-16T18:30:00.004+02:00

Idag har varit en sån där dag där det mesta går åt skogen. Ni vet, man gör ett fel, som genererar ett annat och till slut är man så djupt inne i härvan att man inte ser vägen ut. Det redde ut sig efterhand, mestadels tack vare att jag har så fantastiska kollegor.

Kvar finnes en trött själ som behöver krypa ihop till en boll och ta hand om sig själv. Och hur gör man då det undrar ni?

Man börjar med att spela upp följande två låtar i denna exakta ordning:

1. It never rains in southern California - Albert Hammond

2. A horse with no name - America

Jag vet att jag lagt upp låt nummer två tidigare. Men just så jäkla bra är den.

Efter att man lyssnat på låtarna (i den exakta ordningen) gör man bäst i att lägga upp smågodis i en skål, välja ut en bra film att titta på, exempelvis The King's speech som är mitt val ikväll. Sätt igång filmen, stäng ute världen med alla medel möjliga. Persienner, mobiltelefon av, dator av. Så! Lycka till mina vänner, vi ses på andra sidan!

Spruckna hjärtan leder till träningstokar

2011-06-05T13:13:00.003+02:00

Jag vurmar lite för cykel, som bekant är. Rättare sagt, jag cyklar och tycker att det är bland det bästa som finns. Tvärtemot vad många tror, har jag inte cyklat hela livet och kärleken är således inte ett resultat av vana eller uppfostran (i den månen). Cykeln hittade jag faktiskt för tre år sedan, som ett direkt resultat av min pappas eviga tjat.

Jag har heller inte tränat hela livet. Jag spelade lite tennis som liten, men i grund och botten har jag alltid varit outsinligt lat. Jag har egentligen aldrig varit en idrottstjej. När jag var tonåring så var det otroligt mycket häftigare att röka och dricka sprit på helgerna, ackompanjerat av den rock'n'roll jag så gärna ville skulle förknippas med mig. Jag skolkade från gymnastiken så fort jag kunde.

Jag har alltid varit sådan att när något skiftar radikalt i mitt liv, måste jag skifta radikalt tillbaka. Jag hanterar alltså en större förändring med att förändra allt. Nåja, nästan i alla fall. Och precis så var det med träning. Jag kände att en större förändring var på gång (antagligen ett förhållande som tog slut) och jag slutade röka och började träna som en galning. Det började med att jag satt och plågade mig själv i mina föräldrars källare, på en gammal motionscykel, med Marilyn Manson i öronen.

Efter ett tag lyckades pappa släpa med mig på ett spinning-pass, efter mycket tjat. Som vanligt hade han rätt och jag tyckte det var jättekul. Så fortsatte det ett tag. Sen kom utmaningen att börja springa. Pappa ville springa Broloppet och undrade om det inte vore kul om jag också gjorde det. När man svarar "Jovisst!" på det, då är det något fel på en. Men jag tackade alltså glatt ja till att springa ett halvmarathon. Trots att jag inte sprungit en meter i mitt liv. Typ.

Det är just det, när man bestämmer sig sådär, då finns det inget som kan stoppa en. En kväll bestämde jag att nu! ska jag börja springa. Sen att det blåste storm, regnade och var mörkt och kallt, det hade mindre betydelse. Jag hoppade i min pappas alldeles för stora Gore Tech-ställ och gav mig iväg. Sen sprang jag tre gånger i veckan. Löpning har aldrig varit min grej. Jag tycker det gör ont, och jag har svårt att hitta det fina i det. Trots det sprang jag Broloppet två gånger. För att jag hade bestämt mig. Bristen på kärlek till löpningen är det som gör att vi aldrig aldrig pratar om vilka tider jag sprang på.

Jag gav upp löpningen (eller nja, det var ju det där Vårruset som jag sprang efter en helg i Barcelona med 8 timmars sömn på totalt fyra dagar...) och fortsatte spinna några gånger i veckan. Och sådär höll det på i flera år. Vid det laget hade pappa flyttat spinningen till landsvägscykling och var alldeles frälst. Han började såklart tjata på mig om att jag skulle prova.

Jag tyckte det verkade så läskigt! En så smal cykel kan man väl aldrig hålla balansen på! Och man ligger nästan ner, då kan man inte ha någon kontroll! Och det där med att fötterna sitter fast... Nej tack, det verkade alldeles för obehagligt. Men mest för att stilla tjatet gav jag mig, och provade. Jag tror första gången var nyårsafton för cirka tre-fyra år sedan. Det var kallt, tungt och jag har nog aldrig varit så koncentrerad. Det gick fruktansvärt långsamt, och i motvinden trodde jag hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag blev nog inte riktigt biten då, snarare övertygad om att det inte var så läskigt.

Jag tror att kärleken faktiskt dök upp vid ännu en större förändring (läs: ännu ett förhållande tog slut). Jag behövde något nytt att rikta in mig på, och den här gången blev det cykel. Igår cyklade jag Ringsjön Runt, 12, 5 mil. Det var min första runda i organiserad form på det sättet. Och kommande lördag ska jag köra Tjejvättern på 10 mil. Jag spinner fortfarande för att täcka upp för bristen på cykling, framförallt på vintern.

Det är intressant att titta tillbaka på sin träningshistoria och inse att jag är fortfarande samma latmask som hellre går ut på helgerna och umgås med vänner och tar det lugnt. Jag får träningen gratis genom att jag älskar att cykla. Däremot, finns det inget gratis i cyklingen. Det är skitkul, men jag betalar för min kärlek med svett, värk och ibland utmattningsfeber.

Vad vill jag berätta med det här inlägget? Egentligen bara att det inte är avarter som föddes i löparskorna eller på cykeln som lägger tid på sånt här. Latmaskar och annat löst folk blir också inspirerade.

Regnbågssöndag

2011-05-29T10:54:00.003+02:00

Denna söndag åker jag ner till Skåre och har det bra. Det är en vecka sedan jag kollapsade under influensans attack, och imorgon ska jag äntligen få komma tillbaka till jobbet och ta tag i den där högen som såklart inte blivit mindre under tiden jag varit borta. Det ska bli skönt, även om jag fortfarande är sådär löjligt fragil. Det känns som om jag borde packa ner luktsaltet för säkerhetsskull.

Eftersom jag fortfarande lever i känslan av Mildred Pierce, spelar jag en melodi som har direkt koppling till serien.

Mildred Pierce

2011-05-28T20:34:00.003+02:00

Nej jag är inte död. Men nära nog. Jag drabbades av alla influensors mamma och slogs ut fullständigt i en vecka. Nu börjar jag hitta tillbaka till verkligheten igen.

Jag har under tiden haft förmånen att se miniserien Mildred Pierce, vilket är en nytolkning av boken som kom ut 1941 skriven av James M. Cain. Boken filmatiserades 1945 med Joan Crawford i huvudrollen. Jag har tyvärr varken läst boken eller sett filmen.

Det har pratats och skrivits en hel del om den här miniserien och jag var väldigt nyfiken på den. Framförallt har den varit en del i diskussionen om den betydelse formen serien har fått som kulturyttring. Till att börja med är den väldigt snygg, och den är välproducerad. Dramat utspelar sig under 30-talet i Kalifornien, och den är fylld av små små detaljer som gör mig alldeles lycklig. Som att Mildred i de första avsnitten går runt i samma klänning vid varje tillfälle hon anser att hon behöver sin fina klänning. Men det är faktiskt inte kläderna, skådespelarna eller scenografin som gör mig fascinerad. Nej, min fascination handlar mer om berättelsen.

När vi möts av karaktärer som ska vara onda, får vi också oftast en sidohistoria som ska förklara varför personen blivit så ond. Åtminstone när det handlar om historier som är tänkta att beskriva människoöden. Sidohistorierna ger oss ett djup till karaktären, som gör att det inte är helt solklart att den är ond. Karaktären genomför onda handlingar, ja, men personen i sig kan oftast förklaras med ett brokigt förflutet som gör att tittaren känner någon form av empati. Det här är nog första gången jag inte lyckades skrapa fram ett korn av empati.

Historien är skriven så att det inte finns utrymme för empati gentemot dottern. Jag satt och väntade på det. Nu kommer det! Nu förklarar hon sig! Nu ber hon om ursäkt! Men aldrig. Jag tycker det är otroligt intressant vilka känslor det väcker hos mig som betraktare. Jag vill ha en förklaring. Jag känner uppriktigt en sådan avsky mot den karaktären att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig med den känslan. Och på så sätt, är det såklart alldeles briljant. Den här historien kommer aldrig lämna mig.

Nu måste jag läsa boken och se filmen. Och jag kommer känna avskyn igen. Det är inte säkert att alla uppfattar det likadant, och det är verkligen det som är tjusningen med alla konstuttryck. Men jag rekommenderar serien varmt. Historien är otroligt intressant, och skådespelet är mycket bra. Se.

Stockholmstorsdag

2011-05-19T07:48:00.002+02:00

Idag åker jag till Stockholm igen! Eller, ikväll i alla fall. Jag ska gå på opera, cykelcafé, utställningar och konsert. Hurra! Och träffa de finaste människorna såklart.

Ledbruten onsdag

2011-05-18T07:04:00.002+02:00

Onsdag och det är en ledbruten version av en människa som försöker öppna ögonen. Vi kan väl säga att jag kanske överdrev styrketräningen igår. Alltid lika härligt att röra sig framåt med samma smidighet som en 90-åring.

I alla fall; det verkar bli en ganska fin dag, och varför inte sparka igång den med Brenda Lee?

Here's hoping, tisdag!

2011-05-17T07:24:00.002+02:00

Tisdag! Veckans mest meningslösa dag! Och det är grått, dimmigt och regnar ute!

Så, ska dra ner den hysteriska falsetten något. Jag skulle hemskt gärna vilja cykla idag. Därför behöver vi något som skakar om lite, något dramatiskt, något som gör att vädret är fantastiskt ikväll. Dessutom så är jag sugen på den här låten. Håll till godo.

Den nöjde, den galne, den late

2011-05-16T20:43:00.004+02:00

Jag är en person som:

Inte organiserar mina TV-kanaler, utan spenderar avsevärd tid varje gång med att leta upp kanalen jag söker efter.

Somnar i badet, tills min mobil plingar och jag stressar ur med nacken som insats.

Går runt i flipflops hemma, eftersom mina fötter värker av hårt golv och för att jag inte orkat fixa riktiga inneskor. Försökte för ett tag sedan, men eftersom butiken jag sökte hade flyttat glömde jag bort det igen.

Fick upp mina tavlor två år efter att jag flyttat in (tack pappa!). Men listerna i sovrummet är fortfarande inte målade.

Friar till min säng varje kväll.

Alltid är trött, klagar över det, och går ändå aldrig och lägger mig i tid. Svär grovt och hytter med näven när jag vaknar och lovar att jag ska lägga mig i tid till kvällen. Och sen gör jag samma sak dagen efter.

Klagar över smärtor i axlar och fötter för mina kära, utan att någonsin göra något åt det eller kolla upp det.

Packar upp min resväska lagom tills jag ska resa igen.

Samma som ovan fast med tvättpåse och tvätt.

Lägger en veckas kläder på sovrumsstolen, för att spendera mycket tid åt att plocka undan dem på söndagen (i bästa fall).

Är oförmögen att komma till jobbet innan halv nio.

Har ett skafferi som skrämmer mig.

Äger ett skoskåp, som alltid är tomt, eftersom skorna alltid täcker hela hallgolvet.

Somnar genom att tänka ut vad jag ska ha på mig dagen efter. Och finner mig fullständigt perplex om inte vädret passar vad jag bestämt. Då kommer jag till jobbet vid nio, med andan i halsen och känner att världen är upp och ner.

Älskar riktigt dålig action. Jag skrattar och myser alldeles för mig själv, då det sällan är någon som vill se skräpet med mig.

Tar glatt emot tips om musik, böcker och film för att lika glatt glömma bort det nästa sekund.

Är mer glömsk än jag trodde jags kulle vara vid sjuttio (tack och lov att mina vänner har abnormt bra minne.).

Hör dåligt.

Ser så dåligt att jag skulle vara komplett handikappad utan hjälpmedel.

Är fruktansvärt lat och på väldigt god väg att bli sådär galen som jag hoppas vara när jag blir äldre. Ja, jag cyklar och står i. Och nu har jag också börjat styrketräna lite. Jag jobbar på ganska bra, och jag skriver här lite då och då. Men i grunden är jag fruktansvärt lat. Och lite galen. Och det är jag väldigt glad över.

Poänglösa måndag

2011-05-16T07:26:00.003+02:00

Jag ger upp. Det gör ingen skillnad! Igår gick jag och la mig i tid och har sovit så fantastiskt gott. Kvällen innan dess var jag hemma och gick och la mig ganska tidigt då också. Då kan man tycka att jag skulle kunna vakna i tid idag. Nej. Bättre att vara oförmögen att vakna och snoosa i 45 minuter. Vilket kallas tortyr på andra ställen.

Nåväl, det är måndag och här behövs det ta mig tusan en kom igång låt:

The Hombres Let it out (let it all hang out)

Kjol mal place

2011-05-13T21:09:00.002+02:00

Det här med att klä sig. Och sen klä sig rätt. Och sen klä sig rätt för rätt tillfälle. Ni vet naturligtvis precis vad jag pratar om. Alla har någon gång känt att de klätt upp sig, klätt ner sig eller bara känt sig helt fel utan att riktigt kunna förklara det. Man vet bara att det är fel och att det är klädernas fel. Självklart sitter det i huvudet på den som bär kläderna. Vi har vid det tillfället tagit samhällets normer, mixat upp det med våra osäkerheter och helt plötsligt skapat receptet på ångest förklätt i textil.

Igår hände det mig. För miljonte gången. Och det överraskade mig.

Igår klädde jag mig väldigt feminint. Jag hade en vit vippig kjol som slutade precis vid knäet, en vit tröja med svarta ränder och ett läderbälte. Till det hade jag blå sandaletter och jag kände mig sådär allmänt snygg i 50-tals tappning. Jag hade också klarröda läppar och en kuvertväska. Hela dagen gick jag runt och kände mig fin.

Efter jobbet hade jag ett möte med min bank. Vi skulle prata om min privatekonomi och trots beslut om att inte bestämma något just idag, kändes det ok. Det här blir bra, tänkte jag. Det här kommer motivera mig till skärpning, bestämde jag.

Jag har inte känt mig så uppläxad på så länge. Jag har inte heller känt mig så liten, så tillplattad, så förminskad på evigheter. Jag fick fonder, aktier och kapitalförsäkringar förklarade för mig på den mest grundläggande nivå. Jag sa ja precis, jo men det vet jag vad det är och hur det funkar. Jag sa att jag förstod. Det spelade ingen roll och jag kände att jag blev mindre och mindre ju längre timmen förflöt och ju fler grunder personen förklarade. Och det händer verkligen inte ofta. Jag är snarare känd för mitt temperament och min oförmåga att sluta bli provocerad. Idag satt jag tyst, nickade och kände mig liten.

Varför? Det handlade om min privatekonomi, och det var min bank som uttalade sig om den. Och privatekonomin är en känslig fråga. Dessutom har banken fortfarande en viss tyngd hos mig. Banktjänstepersonen lyckades peka på ett kaos i mitt liv som jag normalt inte vill titta på, och det kändes såklart obehagligt. Minst sagt var det en utsatt situation. Ja, jag kanske borde ha fattat att det skulle bli så. Det gjorde jag inte, eftersom jag inte förväntade mig att pratas till som om jag vore fem år gammal.

Vad har det här med min klädsel för dagen att göra undrar ni?

Jag önskar så att jag inte kom in och såg så kvinnlig ut. Visst är det hemskt? Men jag önskar, på riktigt, att jag hade haft på mig kläder som hade förstärkt mig i den auktoritativa roll jag normalt sätt är bekväm med att behärska. Det hade antagligen gett mig lite mer pondus, och kanske hade det genom mig uppfattats av banktjänstepersonen. Är det på grund av samhällsstrukturen jag känner så? Absolut. Är det huvudsakligen i mitt huvud, och inte nödvändigtvis i banktjänstepersonens? Kanske. Är det i mitt huvud på grund av samhällsstrukturen? Självklart.

Nämnde jag att ett exempel på hur man kan resonera kring ekonomi var "som den där snygga tröjan man vill ha!"? Är det min ålder eller mitt kön? Vem vet. Förminskande oavsett.

Det här var ett bra exempel på när jag känner mig fantastiskt fel, klädmässigt sett. Och känslomässigt. Om de nu är möjliga att separera. För övrigt; nämnde jag att jag har en examen i ekonomi?

Landsvägscykling

2011-05-11T18:40:00.003+02:00

Den senaste tiden har det varit cykeldebatt på Sydsvenskans webb. Det har föranletts av olyckor där landsvägscyklister och bilister varit offer och förövare. Vem som är vem är fortfarande något oklart. Det som hänt kan man läsa om här och här. Man kan också läsa om diskussionen som fördes mellan läsare, polis och cykelklubben Lunedis ordförande här. Det är omöjligt för mig att inte kommentera det här.

Lagen säger att cyklister ska framföra cykeln på cykelväg om sådan finns. Men lagen säger också att om särskild försiktighet iakttas kan "cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge" Det här kan man läsa i Trafikförordningen 1998:1276, 3 kap 6 §. Och finns det ingen cykelväg, får cyklister självklart vara på vägen.

Okej! Då har vi det klart för oss. Och naturligtvis, trafiklagstiftningens absoluta grundregel om att man ska ta hänsyn i trafiken och underlätta för att trafiken ska flyta smidigt. Slarvigt uttryckt.

När jag cyklar landsväg håller jag en genomsnittlig hastighet kring 30 km/h. Det innebär att jag kan nå hastigheter kring 65 km/h (vilket jag tror är mitt högsta) men jag kan också snigla mig fram i 19 km/h (senast i söndags, jäkla motvind). Jag cyklar på min racercykel som jag visat bild på här tidigare. Utformningen av en sådan cykel gör att den inte låter särskilt mycket. Jag cyklar alltså fram ganska tyst (nåja, mina dödsrosslingar hörs ju såklart).

Skulle du vilja att jag delade cykelbana med dig? När du cyklar på din vanliga cykel och kanske vinglar lite? Eller när du går där med din barnvagn? Eller kanske när du promenerar och inte tänker på att du går lite på cykelbanan?

Nej, det vill du inte. För jag kommer susa förbi, du kommer inte ha hört mig innan och du kommer antagligen bli lite skrämd. Och vad händer när du helt plötsligt tar ett steg ut i banan, som jag inte räknat med? Jag kanske råkar köra på dig. Och det gör ont på både dig och mig.

Måste jag cykla så fort? Nej, såklart inte, men det är ju lite det som är träningen. Om jag inte skulle göra det, då kan jag lika gärna träna något annat. Och det vill jag inte, för jag tycker cykling är fantastiskt roligt.

Om jag cyklar på landsvägen, och ibland genom tätorter, kommer jag att vara i vägen för bilisterna då och då. Precis som traktorer, motorcyklister och mopedister. Om man följer grundregeln för svensk trafik, då väntar man tills man kan köra om. Och man gör det utan att tuta, köra extra nära och räcka finger.

Det är nämligen vad som händer varenda gång jag är ute och cyklar. Och då blir jag rädd, arg och just det, sa jag rädd? Det verkar finnas något slags rättspatos hos många bilister som gör att de anser att det är deras ansvar att bete sig såhär. För att markera och på ett något, ska vi säga aggressivt, sätt berätta för mig att jag gör fel. Låt oss ponera att jag faktiskt hade haft fel. Vad är det då som motiverar det riskfyllda och aggressiva beteendet? Är det alltså så pass viktigt att hävda sin rätt att man är villig att skada en annan människa, eller än värre, döda? Det förstår inte jag. Punkt.

Jag förstår att cyklister inte alltid beter sig på bästa sätt heller. Lite för många nära-döden-upplevelser som ligger bakom det antagligen. Men självklart ska cyklisterna visa hänsyn och underlätta för bilisterna så mycket som möjligt. Det står ju i lagen till och med! Det var ju det här med rättspatos.

Intressant är att titta på de länder där cykel är stor folksport. Frankrike, Italien, Spanien - länder vi normalt sett pratar om som galningar i trafiken. Cyklisterna respekteras och det är ett normalt, varje-dag-fenomen att man möter cyklister på vägarna.

Cykel blir större och större för varje år i Sverige. Varje helg tycker jag att jag ser fler ute på vägarna. Det är en kul och givande träningsform, som ni som läst (eller varit tvungna att lyssna på, stackare) mina kärleksförklaringar tidigare vet hur jag känner inför. Det börjar bli dags för ett klargörande kring vad som gäller. För att alla dessa personer med så starkt rättspatos, som inte vill annat än att upprätthålla rättvisan, vet hur de ska förhålla sig. Förhoppningsvis får vi det i det fall som nu ska överklagas (se första länken ovan) till hovrätten.

Under tiden kanske ni kan sluta tuta, försöka köra på och räcka finger åt mig? Så ska jag försöka ta så lite plats som möjligt. Deal?

Black tuesday

2011-05-10T07:18:00.004+02:00

Igår kom det många påminnelser om hur jäva fragilt livet är. Det är inte mina historier att berätta, någon av dem. Däremot så berörs jag och påminns och tänker efter. Ett av de vackraste stycken som finns är därför dagens musik.

Erik Satie Gnossiennes No.1

Sliten måndag

2011-05-09T08:09:00.002+02:00

Cyklingen igår slet hårt på mig då det blåste så mycket att vi knappt hade styrfart i motvinden. Jag avslutade gårdagen med att slå i foten så hårt att jag skaffade mig en spricka i tån. Så idag tror jag att vi behöver något som skakar liv i kropp och huvud.

Fabienne DelSol Laisse tomber les filles

Högljudd söndag

2011-05-08T11:37:00.002+02:00

Kvarteret där jag bor är lite... ska vi säga speciellt? En valfri söndag, som t.ex. idag, kan man vakna av de mest märkliga ljud! Man kan vakna av att någon skrålar med i Mrs. Robinson precis under ditt sovrumsfönster. Man kan vakna av att kyrkan ringer som om det inte fanns någon morgondag. Man kan vakna av grannens bjäbbiga hund som skäller på min dörr. Man kan också vakna av bilmotorer som smäller eller grannen som gråter högljutt på sin balkong. Okej allihop! Jag är vaken nu! Det firar vi med dagens låt:

The Temptations I can't get next to you

Körsbärsblomster och cykel

2011-05-07T18:21:00.006+02:00

Istället för att stanna i sängen tog jag mig samman och gick och la mig på en filt i parken istället. Det var varmt och jag fick några nya fräknar. Det blåste sådär precis lagom för att håret skulle fladdra och för att solen inte skulle kännas alldeles för varm. Vinden såg också till att det regnade körsbärsblomsterblad på mig.

En alldeles underbar eftermiddag med andra ord. Speciellt som jag fick chans att läsa lite i boken jag fick av min rara kusin. Eftersom hon nördar över tåg (bland mycket mycket annat) tyckte hon att jag skulle bli lite mer seriös i mitt cykel-nörderi. Därför fick jag den här fina boken:

Ren och skär lycka säger jag bara! Satt och fnissade för mig själv på min filt i parken. Boken är skriven av personen som driver bloggen med samma namn. Jag har inte hunnit alls särskilt långt, men det är mycket lovande! Just nu läser jag om cykelns historia och det är intressant skrivet med mycket humor, vilket ni förstår om ni kollar in bloggen.

Jag ska själv cykla imorgon och det ser ut att bli en fin dag. Sist var jag ute i sex mil med blåst, kyla och uppförsbackar. Jag tror faktiskt inte vi hade medvind eller nerförsbacke någonstans. Dessutom hade jag glömt äta innan vilket, av någon konstig anledning, kroppen inte tycker om när man har en snittpuls på 160 i två timmar. Imorgon hoppas jag på en snällare tur. Medan jag läser och fnissar vidare med Bike snob, kan ni få se hur min cykel ser ut. Lyckliga ni!

Lördagsåterhämtning

2011-05-07T12:26:00.004+02:00

Idag är en sån dag där oavsett om solen skiner eller inte, så vill man bara stanna i sängen. Läsa, sova, se på film. I sängen. Vi får se om jag inte gör det. Dagens låt är Devotchkas How it all ends.

Karaktärsfredag

2011-05-06T08:08:00.002+02:00

Det är fredag! Den här helgen ska jag bara kolla film och cykla och gå på utställningar! Och sen kommer det sluta med att jag är ute till sex på morgonen. Det är nästan som om jag inte har makt över det. Eller så är det kanske som en vän uttryckte det "det sköna med dig är att du absolut inte har någon karaktär!"

Jag tycker vi tar och firar att det är fredag och att jag är karaktärslös. Två härligheter i ett enda vårtjut!

HOPE:s butiksöppning

2011-05-05T19:06:00.003+02:00

Ikväll hade jag förmånen att bli medbjuden på HOPE:s butiksöppning av en vän. Vi cyklade dit efter jobbet och jag hade roligt åt att jag skulle dricka bubbel i träskor. Det serverades öl, så det skämtet blev irrelevant fort.

Vi gick fram till öppningen som bestod av ett avspärrnings-rep och en kille i solglasögon med en lista i armarna. Lite som en sköld. Han släppte in oss efter att ha hittat min väns namn, och jag kände det som att jag kom in lite på nåder. Det fanns något i hans hälsning som fick mig att tänka på de sakerna som jag inte tycker om med Stockholm.

När vi kom in var ytan, luften och ljudet så upptaget att jag snabbt närmade mig ett paniskt tillstånd. Trängsel, värme och att nästan snubbla över ölflaskor är inte riktigt min kopp te när det kommer till att gå i butiker. Och ja, jag är säkert känslig. Men jag har ändå klampat runt i en butik eller två tidigare. Jobbat i flera dessutom.

Jag började redan vid avspärrnings-repet och solglasögonkillens attityd till listan fundera över hur man kan välja att bygga upp sitt varumärke. Jag cyklade därifrån och fnös för mig själv över attityden, och fräste över hur man tar exklusivitet och låter det handla om att stänga ute. Jag började skriva ett argt inlägg. Sen insåg jag att det inte alls är konstigt.

Idag väljer de flesta att bygga upp sina varumärken efter koncept. Istället för att vilja bära plagget, ska man vilja vara varumärket, vara den karaktären som varumärket bygger upp. Och det är smart, ur ett marknadsföringsperspektiv. Att utesluta skapar nyfikenhet hos de som inte innesluts. Och det skapar en känsla av att vara speciell, utvald hos de som får vara med. Jag vet det här, och jag förstår varför man gör så. Om jag vill tjäna pengar på någonting, vill jag såklart skapa ett varumärke, ett koncept som gör att så många som möjligt vill handla.

Men. Och ja, det finns ett stort men. Jag förstår att man använder inbjudningar för att uppnå just det där. Att man ger bort gåvor, att man ger rabatt den kvällen när endast ett fåtal är inbjudna. Men varför drar man exkluderingen till sin yttersta spets? Varför inte vara vänlig och välkomnande? Det är en otroligt fin gräns man balanserar på. Helt plötsligt blir varumärket något som skräms. Att potentiella kunder börjar resonera kring att det där är ingenting för mig, jag passar inte in. Man har inte lockat de kunderna som inte var inbjudna, man har skrämt bort dem.

Är det då så att man inte vill ha alla typer av kunder? Kanske. Vissa varumärken gör så för att skapa större exklusivitet. Att vissa varor förbehålls en exklusiv kundkrets. Men det stämmer inte med HOPE, som ändå tillhör något slags mellanskikt prismässigt. Och att ha en sån attityd när man stryker av folk från en lista, när det enda de personerna gjort är att anmäla sin mail på något nyhetsbrev, är så otroligt patetiskt.

Jag önskar verkligen att det kunde handla lite mer om plagget! Jag önskar att fokus låg på konstruktion, material och idéer, i förhållande till en trängselfest för den klick som varit snabba nog att skicka in ett intresse-mail. Jag är intresserad av plagget, och varje gång Malmö utvidgar sin modescen blir jag en lycklig loppa. I min naivitet trodde jag att den här kvällen skulle ha fokus på plagget och inte på mingelbilder och list-mentalitet. Tråkigt. Jag vill tillägga att majoriteten av personalen var mycket trevlig.

Torsdagsförföljelse

2011-05-05T07:42:00.002+02:00

Häromdagen såg jag The Graduate. Vilken film! Den har inte riktigt lämnat mig än känns det som. Ni vet, när känslan av filmen följer med en i några dagar. Just så är det nu. Därför blir dagens låt April come she will med Simon & Garfunkel.

Onsdags rock'n'roll

2011-05-04T07:17:00.003+02:00

Idag är det onsdag och det innebär jobb, cykling och att det är dagen efter det tillkännagavs att Patti Smith får årets Polarpris. Vad annat kan man spela en sådan dag, än just Patti Smith?

Patti Smith Dancing Barefoot

Sensus miserabel

2011-05-03T18:38:00.004+02:00

Precis innan jag somnade i badet, låg jag och tänkte på det här med självbilden. När jag vaknade kunde jag inte släppa de trådar jag precis börjat nysta i innan värmen och tröttheten blev övermäktig.

Jag skrev om kroppen för ett tag sedan och hur vi försöker betrakta våra kroppar utifrån samtidigt som vi sitter ihop. Jag gissar att jag fortsatt fundera på det här, eller så är det snarare så att jag är en sån person. En sån som granskar sig själv väldigt väldigt noggrant varje varje dag.

Men nu har jag lämnat kroppen och tänker på något luddigare än så. Kanske man skulle kunna beskriva det som personligheten. Eller personen kort och gott. Som något slags paketlösning av vem man är. Kropp och själ. Jag funderar över hur andra människor betraktar mig, i förhållande till min egen självbild. Eller kanske kring hur min självbild konstruerar min uppfattning av andras betraktelser av mig.

Jag tar ofta upp en situation i minnet och tittar på den. Försöker granska den utifrån de andra personerna som var där. Usch, tänker jag. Var det verkligen nödvändigt att vara sådär högljudd? Men usch. Varför är det bara du som håller låda? Äh men fy! Du skrattar åt dina egna skämt, skriker och gapar och beter dig i allmänhet som något slags galet monster. Och sådär fortsätter det. Dag ut och dag in.

Att granska sin person, är i sig inte problematiskt. Problemet är när den granskningen leder till att man inte mår bra. Det kan leda till prestationsångest, till bitterhet, till blyghet och till en miljon andra saker som är begränsande. Och då är det helt plötsligt inte bara självkritik, utan självhat.

Det värsta med det här är att jag tror att alla bär på ett visst mått av det. Visst varierar det från person till person, men alla drabbas av den här dåliga självbilden från tid till tid. Det är jag övertygad om. Och det är då det blir riktigt idiotiskt.

Alla går runt och funderar över hur de blir betraktade. I ett rum fyllt med personer som funderar över hur de blir betraktade. Vi jämför och tror att alla andra har det så fantastiskt bra. Att alla andra plockar fram sin självbild då och då och ler lite förnöjt. Myser åt sin självbild. Hur ofta gör du sådär? Ibland kanske? Men inte jätteofta va?

Vi bygger upp förväntningar kring hur vi tror att alla andra har det, och spekulerar oss själva till självhat. Spekulerar om någonting som vi absolut inte kan ha insikt i. Som gör att vi skärper till fasaden, skärper till beteendet, skärper till normen. Och häpp! Tillsammans har vi skapat en masspsykos!

Jag peppade en vän idag. Hon sparkade på sig själv och sa att det skulle aldrig gå det här, hon var inte bra nog. Alla andra är tillräckliga, självsäkra, och det var inte hon. Och det kommer aldrig gå. Hon var inte tillräckligt bra. Jag peppade och sa allt det som ska sägas. Som man behöver höra. Som jag själv fått höra ett par gånger tidigare.

När jag sen låg där i badet och höll på att somna, fortsatte jag försöka ta tag i det där som gnagt i mig sedan samtalet.

Jag gör precis likadant. Varje dag. Och jag skulle gissa att alla andra också gör det. Så varför skulle jag vara så hemsk i förhållande till alla andra som också känner sig hemska? Och varför fortsätter vi låta våra dåliga självbilder konstruera våra uppfattningar om betraktelser av personen?

Jag tror minsann det här slutar i någon läskig liten klyscha om att vi alla duger som vi är. Eller så skulle man kunna sammanfatta det med att vi alla är lite dumma i huvudet.

Utan snö tisdag

2011-05-03T07:46:00.002+02:00

Läste precis att det snöar i Stockholm. Det gör att kylan här inte känns lika farlig. Jag har ett skrik av fasa färdigt i halsen inför att snön skulle komma tillbaka hit. Dagens låt har inte alls med saken att göra, utan är bara grymt bra. Men jag spelar den ändå med sympati i hjärtat för alla Stockholmare.

The National Bloodbuzz Ohio

Helgen som gick

2011-05-02T18:08:00.005+02:00

I helgen var som jag berättat tidigare, min kusin på besök. Vi hade en helt fantastisk helg som vanligt, där varje kväll slutade halv fem på morgonen efter långa samtal och mycket fniss. Nu sitter jag här i min lägenhet som är alldeles tom helt plötsligt. Så därför delar jag med mig av några bilder vi tog under alla våra promenader.

Kungsparken

Kungsparken igen

Körsbärsblommor! Mot en klarblå himmel!

Ja, jag är lite galen i träd.

Vid möllan är träden röda.

Vi blev sena till restaurangbesöket på grund av det fantastiska ljuset.

På söndagen var det Vespapremiär på Stortorget.

Sen var vi alldeles riktigt jätteslut och vi slängde oss i soffan och fick lemonad.

Kanske inte den bästa måndagen någonsin

2011-05-02T07:07:00.002+02:00

En fantastisk helg är till ända och en ny vecka börjar. Det känns verkligen som om jag haft snabbspolningsknappen intryckt hela helgen. Vi har haft så kul, det gick alldeles för fort och nu är jag så sliten. Jag behöver verkligen måndagspepp, och därför satsar jag på en av mina favoriter idag.

The Shins Girl Sailor

Modssöndag

2011-05-01T13:02:00.003+02:00

Medan ni andra går ut och demonstrerar, skuttar jag och kusinen glatt ner till Stortorget för att titta på vespor och män i hjälmfrisyrer. A well spent sunday afternoon, om ni frågar mig.

Självklart är dagens låt My Generation med The Who.

Valborg

2011-04-30T13:19:00.003+02:00

Jag har alltid älskat Valborg. Att gå ner till den stora platsen vid havet med trädgårdsavfall till bålet hörde till. På vägen hem fick man åka i rullebören (även känd som skottkärran) och under den korta turen kändes det som om jag hade min egna bil. Fast det var pappa som var motorn. När det väl Valborg kom gick man ner i tid för att ordna en plats där man kunde sitta och grilla korv. När brasan tändes, tittade jag storögt på när elden spred sig fort fort. Sen sprang jag runt med de andra barnen, fascinerad över storleken på elden, att alla vuxna stod och sjöng och att man fick springa runt i mörkret.

Mystiken runt Valborg, min egen skapade, tycker jag fortfarande finns kvar och jag är fortfarande sådär löjligt förtjust. Det är eld, det finns sång, det är krispigt i luften och det luktar vår; finns det något bättre? Dessutom fungerar dagen som en slags tidskompass. Utan Valborg, förlorar jag uppfattningen kring tiden, räknat i årstid och månader.

De senaste två åren har jag varit borta över Valborg. För två år sen var jag i Barcelona och fick se eld mitt i stan till följd av fotbollsuppror, och förra året satt jag på ett flyg hem från Australien. Ikväll ska jag stå med två av mina bästa vänner och njuta av lukterna och stämningen. Vi ska dricka varm choklad och ha det bra.

För att tjuvstarta lite, spelar jag Längtan till landet som också kallas Vintern rasat ut, med Lunds Studentsångare.

Leisure fredag

2011-04-29T13:03:00.003+02:00

Jag är ledig idag! Det blev sent igår, och jag är lite sliten. Så att säga. Därför blir dagens låt en stillsam favorit.

Bat for lashes Travelling woman

Borden, måsten och annat skräp

2011-04-28T18:41:00.003+02:00

Vilken dag jag har haft. Jag är lite förvånad över att jag fortfarande står upp. Och allt är såklart mitt eget fel, precis som vanligt.

Vaknade sent, och kom till jobbet senare. Jag började ta tag i det som skulle göras idag, enligt planen. Ni vet, den där planen som aldrig aldrig håller. Just den. Jag hade inte så mycket på mitt bord idag och jag hade planerat att gå lite tidigare för att hinna förbereda inför bästa kusin-besöket. Men såklart, så funkar det inte och det borde jag känna till vid det här laget. Jag fick veta att jag ska hålla en presentation på måndag morgon. Det är egentligen en piece of cake, men man vill ju ändå vara förberedd. Självklart kom jag inte iväg i tid från jobbet.

Jag stressade in på systemet och handlade på mig. Cyklade hem spriten och cyklade sen vidare till matbutiken. Cyklade hem maten och insåg att jag måste ha tandkrämsamnesi, då jag glömt det varenda gång i hur många dagar som helst. In med mat, sprit och ursäkten till människa (ja, jag) och börja springstäda. Ni vet, när man springer fram med damsugare och damtrasa samtidigt.

Väl klar med städningen, satte jag mig ner för att betala räkningar. Det är en sanslöst tråkig månad den här gången, det vill jag lova. Deprimerad över begränsat utrymme och med värkande axlar skulle jag skriva något fint till er. Men det finns liksom inget kvar i mig. Plus att jag ska laga mat och baka nu innan kusinen anländer vid åtta. Därför får ni bara mitt gnäll.

Jag vet. Jag borde inte ta på mig så mycket. Jag borde vara mer försiktig med min ekonomi. Jag borde planerat bättre. Jag borde gett mig själv tid för vila. Jag borde, jag borde, jag borde. Jag ska. Nästa gång.

Men inte ska jag bara lämna er med gnäll! Så fruktansvärt oartigt. Nej, jag lämnar er med ett tips, så ni kan läsa vidare någon annanstans istället! Nordiska museet har webbutställningar, något jag upptäckte av en slump igår. Jag tycker det är en väldigt fin idé, och man kan bland annat frossa i bilder från en utställning som heter Modemakt. Och det är verkligen att frossa, believe you me.

Kusintorsdag

2011-04-28T08:07:00.003+02:00

Idag, eller snarare ikväll kommer en av mina närmaste vänner och tillika kusin! Därför är det här en alldeles särskilt bra dag. Och det ska vi såklart fira med dagens låt. Idag har jag valt en som jag vet att min kusin älskar. Dagens låt, tillägnad Anneli:

Paul Weller - Brand new start (acoustic)

Frihetssökande onsdag

2011-04-27T07:31:00.002+02:00

Jag gillar mitt jobb. Verkligen! Problemet är ju att man är bunden till det vid de här specifika timmarna vid den här specifika tiden. Ibland suktar jag efter att bestämma över min egen tid och då är en dag som idag lite... seg.

Dagens låt således:

Tennesse Ernie Ford Sixteen tons (16 tons)

Necessär uncovered

2011-04-26T18:58:00.005+02:00

Jag får ofta frågor kring vilka produkter jag använder. Jag har inte överdrivet mycket produkter, men genom åren har jag hittat mina absoluta måsten. Lägger man sen till tillfälliga gästspel, smycken, linstillbehör och så vidare och så vidare, verkar tre necessärer helt plötsligt inte så orimligt.

Här listar mina måsten som de ser ut idag och berättar lite om varför de är så bra.

Håret: Mitt hår har aldrig mått så bra sen jag började tvätta det med Redken. Framförallt med schampot Body Full. Jag har så långt hår nu (täcker halva ryggen, jag är också känd som Cousin It), att jag behöver ett lyft från schampot, annars kommer jag vara plattare än en LP-skiva ovanpå. Ibland använder jag balsam också, men det har en tendens att tynga ner håret. På sommaren försöker jag undvika det. Redken är dyrare, visst är det så. Men, det finns hopp! Antingen passar man på i USA och/eller Storbritannien där det är mycket billigare, eller så letar man upp de butiker som säljer det till ett rimligt pris. De finns. Den enda produkt jag använder när jag ska fixa håret är spray. Alla andra produkter tynger ner. Nja ok, Schwarzkopfs Dust it funkar också, men då får jag tvätta håret med diskmedel för att få ur det. Och det är inte ett recept för succé, tro mig. Jag använder alltid billiga märken när det gäller hårspray, de funkar bäst för mig. Här ses Proffs Super strong hairspray.

Huden: Den bästa, bästa hudvården får man av Dermalogica! Jag kan inte nog understryka vilka under det märket har gjort för mig. De använder inga konstgjorda tillsatser. Här ses tvätten Special cleansing gel och ansiktskrämen Skin smoothing cream. Det här är verkligen en av mina svagheter. Jag skulle kunna köpa hela deras sortiment bara för att. Men konstigt nog gillar inte plånboken det. För kroppen använder jag The Body Shops Moringa Body butter. Den doftar något alldeles ljuvligt och återfuktar och mjukar upp också såklart. Oftast behövs ingen parfym när man använder den.

Doften: Parfymerna jag haft genom åren har varierat. Jag minns första parfymen jag fick. Min mamma hade en avig inställning gentemot de parfymer jag släpade hem från H&M, som hon tyckte doftade billigt. Därför lät hon mig välja en riktig parfym, som endast fick användas vid speciella tillfällen och som skulle vara min doft. Det var Cacharels Anaïs Anaïs och det är längesen nu. Idag fastnar jag för olika parfymer lite beroende på var jag är i livet. Och just nu är jag vid Cacharels Scarlett. Den luktar sommar och äventyr.

Läpparna: Vill jag ha röda läppar använder jag Makeup Stores nyans China red, den är tillräckligt blå i basen för att passa mig. Jag är mörkhårig och röda läppstift med gulare bas tenderar att få mig att se lite sjuk ut. Röda läppar är också ett säkert knep när man känner sig som en tågkrasch. Själv ser jag ofta ut som någon slags trafikolycka, och då arbetar jag efter principen att blända är att förblinda. För endast markerade läppar använder jag Christian Diors Rouge Dior i nyansen Ambre Caméra. För nakna läppar, men med extra glans fungerar YSLs Lisse gloss i nyansen Les Pastels. Men min absoluta favorit, saken jag får panik över om jag är utan, är såklart mitt lypsyl från ACO. Förutom att läpparna blir mjuka, glänser det lite sådär lagom. Ja, det stämmer - jag är beroende. Och ingenting får komma mellan mig och mitt lypsyl.

Huden: Jag använder samma nyans på mitt rouge året om, för mig fungerar det perfekt. De med ljusare pigment kan däremot behöva skifta mellan en brunare på sommaren och en med rosa bas på vintern, men det är såklart en smaksak. Mitt rouge är ett créme rouge, och appliceras bäst precis efter hudkrämen. Min favorit är Lancômes Magie Blush i nyansen Rose d'aurore. Jag använder också en highlighter. För att täcka upp för sena kvällar (se utläggningen om att se ut som en trafikolycka) och för att belysa delar av ansiktet, det vill säga att arbeta med ljus och skuggor. Min favorit är YSLs Touche Éclat.

Ögonen: Oftast nöjer jag mig med mascara, ibland lägger jag på lite eyeliner. Min absoluta favoritmascara är Lancômes Definicils. Det finns ingen bättre, lovar. Det var faktiskt över den gemensamma kärleken till just den mascaran som jag och en av mina bästa vänner fann varandra. Eyelinern kladdar jag extremt med, men det hör till. Tops skapades av en anledning, och det var inte till öronen. Eller jo ibland. Jag använder Rimmels Exaggerate.

Naglarna: Jag använder såklart en massa olika nyanser från en massa olika märken. Jag är väldigt slarvig med naglarna, det är oftast ganska flagnat. Det beror också på att jag har sämst nagelkvalitet i världen. Det är faktiskt ett under att de sitter kvar överhuvudtaget. Men, bäst av alla nagellack är O.P.I och då helst i favoritnyansen So Hot It Berns. Det avslutas med topplacket, också O.P.I.

Det tar tid att hitta sina egna favoriter, och de förändras såklart också över tiden. Mina favoriter har jag hittat genom tips från vänner, familj och tidningar. Och genom att testa mig fram i all oändlighet. Förhoppningsvis spar jag någon lite tid och kanske lite ansträngning och ytterligare kanske lite pengar. Kanske.

Tillbaka till verkligheten-tisdag

2011-04-26T07:16:00.002+02:00

Idag är första dagen på jobbet efter långledig påsk. Så nu örfilar vi upp oss med dagens låt:

Charlotte Gainsbourg + Beck = Briljant.

Mode utan midja

2011-04-25T17:50:00.006+02:00

Malmö Museum har just nu en utställning som heter Mode utan midja. Utställningen tar sikte på att skildra 20-talets kvinnomode, som är känt för sin avsaknad av midja, kortare kjolar och kortklippta frisyrer.

Jag har gått på en del moderelaterade utställningar den senaste tiden och i princip varje gång har jag blivit lite besviken. Ofta har inte utställaren visat upp plaggen fördelaktigt eller så har utställningen saknat sammanhang. Att visa plagg i ett dunkel är inte så lyckat, åtminstone inte för den som vill granska mönster, drapering och söm. Likväl är det inte intressant att studera ett plagg utan att känna till dess kontext. Jag cyklade iväg till Malmö museum idag, omedveten om att jag hade ganska låga förväntningar. Jag märkte det först när jag stod där och var positivt överraskad.

För den här utställningen är bra. Riktigt bra. Den sätter plagget i en social och ekonomisk kontext. Betraktaren får veta varför kjollängden kröp upp, varför modet blev mer androgynt och sammanlänkade historiska händelser till modet. Och det är precis så det ska visas! Mode är aldrig ett uttryck isolerat från sin samtid. Mode är en del i den kontext vi varje dag befinner oss i, och kan i sig både vara orsak och verkan.

Mode utan midja bygger upp utställningen genom att berätta kvinnans historia, specifikt på 20-talet. Bara en sån sak! Kvinnans historia berättas inte i lika stor utsträckning som männens historia, fyllt av krig, strategi och erövringar. Här berättas kvinnans historia för att kunna sätta hennes mode i ett sammanhang. Varför klädde man sig så här? Otroligt intressant och smart. Precis så en slipsten ska dras helt enkelt. Gå dit, helst redan igår.

Kvinnlig rösträtt

Det kulturella sammanhanget

Den kvinnliga sexualiteten tillgavs existens

Kläderna visas upp tillsammans med möbler och konst

Skisser på konfektion

Skiss tillsammans med tygprov

Citronfjärils-måndag

2011-04-25T10:10:00.002+02:00

Sommaren är verkligen här! Igår flög jag fram på vägar som omgärdades av vintergäck och jag såg en citronfjäril. Mitt humör påverkas otroligt av solen, så jag flyger upp som en glad loppa varje dag nu. Det firar vi med dagens låt!

Sam Cook Summertime

Skåre

2011-04-24T19:54:00.003+02:00

jag skrev tidigare om min gata. Den är ett litet stycke av det som är mitt hem. Förutom mina föräldrars hus och gatan huset ligger på, ingår huset också i ett större sammanhang. Nämligen en by.

Mina föräldrars hus ligger i en by som heter Skåre. Det är en medeltida fiskeby mellan Trelleborg och Höllviken. Byn har en gammal och en nyare del. Den nya delen tillkom på 60-talet och det är där huset ligger. Byn är ganska liten och luktar tång och tjära.

I Skåre har jag sprungit upp och ner, och varje sommar har jag fått sommarben just här. Jag har lekt kurragömma, smugit på vuxna och spelat brännboll i all oändlighet. Jag har badat och sprungit i vattenspridare. Men jag har också tagit mig igenom mina livskriser just här. Och på grund av här. Jag minns en gång jag inte mådde så bra och jag tittade ut över åkrarna och vattnet och tänkte "Allt blir bra. Om det här består, så består även jag." En ganska enkel tanke men så otroligt viktig för mig just då.

Idag bor jag inte här längre, som jag nämnt. Men det här är fortfarande mitt hem och dofterna är fortfarande mina. Just nu doftar det i gränslandet mellan vår och sommar. Fåglarna kvittrar, motorcyklar kör förbi och jag får knappt vara ifred för grannens hund. Precis som det alltid varit.

Saving my soul-söndag

2011-04-24T10:52:00.004+02:00

Idag skiner solen, det ska bli minst lika varmt som igår och jag ska flyga fram på landsvägarna i flera timmar. Och då är det precis en sån här låt som gör mig lycklig:

Ryan Adams version är så fin, inte sant?

Tina Canerholm by Helena Sandklef

2011-04-23T18:42:00.003+02:00

Varje dag konsumerar vi spaltmeter med text i olika form. Krönikor, recept, nyheter saxade från ett TT-telegram, debattinlägg, instruktioner, barnböcker med lyckliga slut och mail. Vi associerar texten med en avsändare, vilket kan vara en specifik signatur men tillika något så abstrakt som ett tidningsformat eller Läkemedelsverket, och läser texten parallellt med denna kännedom. En blogg är en förkortning av webblogg som i sin tur ska vara en form av journal/dagbok på nätet. Tolkningen av definitionen står sig fritt, men det är svårt att komma ifrån den personliga vinkel och närheten till rösten som präglar varje ord. En bra blogg har en intimitet med läsaren, och detta är en bra blogg. Därför ville jag sammanföra rösten med personen bakom, i ett försök till en mer spännande variant än en faktaruta, en mer strikt uppstyrd version av "berätta vem du är på fem meningar".

Här är mina frågor till Tina Canerholm. Ni känner henne kanske privat, ni känner henne kanske genom hennes karaktäristiska texter. Eller, så har ni aldrig mötts. Oavsett så är vi för dåliga på att vara nyfikna.

Bästa promenad: Från mina föräldrars hus ner till hamnen i Skåre.
Favoritgata: Circular quay, Sydney. Man ser bron och Operahuset och härifrån kan man ta sig överallt i Sydney. Man är precis mitt i allt.
Favoritdrink: Öl, helst; Coopers Pale.
Äter lyxmiddag på: Varsomhelst där jag inte själv lagar mat.
Här bjuder jag mamma på middag: Gondolen.
Bästa mikromaten: Har ingen mikro.
Fikar gärna på: I någons trädgård.
Bästa lunchställe: Vad som helst som intas vid kanalen i Malmö.
Bästa kaffet: Bryggkaffe med mjölk, inget socker.
Bästa baren: En champagneria i Barcelona som säljer flottiga mackor och billig Cava i breddfyllda glas.
Senaste teaterföreställning: Livets Ord, med Magnus Betnér på Chinateatern.
Senaste utställningen: "Den tidiga modernismen" på Moderna i Malmö.
En bra gå bort-present: Mat eller dryck! Finns det något bättre?
Favoritlyxartikel: Kolhydrater.
Läser just nu: Dr. Jekyll and mr. Hyde.
Läser helst: Klassisk litteratur, modetidningar och dagstidningar.
Senaste personen som fick dig att skratta: Min mamma.
Favoritråvara: Kaffe.
Favoritfärg: Svart, alltid svart. Ibland blått.
Favoritmärke: Dermalogica.
Favoritskor: Höga klackar och cykelskor (haha, skulle kunna vara en cheezy titel på min självbiografi!)
När grät du senast: Den 28e mars.
Vad var den senaste drömmen du minns: Någon satte upp en föreställning som egentligen var en porrfilm och min reaktion var att att jag lutade huvudet på sned och sa "Smart!"
Vad är det första du gör på morgonen: Svär.
Värsta känslan: Sorg.
Modeförebild: Audrey Hepburn. Klyschigt men sant. Också komplett fel för min kroppstyp.
Motionerar: Landsvägscykling.
Det dyraste jag har köpt: Min dator.
Favoritprodukt på Apoteket: Acos lypsyl.
Lyssnar på: Just nu, mycket bluegrass och country. Och gammal sådan. Men även ny.
Bästa förfestmusiken: Musik med referenser och historier.
Senast gnolade: Patsy Clines Walkin' after midnight.
Dansar helst till: Musik med referenser.
Senast köpta skivan: Straight outta Rockridge med Rockridge Brothers.
Mitt sämsta köp någonsin: oj! Säkert ett par skor jag aldrig använt, för att jag inte kan gå i dem.
Senaste impulsköp: Hallon och björnbär.
Senaste fyndet: En skjorta och en kaftan.
Senaste secondhandfyndet: samma som ovan.
Mode jag aldrig vill se igen: Trelleborgs-tolkningar. (tro mig, it's a special kind.)
Värsta huvudbonaden: Ingen alls! Eller ja, fruktkorgar är ju opraktiska.
Bästa huvudbonaden: Alla! (hence favorituttryck)
Favoritaccessoar: Halsband och ringar.
Transportmedel: Cykel.
Skulle helst vilja ta en middag med: Mina vänner är de bästa!
Återvinner: Kläder. Slänger inget - köper gammalt.
Vad skulle du vilja vara världsmästare i: Pajätning. Det är tufft.
Ville bli när jag var liten: Polis (jösses). Fast också dansare!
Hejar på/håller på: De som förtjänar det.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Smsar/twittrar/läser.

Detta är Tina Canerholm, presenterad så som hon, av mig Helena Sandklef.

Bil-utan-tak-lördag

2011-04-23T10:35:00.003+02:00

Idag ska jag och min pappa åka bil utan tak. Vi ska åka runt på slätten och stanna till vid kakbufféer och konstutställningar. Det är påsk, och det är lika med konstrunda. Dagens låt tillägnas min pappa, som vet precis hur man angör en brygga.

Min gata

2011-04-22T21:45:00.004+02:00

Min pappa berättade ikväll om att kommunen bytt ut gatlyktan på gatan. Istället för det sterila vita ljuset som lyser upp hela gatan har den nu fått gula lampor, som lyser bara precis där lyktan står. Min pappa tycker det är ganska mysigt faktiskt. Lamporna är lite varmare i ljuset och det påminner om en annan tid, när det var gas i lampan.

Jag tänker på hur många gångar jag hoppat i vattenpölen precis under gatlyktan utanför mina föräldrars hus. Speciellt när det var sommar och det var varmt och vattnet var ljummet i vattenpölen. Gatan luktade fortfarande sommarregn och pölen blandades snabbt upp med smuts efter mina stampande fötter.

Det är en väldigt fin gata min gata. Eller, det är ju inte min gata längre i den bemärkelsen att jag inte bor här längre. Men på något sätt är den såklart fortfarande min. Klapperåsvägen i mitt hjärta.

kyrkogårdslördag

2011-04-22T11:10:00.002+02:00

Igår hade jag mina vänner här på skratt-mat-vin-skratt-bourbon-häng. Kvällen avslutades någonstans vid 3-4 snåret och var mycket lyckad. Efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket av annat, ska jag cykla idag. Därför är dagens låt:

Hank Williams' Six more miles (to the graveyard) handlar förvisso om att hans kärlek har dött, men i det här fallet tolkar vi låter som att jag cyklar mot kyrkogården. Morbid, that's my middle name.

Sömnbriststorsdag

2011-04-21T08:14:00.003+02:00

I natt har jag sovit alldeles för lite. Ja, alldeles för lite. Så nu skruvar vi upp volymen, dansar runt och skrämmer kroppen vaken!

Dagens låt firar att solen skiner ute och gör att lite sömn ändå är hanterbart:

The Kinks Sunny afternoon

Insikten om begränsningen

2011-04-20T23:22:00.003+02:00

Ända sedan så långt jag kan minnas har jag inte tyckt om att avgränsa mig genom mina val. Vilket är en ren omöjlighet, eftersom ett val per definition också innebär någonting annat blivit bortvalt. Men jag har alltid velat ha så breda förutsättningar som möjligt. Läste samhälle/samhälle på gymnasiet och ekonomprogrammet med handelsrätt på universitetet - bredd och åter bredd. Fegt? Ja kanske. Eller någon slags önskan om att inte missa någonting alls. Eller kanske total brist på insikt.

Detsamma har länge gällt för att svara på frågor kring favoriter. Favoritmusik? Favoritbok? Favoritfärg? I flera år har jag gått runt och blivit provocerad och utropat "Vem är så endimensionell att de kan svara på det här?!"

Det är löjligt av mig. Det är ju ingen som tror att svaren på de där frågorna svarar exakt för hur den personen är, i det allra djupaste innersta. Snarare ger det väl en bild av vilka preferenser man har just nu, precis idag, efter att ha sovit sådär eller hört det där bandet som får en att tänka på det där andra. Ett tvärsnitt helt enkelt, av en människa just precis i detta nu, när frågan ställdes. Jag däremot, har helt enkelt tolkat allt lite för bokstavligt.

Med det sagt, kommer jag imorgon överlåta min blogg åt min kära vän Helena Sandklef. Hon ska intervjua mig, med korta frågor som kräver korta svar och skriva om det i min blogg.

Men såklart, jag förbehåller mig rätten att ändra mig. Hur endimensionell vore jag inte annars?

Onsdagshyllning

2011-04-20T07:21:00.002+02:00

Idag är det onsdag och det är också dagen då jag ska iväg på inspelning. Min bästis ska vara paneldeltagare i (till att börja med) en pilot för SVT. Jag är övertygad om att hon kommer göra succé och att programmet kommer bli detsamma.

Det är såklart en mycket stolt dag idag! Jag kommer gå runt och sträcka på mig och skryta brett och vitt och vara odräglig som vanligt. Och på grund av det här blir dagens låt en gåva till Helena.

Gimme shelter är såklart en Rolling Stones låt från början. Här har ni den i en version av Paul Brady & the Forest Rangers, som också förekommer i serien Sons of anarchy. Helena och jag bråkar alltid om vem som ska få Jax (huvudkaraktären) och har gjort det till en tradition att ge bort honom till varandra när det behövs.

Med det sagt Helena, du får Jax idag.

Figurens rumsliga samband är färg

2011-04-19T18:02:00.009+02:00

Camilla Åkrans gjorde förra året ett fotoreportage för Harpers Bazaar som jag fullständigt smälter inför. Jag älskar färgerna och hur skuggorna får vara med. Och jag gillar verkligen hur hon har tagit konceptet kring att klä sig i färgblock, och satt det i ett geometriskt sammanhang. Reportaget är från juni/juli numret 2010 och hela kan man se här.

Camilla Åkrans är en av Sveriges mest anlitade modefotografer och man kan ofta se hennes fotografier i svenska Elle. Mer av Åkrans bilder kan man också se här.

Tisdagshopp

2011-04-19T07:53:00.003+02:00

Många är vi som har vandrat den här vägen. Nu är det min tur. Igår såg jag sista avsnittet av Sopranos och nu känns det helt tomt. Dessutom; vad hände??

I alla fall, med det sagt, är dagens låt ett ganska uppenbart val. Det finns ingen annan låt idag, så är det bara.

I sista scenen sätter Tony Soprano på Don't stop believing med Journey. Låten spelas hela scenen ut och stämningen är ganska mystisk. Idag ska jag således ta reda på vad andra fans tror hände. Glad tisdag!

Sagan om jeansen

2011-04-18T21:08:00.001+02:00

Hur många kulturella referenser kan ett enda plagg bära på? Med jeansen blir det uppenbart att några sådana gränser inte existerar. Från arbetsklädsel, via rock'n'rollen, en sväng förbi fotbollsmorsor till att syfta till egentligen allt och alla. Känner ni någon som inte äger ett par jeans? Jag känner en två tre stycken, men jag tror det är ganska ovanligt.

När jag tänker på jeansen som plagg, slås jag av hur barriärbrytande plagget faktiskt är. Tänk på det. Vilken mänsklig gräns har jeansen inte besegrat? Den generationsbetingade? Jo. Den klassmässiga? Jo. Den kulturella? Jo. Nåja, visst finns det undantag. Men efter en snabb blick i garderoben undrar jag om det verkligen finns ett annat plagg som tillhör så många. Både i sak och koncept. Jag tror verkligen inte det.

Min pappa minns fortfarande sina första jeans. De kom hela vägen från Amerika och 1959 i Katrineholm förvandlades min pappa till Elvis. Eller åtminstone ser jag honom så, när jag hör historien berättas. Han och hans kompis var de enda i Katrineholm som hade jeans, och naturligtvis var de dödligt häftiga.

Själv minns jag inte mitt första par. Men jag har ett fotoalbum i huvudet över alla de man fäste sig vid och var tvungen att säga farväl till. Jag minns paret jag ägde under första året i gymnasiet. Det hade gått hål på knäet, och jag fortsatte göra hål över hela byxan, för att förstärka min vurm för rock'n'roll. Jag bar strumpebyxor under och hade skaffat ring i näsan. Jag kände mig stenhård. Jag minns också paret som var mina första riktiga skinny jeans. Midjan var väldigt hög och de satt så tajt över vaderna att jag var alldeles öm efteråt. Jag minns såklart också paret som följde med mig runt i Australien. Jag hade bara plats för ett par byxor, och då var jeansen givna. Jag minns paret jag spenderade över 1000 kr på och som tappade färgen nästan direkt.

Jeansen är verkligen som före detta pojkvänner. Jag förknippar dem med den personen jag var då, och med alla fina minnen vi skapade ihop. Vi sa farväl, ibland tårfyllda. Men jag gick vidare och hittade nya raringar att skapa nya minnen med.

Måndagsöken

2011-04-17T22:29:00.004+02:00

Och så var det måndag igen. Hur blir det så här varje vecka?

För riktigt bra måndagspepp bjuder jag idag på Calexico. Öken, romantiken, öken. Och så bra.

Det här med cykel va

2011-04-17T19:17:00.003+02:00

Sydsvenskan skriver idag i söndagsbilagan om CK Ringen, och i förlängningen om landsvägscykling. Maria G Francke berättar i sin söndagskrönika att Sydsvenskan hängt med cyklisterna i några månader inför utomhussäsongen. Tyvärr finns inte reportaget på nätet, vad jag kan se. Däremot kan man se en kort reportagefilm här.

Jag är själv dedikerad cyklist. Eller nja, en sanning med modifikation. Jag skulle kanske beskriva mig själv som periodare, för att hålla mig ödmjuk inför min egen cykling. Sant är i alla fall att jag älskar det. Jag älskar min cykel, och jag älskar att dra fram på de numera väl bekanta landsvägarna på Söderslätt. Ibland är jag till och med en sån som cyklar när det är minus ute. Ni förstår såklart min förväntan inför det här reportaget!

Vad jag läser är en beskrivning av en machokultur i en svettig källare, där drivkraften beskrivs med längtan efter landsvägen. Längtan efter att få dra fram på vägarna, på sommaren, på riktigt. Men det är just det. Där slutar beskrivningen.

Jag kan såklart bara prata för mig själv, men personligen tycker jag att ett reportage av den här typen endast blir intressant om drivkraften bakom själva företeelsen beskrivs ordentligt. Att läsa om några människor som svettas i en sunkig källarlokal ger varken förståelse eller rättvisa. Att läsa om att det finns människor som tycker om att plåga sig själva, utan att beskriva varför blir mer som att visa upp en avart - det blir en freakshow. Är det verkligen intressant? Kanske. Kanske bara inte för mig.

Poängen är att jag såklart blir besviken! Jag vill ju att själva drivkraften ska beskrivas, eftersom det är där igenkänningen för mig finns. Det här gör såklart människor tvära. Det är väl bra att man ger publicitet till sporten, till motionärsgrenen! Ja, såklart. Men ska man vara tacksam för att det ges publicitet kring något som så uppenbart borde uppmärksammats ungefär nu? Med den växande cykelkulturen är det oundvikligt att göra ett sånt här reportage. Det borde i princip gjorts igår. Och man kan väl fortfarande kräva att det görs en intressant skildring?

Eftersom jag är så besviken och irriterad över det här tänker jag ge min egen beskrivning av drivkraften, lockelsen. Antagligen mest för min egen skull. Håll i hatten.

Varje gång jag gör mig i ordning för att ge mig ut och cykla pirrar det i magen. Lite lyckligt och lite nervöst. Kommer jag räcka till idag? Det gör ju lite ont si, och jag är ju lite sliten så. Det blåser som tusan ute. Det här kommer göra ont. Jag fortsätter att klä mig medan jag och pappa muttrar i takt om att vi är dårar som gör så här mot oss själva. Och så flinar vi. För vi vet. Vi älskar det.

Första tramptagen och benen håller på att vakna. Vi försöker ta den värsta motvinden på utvägen. Nu tar vi det lugnt!, övertalar vi varandra, fastän vi vet att det kommer vi inte alls att göra. Och sen ökar vi farten successivt. Pulsen går upp, och benen svider. Vinden vrålar i öronen på en, ett ljud man är alltför väl bekant med. Är det riktigt blåsigt kämpar vi för att hålla cykeln rät, vinden vill gärna leka med den. Andhämtningen är tyngre, men fortfarande hanterbar. Farten ökar, och med den pulsen. Benen svider. Tankarna som far genom huvudet är en kompott av vardag, problem, jobb och ett "varför gör jag såhär mot mig själv?". Ibland tänker jag att cyklingen är lite som att drömma. Jag behandlar mina senaste intryck, i ett rum där bara andetagen hörs.

Jag är trött. Benen svider. Pulsen är hög och jag cyklar med munnen öppen och tror att jag får i mig mer syre på det sättet. Jag registrerar omgivningen. Och omgivningen registrerar oss. Bilar tutar, kör för nära. Vi hytter med näven och blir förbannade. Vi blåser förbi andra människor med vanliga cyklar, vi kanske till och med blåser förbi en annan landsvägscyklist. Vinden fortsätter att ryta ilsket i öronen. Ett ljud man är så trött på vid det laget. Benen svider.

Ungefär halvvägs vänder vår väg, och helt plötsligt blir det tyst. Helt tyst. Förutom någon enstaka fågel hörs bara däcket mot vägen och knappt ens det. Solen skiner, och helt plötsligt känner jag hur varmt det är. Vi har vinden i ryggen och vi flyger fram över mjuka landsvägar. Solen hettar mot mitt svettiga ansikte och det är så tyst. Lyckan växer inom mig, störtar fram i kroppen. Vi flyger! Någon har bakat något med choklad, i något hus vi passerar och doften träffar oss en kort stund. Det luktar gräs, och kanske syrén. Farten ökar, benen svider. Den tillfälliga lättnaden av att bli av med rytandet i öronen, ersätts av påminnelsen kring att det fortfarande är allvar. Fokus. Svetten rinner, andhämtningen är tung och vi flyger.

Snart nog har två, tre timmar gått och vi är hemma igen. Vi har spurtat den sista biten och pappa slog mig som vanligt. Han flinade när han körde om, och jag knäcktes när jag såg att med vilken lätthet han trampade om mig. Vi står och andas ut på garageinfarten och de verbala ryggdunkningarna haglar. Den och den snitthastigheten, så och så många kilokalorier. Så snabbt som mest, och så lång distans. Jag darrar i kroppen, och jag ser svarta prickar dansa för ögonen. Jag känner mig också otroligt stark; jag klarar precis vad som helst för jag stångades precis med den där vägen och den där vinden.

När man återhämtat sig, och belöningen rusar i kroppen, är man så nöjd med sig själv och så övertygad om sin egen styrka att man glömmer bort varför man inte kan göra det här varje dag. Man skryter för varandra och för andra stackare som tvingas lyssna. Men sen finns ju livet också. Med ansvar, plikter, nöjen och andra saker som i sin tur gör cyklingen till en så skön flykt. Det är varför man, enligt mig, plågar sig i en svettig, sunkig källarlokal. För att sätta artikeln i ett sammanhang, så att säga.

Cykelsöndag!

2011-04-17T11:49:00.003+02:00

På söndagar cyklar jag landsväg tillsammans med min pappa. Idag är inget undantag. Det är strålande förhållanden idag, med solsken och en bra temperatur!

Därför blir det en riktig cykelklassiker som dagens låt idag.

Den här låten med Kraftwerk heter alltså Tour de France, och är en hyllning till cykelsporten. Det är så fint att man blir alldeles rörd. Se bara på videon!

Vår

2011-04-16T19:30:00.006+02:00

Igår begav vi oss som sagt ut i parken för att fira vårkänslorna som spratt i kroppen. Jag cyklade så fort jag kunde, och hade handen om min långkjol så den inte skulle trassla in sig i hjulet. Lite som en viktoriansk dam, fast på cykel och med skinnjacka. När jag kom fram hade mina fina vänner satt sig alldeles vid sjön. De spelade musik och slog upp vin i plastglas, och jag fick en kort glimt av många kvällar som ska komma framöver. Vår!

Det var en fantastiskt fin kväll.

Maria hade fint nagellack och vi pratade lite med ankorna.

Sen gick solen ner och fladdermössen flög vilt över sjön. Det blev kallt och batterierna till musiken började ta slut. Så vi packade ihop och cyklade hem igen.

Luftinstrumentslördag

2011-04-16T11:26:00.004+02:00

Idag är en sådan där lördag som spenderas på museum och i second hand-butiker. Till det spelar vi luftinstrument till följande fantastiska komposition.

(var snäll och bortse från tönten som låtsas bli rädd av gittaren. Han fick mig att rodna.)

Ambitionen, jo jag sa ambitionen!

2011-04-15T18:12:00.006+02:00

Idag är det som sagt fredag, och det är finaste vårdagen ute! Det firar jag och mina vänner med att låtsas att det är sommar och beger oss ut för första picknicken. Vi vinkar av den ena vännen som ger sig ut på havet om några dagar. Ja, det kommer bli väldigt kallt. Och ja, vi kommer ångra oss efter ett tag. Men vi har åtminstone ambitionen att fira sommar, och det är inte illa.

Precis som jag hade ambitionen att skriva nåt lite mer matigt. Ambitionen mina vänner! Tänk på det. För det kommer jag alltså inte göra. Nej jag kommer visa en bild på några armband, och jag kommer visa en bild på hur solen skiner in genom fönstret. Sen kommer jag lägga upp en låt, för att sätta er i picknick-stämning. Och det är allt det här gamla skrället klarar av idag. Håll i hatten, nu kör vi:

Lite armband. Som jag har blickat förälskat mot hela dagen. Och beundrat mig själv för den utomordentliga kombinationen.

Såhär fint lyser solen in genom fönstret. Därför packar jag min picknick-korg och cyklar iväg i all hast.

Sist, men verkligen inte minst, ger jag er min picknick-låt du jour. Låten är fantastisk, och som en bonus får man spana in en trafikolycksframkallande-snygg Françoise Hardy.

Fredagstöcken

2011-04-15T07:24:00.003+02:00

Det är fredag och jag vaknade och kände mig ganska pigg! Det ska firas. En sån här fantastiskt dimmig fredagsmorgon, har jag liksom inget val. Det får bli en av mina favoritlåtar.

Skivan For Emma, Forever ago är ett resultat av tre månaders isolering. Justin Vernon stängde in sig och behandlade år av personliga problem. Skivan är inspelad under väldigt enkla former, och är alldeles fantastiskt briljant. Glad fredag!

Referenser till mina preferenser

2011-04-14T19:33:00.005+02:00

Ida Skovmand skrev igår om personliga preferenser och vad de grundar sig i. Vilket plagg överlever trender och säsong för just dig? Och än viktigare; varför? Intressant ämne som jag inte kan låta bli att fortsätta spåna lite kring.

Ämnet, eller diskussionen om ni så vill, är så mycket större än stil, även om det är ett intressant exempel på det. Ämnet kan också definieras som en fråga kring vad som är jag, och vad som är samhället. Drar man det ännu längre befinner vi oss helt plötsligt i diskussionen kring biologi och miljö. Det vill säga; vilket har störst påverkan för utvecklingen av din person, biologi eller miljö?

Själv är jag en övertygad miljötroende. Jag tror att biologi har ytterst liten påverkan på vem jag är och vilken min referensram är. Och som en mycket smart vän sa en gång; den biologiska påverkan - vad är det som säger att den i sin tur inte är miljöpåverkad?

Poängen är att vi vet inte riktigt hur stor varje andel är, eller varför. Däremot finns det fortfarande stora delar av samhället som föredrar att förklara beteenden, tendenser och sociala grupperingar med just biologi. För att så har vi alltid förklarat det. I princip. Läs valfri text av Per Ström, så blir ni smärtsamt medvetna om vad jag menar. Vi skulle ju lika gärna kunna välja att förklara utifrån miljö. Även om vi inte vet säkert. Min övertygelse är att vi skulle få ett mer tolerant samhälle. Och det är snarare valet av förklaringsmodell som är intressant i förhållande till att föra en diskussion om vad som är en absolut sanning.

Så för att spinna vidare på det Ida Skovmand började resonera kring, ska jag försöka svara på frågan kring varför jag alltid köper randiga tröjor, och aldrig tycker att jag klär i sneakers.

Jag tror att direkt när jag föddes utsattes jag för miljontals intryck. I början hade jag inga verktyg för att hantera dem. Det var mest färger och ljud, som inte kunde placeras i fack, eftersom jag inte hade skaffat mig sorteringsverktyg än. Jag saknade förmåga att definiera, att sätta namn på saker.

Efterhand lärde jag mig att sätta namn, samtidigt som intrycken blev fler och fler. Det var kumulativt på så sätt att ju fler verktyg jag fick för att hantera intrycken, desto fler fick jag tillgång till. Verktygen skapas på något sätt av intrycken. Genom att positivt och negativt förstärkas vid intryckens passerande växte verktygen fram. Snart nog utgör alla dessa intryck, som fortfarande störtar emot mig, en referensram.

Hår uppsatt i knut är fortfarande en referens till när min mamma satte upp sitt hår varje morgon, innan hon begav sig till jobbet. Hon hade hårnät och hårnålar, och jag stod i dörröppningen och tyckte att hon var finast i världen. Hon sprutade på sig Givenchys Ysatis och den doften kommer jag för alltid referera till trygga, tröstande kramar. Och så vidare, och så vidare, intryck efter intryck. Framme vid dagens datum. Vem är jag och varför är jag inte precis som alla andra som växte upp samtidigt som jag?

Livet är alldeles för komplicerat för att två olika personer skulle uppfatta samma sak samtidigt. Och livet är för stort och härligt för att jag ska kunna skaka fram referenser till varje preferens. Och säkert finns det en del som förklaras biologiskt. Min poäng är att jag inte ser poängen med att förklara människan så. Därför väljer jag att förklara det annorlunda.

Varför jag gillar randiga tröjor, men inte mig själv i sneakers? Jag vet inte. Och det är fantastiskt.

Timnedräknande torsdag

2011-04-14T07:50:00.003+02:00

Tänk vilken fin morgonrutin det här har blivit! Idag blir det fin gammal bluegrass.

Jimmie Rodgers kallas också countryns fader och har en fantastiskt historia. Han jobbade som bl.a. växlare vid järnvägen i det dammiga tjugotalets USA, fram tills dagen då han fick tuberkulos. Han blev oförmögen att behålla jobbet vid järnvägen, och på en något snirklig väg nådde han till slut framgång med låten Blue Yodel. Fint. Glad torsdag!

Dagens fnys

2011-04-13T23:16:00.004+02:00

Idag hade jag mössa på mig inomhus, vilket väckte känslor. Jag tycker det är så ofantligt roligt att den hövlighetsregeln hänger kvar. Ursprunget verkar vara att man inte bär ytterkläder inomhus. Men jaha? Vad är ytterkläder? Trams. Låt mig påpeka att det här ändå tjänade syftet av att det var kallt och att mitt hår inte ville komma ut och leka idag. Alltså inte samma som när man solglasögon inomhus. Också; jag älskar hattar och mössor! Visste ni för övrigt att det finns skolor i Sverige som har förbjudit mössor inomhus? Jodå, det går verkligen framåt. Individen hyllas och framförallt individuella uttryckssätt. Nja, dina betyg kan vi kanske inte göra så mycket åt, men mössan! Mössan! Den ska bort. Den symboliserar en brist på respekt som är roten till dina dåliga betyg faktiskt. Bort med mössan - omedelbar förändring i din attityd till grundutbildning.

Som sagt, trams.

Onsdagsblås

2011-04-13T07:46:00.007+02:00

Ja, ni får faktiskt en låt idag också. Det är bra att ha något som sätter tonen för resten av dagen. Fattar ni? Tonen...? Usch, ursäkta, här är låten:

Det regnar och blåser ute och är sådär allmänt jobbigt väder. Vilket innebär en extremt jobbig cykeltur (när, åh när får vi partikelförflyttning?). Därför tar jag med mig den här bilden och drömmer om bättre tider. Glad onsdag!

Mulberry SS11 & Burberry SS11

2011-04-12T20:20:00.004+02:00

Som ett litet sidospår vill jag lyfta fram två kampanjer jag sett och blivit alldeles galen i.

Mulberrys SS11 är en kärleksförklaring till hortensian och brittiska bohemer. Jag vill också fylla hemmet med hortensior! Och vara en brittisk bohem! Ja, både blommorna och bohemen kommer dö inom en vecka, men ändå.

Nästa kampanj är Burberrys SS11, som gjorts av Mario Testino. Man kan riktigt känna det kyliga hoppet om värmen. Om man klickar på bilderna spelas korta filmer upp för varje bild.

Kunglig vintage på Livrustkammaren

2011-04-12T18:32:00.007+02:00

I helgen svängde jag som sagt förbi Stockholm. På fredagen marscherade jag och mina vänner med bestämda steg mot Livrustkammaren. Jag hade sett något om att en ny utställning skulle öppna på fredagen och det lät som om det var precis uppför vår gata. Utställningen heter Kunglig vintage, och visar ateljésydda klänningar från Augusta Lundin, Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi som Sveriges kungligheter burit mellan 1900-1970. Med ens vi kom in blev det tydligt att jag varit slarvig som vanligt. Min kännedom om de svenska couture-skräddarna är begränsad tyvärr och jag hade inte riktigt insett att det var det som var inriktningen. Slarvigt! Jag hade helst velat läsa på innan jag gick dit. Jag såg nämligen framför mig att utställningen skulle visa klassisk Dior- och Chanel-couture, vilket jag aldrig blir mätt på. Nåja, nu fick jag ett incitament till att faktiskt läsa på, om än i efterhand.

Utställningens upplägg tilltalade mig, då man delat in plaggen efter färgskalor. Som bakgrund ser man moderna bilder av Stockholm, för att visa att kläderna är odödliga. Det blev riktigt fint.

Vad jag har lite svårare för är att man valt att hänga upp citat av Coco Chanel och Yves Saint Laurent. För det första tycker jag att det känns klyschigt och för det andra; det här var ju en utställning om svensk couture. Så varför hänga upp citat som inte har med saken att göra? Varför inte hänga upp citat från de svenska husen? Det kändes lite som att man gav utställningen ett alibi. Hej, om ni inte tycker det här är tillräckligt glamoröst, har vi i alla fall täckt upp med de här glamorösa personerna! Nej, berätta den svenska couture-historien fullt ut istället.

Jag rekommenderar att man läser på före, jag önskar att jag gjort det. Dessutom borde man ge sig själv lite tid i Livrustkammarens butik. Det var en riktig liten skatt! Böcker med klippdockor från 20-, 30- och 40-talet, kort, böcker och annat begärligt. Såklart, vill man inte spendera pengar bör man undvika den som pesten - min plånbok blev en aning lättare. Se bara på de här fina korten jag köpte!

Vi gick vidare till Gondolen för vin och en av Stockholms bästa utsikter och det var en riktigt fin avslutning.

Trulig tisdag

2011-04-12T07:21:00.003+02:00

Tisdagar är min värsta dag och därför behöver jag något extra fint på morgonen. Så varför inte en fin låt?

Corpus miserabel

2011-04-11T20:18:00.007+02:00

Det här med kroppen. Förhållningssättet till kroppen. Synen på kroppen. Det vackra. Det fula. Det fina och det äckliga. Ni fattar grejen. Varje dag funderar jag på hur min kropp ser ut, vad jag stoppar i den, hur jag tränar den, hur jag klär den, hur den mår och hur jag för den framåt. Från morgon till kväll. Oundvikligen är det så man gör; jag bor ju i min kropp.

Vi förpackar våra kroppar varje dag. I lager av idéer, önskningar, hat, hopp och förakt. Mitt skal speglar vem jag är, hur jag mår och vilket budskap jag vill sända. Jag har kläder som jag använder när jag inte vill synas, och jag har kläder som ställer mig på scen. Skalet är också en önskan om att passa in eller en önskan att bli betraktad efter vissa sociala koder. Jag tror att alla gör så här. Oavsett hur medveten man påstår att man är gör man ett val, och det är det valet som är så intressant. Varför ville du visa dig just såhär idag?

Är det inte fascinerande? Förhållandet till ens eget jag, som många gånger ligger så långt utanför en själv att det lika gärna skulle kunna handla om att betrakta en skurtrasa. Och samtidigt inte. För vi sitter ju ihop, kroppen och jag.

Jag har precis som alla andra riktigt bra, och riktigt dåliga dagar. Och dagar mittemellan. Jag tycker alltid att jag är för stor, för lång eller ser allmänt konstig ut. Riktigt ofta tycker jag att jag ser ut som en man i kvinnokläder. Så illa jag kan tycka om min kropp! Vi diskuterade det här fenomenet i dagarna. Vi lyfte på locket och tittade lite snabbt på varandras svarta sidor av egenbilden. Och skrattade åt det absurda. Två fantastiskt vackra människor satt och berättade om vilka delar av sina kroppar de rynkar på näsan åt. Och vid vilka tillfällen det blir riktigt svart. Och jag gjorde detsamma. Lättnaden när man känner att man inte är ensam, puttas undan av skepsis inför den andres känslor. Det är ju inte rimligt! Det är jag som är knäpp, alla andra fungerar. Den här känslan kan inte finnas hos henne, hon ser ju inte ut som jag.

Oförmögenheten att tänka utanför sin kropp samtidigt som den är så främmande, är motsägelsefull och det snurrar ihop sig i huvudet när jag tänker för länge på det. Precis om när man var liten och på riktigt började förstå att det var sig själv man såg i spegeln. Att tanken och bilden hörde ihop. Jag blir trött på mitt ständiga spottande på mig själv. En dag ska jag vara så pass vuxen att jag ger mig själv förbehållslös kärlek till min kropp! Den dagen kommer jag också tänka att jag borde uppskattat mig själv redan från början. Fram tills dess fortsätter jag min dagliga maskerad. Varje dag är det olika teman och jag fortsätter kämpa för att passa in.

I've got the airport blues

2011-04-10T16:38:00.002+02:00

Jag sitter på Arlanda och gör det jag alltid gör. Kommer för tidigt, stressar genom incheckning och säkerhetskontroll, och slappnar av först när jag sitter vid gaten. Jag köper något att dricka och surfar bort det överflöde av tid jag alltid ger mig själv på flygplatser. Som så många gånger förr lämnar jag Stockholm med vemod i hjärtat.

I Stockholm bor två av mina närmaste vänner. Sådär nära så att man hörs flera gånger varje dag, skickar bilder på vad man äter och ser, och smsar godnatt. I Stockholm bor en del av mitt innersta, kort och gott. Mitt jobb ger mig förmånen att kunna åka till Stockholm ofta, vilket innebär att lyxigt nog ses vi nästan en gång i månaden, ibland mer. Det kunde vara mycket sämre, såklart. Men det innebär också att man umgås med en väldig intensitet. Man ska hinna se, prata om, uppleva allt och lite till för att täcka upp för de dagar man inte spenderar ihop. Och det är alltid sådär härligt så att man får påminna sig själv om att andas.

När jag sen sitter vid gaten med min dricka och min dator och allt det praktiska, stressiga är bakom mig - då kommer vemodet. Jag har sovit för lite, druckit för mycket, ätit för onyttigt, gått i alldeles för opraktiska skor. Helt enkelt tagit väldigt stora tuggor av livet. Plötsligt är det över, och slutet är så abrupt att det är känns som en örfil. Istället ska jag åka hem, handla mat, ta posten, ställa in väskan, tända upp och starta upp livet i lägenheten igen, i förhållande till livet i resväskan. Jag ska till jobbet och jag ska träna och göra allt det där man gör för att beta av vardagarna. Den kontrasten! Som att åka berg-och dalbana för att i nästa sekund tvingas sova.

Jag önskar alltid att mina vänner bodde i samma stad som jag. Och ibland funderar jag på om jag inte skulle bo i Stockholm. Ibland känner jag mig så nära det beslutet att det pirrar i magen. Men då skulle exakt samma känslor drabba mig angående min familj och mina vänner i Malmö. Det är en tävling jag inte kan vinna.

Flygplatser gör det här med människor. Kastar oss upp och ner, fram och tillbaka mellan förväntan och avslut, hej och hej då. Jag vet det. Mina timmar på flygplatser är inte speciella i det avseendet. Men de är speciella utifrån vilka jag väljer att tillägna mitt vemod åt. Helena och Anneli; det här är alltid lika jobbigt.

Frihetsfredag

2011-04-08T11:37:00.003+02:00

Den här kommer jag nynna på hela dagen! Håll till godo.

När jag blir stor ska jag bli galen

2011-04-06T21:11:00.007+02:00

Ikväll har jag packat och planerat, slitit mitt hår och svurit nya intressanta kombinationer. Om jag inte noggrant tänker ut vad jag ska göra och vad jag ska ha på mig vid just det tillfället, slänger jag ner hela bohaget i väskan. Därefter drar jag nästan armen ur led, på grund av att väskan är för tung. Det påminner om en scen ur en tecknad film (jag minns inte vilken), där karaktären slänger ner kläderna, stänger väskan och klipper av det som hänger utanför. Så kan jag ju inte ha det. Nej, sådär har jag gjort alldeles för många gånger på bekostnad av min kropp och mina vänners tålamod. De har fått hjälpa till att släpa ibland, stackars människor. Rekordet måste ha varit när jag skulle vara i Stockholm över en helg och packade 26 kg. Ni förstår såklart hur allvarligt det här är.

Trots fyra fulla garderober och en proppfull byrå hade jag absolut ingenting att stoppa ner i den stackars lilla väskan som gapade längtande. Efter typ två timmars springande fram och tillbaka, med håret på ända, fram och tillbaka igen, med udda skor på fötterna är jag äntligen klar. Hur svårt kan det vara? Jag ser framför mig hur det enda som fattades var papiljotter, en cigg i mungipgan och femton katter strykandes runt fötterna för att förvandlingen till "den där galna tanten som luktar konstigt och ryter åt barn" skulle vara fullbordad. Resultatet blev att fem par skor och en jävla massa smycken ska ut och åka imorgon. Ja, och jag då.

Den där galen tanten ämnar jag för övrigt att bli. Jag ska skaffa ett hus på Österlen och bli en konstig tant. Jag ska gå klädd i storblommigt, för stora gummistövlar och gigantiska hattar varje dag, oavsett väder och sällskap. Min trädgård ska vara vild och när folk kommer på besök är det enda som syns av mig, en hatt som sticker upp ur det höga gräset. Jag ska odla en massa saker, läsa högt för mig själv och dansa runt i mina gummistövlar till hög musik. Jag kanske har en hund. Mina syskonbarn kommer och hälsar på mig och tycker lite synd om sin galna moster, men är glada för att de får god mat och ett glas vin. Självklart har jag vid det laget blivit geniförklarad och skrivit den stora romanen flera gånger om. Jo, så ska det bli.

Den här låten ska jag skrååååla till. Tammy Wynette i mitt hjärta! Men fram tills min glansperiod som den konstiga tanten kommer, får jag (och ni - grattis!) njuta av de små galna stunderna som visar att jag är på rätt spår.

Ännu en dag. Och några till.

2011-04-05T19:21:00.019+02:00

Det har inte varit fullt så mycket aktivitet som jag önskat, men tyvärr har jag haft problem med min uppkoppling. Anledningen? Jo jag gick och köpte mig en ny dator förstår ni. Och sen bråkade datorn och modemet ett tag, men nu har de minsann blivit sams igen!

Helgen blev precis så glorious som jag önskade mig. Minus ett L.A.- besök då. Jag sprang runt i second hand-butiker (hittade inget alls), promenerade i parken, träffade vänner, hängde med mina föräldrar, svor åt min uppkoppling och sov bort det mesta av både lördag och söndag. Städade gjorde jag absolut inte.

Helt köplös blev jag inte, då jag köpte två par skor från H&M istället. Det är fortfarande något kallt för att använda dem, men snart så!

Det var ju faktiskt halvsommar i lördags! Andra kanske kallar det vår, men inte den här svältfödda soldyrkaren. I centrala Malmö var det mellan 15-20 grader. Därför blev det eftermiddags-pints på Lilla torg. Note to self - du kommer inte må bra om du dricker öl i tolv timmar i sträck. Nåja, någon gång ska väl den läxan sitta.

Vi fortsatte till konserten jag pratade om sist. Det var helt fantastiskt bra! Blev sådär galet glad av konserten. De heter alltså Rockridge Brothers och ni kan kolla in dem på Spotify eller köpa deras musik på iTunes. Gör det genast. Jag lyssnar på dem as we speak.

I helgen åker jag upp till Stockholm. Jag och två av mina vänner har inrättat en tradition. Vi bor i olika städer, och turas om att träffas i en av hemstäderna med roterande schema. Nu har vi gjort London och Malmö och Stockholm står därför på tur. Sen gissar jag att vi börjar om. Hursomhelst, vi ska försöka klämma in så mycket häng, kultur, mat och drinkar som vi bara kan. Vi ska bl.a. se den här utställningen på Nationalmuseum. Bor man i Stockholm, borde man springa dit. Hur intressant som helst. Dessutom blir det en sväng på Fotografiska och om vi har tur hinner vi med Galleri Kontrast. Om man gillar foto, och om man är i Stockholm någon gång eller än värre, bor där - gå dit! Alltid någon intressant utställning.

Förutom att vi har fantastiskt kul ihop, är vi också väldigt modeintresserade allihop. Ska bli härligt att ses och utbyta idéer, tankar och nyheter. Blir alltid lika inspirerad när vi har ses.
Bilden är från en magisk utekväll i London. Vi var så fina, maten var så god, klackarna var så höga, champagnen flödade och vi dansade hela natten.

Om jag känner oss rätt, blir det minst lika fantastiskt den här gången. Here's hoping!

Önskade och verkliga helgplaner

2011-04-01T17:05:00.010+02:00

Idag är en sån där fredag då jag sitter och dels planerar vad jag ska hitta på i helgen och dels drömmer mig bort till ställen och händelser jag gärna skulle vilja se och göra.

Jag var inne på MOCAs sida och önskade så att jag var i Los Angeles. Dels har de utställningen States of matter om Rodarte, och dels för att de ibland har samarbete med finaste filmsällskapet Cinefamily. Cinefamilys program är fullspäckat med spännande film-events och visas i The Silent Movie Theatre. Teatern ska ha restaurerats till sin forna art déco-glans och visst vill man dit!

För att inte tala om att bara få strosa runt i LA och fotografera bleka pasteller tills man stupar. Nåväl, det får bli en annan helg.

Imorgon ska jag ägna dagen åt att djupdyka i Malmös second hand-utbud. Jag går helst ensam i butiker, annars ägnar jag mig bara åt att hjälpa personen som är med istället för att koncentrera mig på mig själv. Vad gäller second hand är det ännu viktigare att jag är ensam. Jag behöver framförallt tid till att granska och tystnad till att tänka. Vi får se om jag hittar någonting. Förhoppningsvis gör jag det och kan berätta om det imorgon.

På kvällen ska jag gå och se Rockridge Brothers på Vinylbaren. Fantastiskt band (vad jag sett på nätet) som jag tyvärr missade i Stockholm senast jag var där. Ännu bättre att de kommer hit! De spelar, enligt egen beskrivning "Hillbilly bluegrass mountain music". Det blir säkert helt fantastiskt. Jag önskar så att de spelar såg. Det skulle göra min vecka.

Nu sitter jag och blir alldeles försenad till en träff med min syster. Åh, jag glömde nästan! Se vad som låg utanför min dörr idag! En biljardboll! Och inte vilken som helst, utan nummer åtta. Jag vill minnas att det betyder tur... nej? Jag blir väldigt nyfiken på hur den hamnade där. Tappade någon den utan att märka det, eller lade någon den där med flit? Är det ett meddelande som jag inte förstår?

Seriens intåg i min garderob

2011-03-31T14:10:00.007+02:00

Mode och film, eller mode och TV-serier har som bekant alltid haft ett intimt förhållande. Jag kan själv inte se på TV och/eller film utan att svepas iväg i just den stylingen. Oavsett om det är total avsky eller förälskelse. Det var just det här fenomenet som fick mig att i barndomsåren vira mitt överkast runt midjan, spänna ett skärp hårt runtom och svepa runt i huset som den 1700-1800-tals kvinna jag förvandlades till. Då var det Nord och Syd och Borta med vinden. Eller som fick mig sno min mammas nattlinne i satin och hennes pärlhalsband som förvandlade mig till en dekadent hemmafru med låtsat whiskey-glas i handen. Det var Dallas.

Sådär gör jag fortfarande, fast numera i mer tillämpliga dag-till-dag outfits. Ok visst, det är svårt att gå omkring på stan i krinolin (som jag önskar att jag kunnat!). Jag kanske snarare tillämpar en viss romantik efter inspiration av kostymdramer istället.

Jag älskar TV-serier. Jag slukar dem och försvinner helt in i den verkligheten. Det innebär mat, mode, livsstil - the works. När The Wire var min serie du jour kände jag ett behov av att ge mig ut på privatspaning (jo det är sant, pinsamt nog. Vi pratar aldrig mer om det.). När jag såg True Blood ville jag att det skulle vara 40 grader plus jämt, så jag kunde gå runt och vara en sydstats-pingla med ett snyggt lager av svett som dekorerar nyckelbenen. Samtidigt ville jag vara en dödligt vacker vampyr. Mad men-inspirationen är så uppenbar, och har diskuterats oavbrutet sen seriens start att jag hoppar över den.

Anna Paquin som Sookie Stackhouse i True Blood

Just nu ser jag Sopranos. Precis som vanligt ger jag serien all min lediga tid, på bekostnad av böcker, tidningar och film. Det finns bara rum för just det här kulturuttrycket just nu. Det här kanske inte är en serie man uppenbart vill hämta modeinspiration från. Jag är rädd att jag inte fungerar så, utan det bara händer. Just nu tycker jag att jag har alldeles för få guldsmycken, alldeles för få visa-magen-toppar och alldeles för litet hår. För att inte tala om vad deras ständiga intag av Jersey versionen av italiensk mat håller på att göra med min diet.

Edie Falco som Carmela Soprano i The Sopranos

Antagligen kommer jag inte tupera håret och skaffa lösnaglar. Antagligen kommer det stanna vid att jag går i klackar lite oftare. Att jag blir så otroligt påverkad är egentligen en hyllning till seriernas stylister. Det är en rolig utveckling som seriernas uppsving de senaste åren burit med sig - större fokus på stylisterna. Patricia Field för Sex and the city och Janie Bryant (som förvisso designar seriens kläder också) för Mad men har fått mycket utrymme för en del av branschen som tidigare varit mer dold för allmänheten. Kanske är det en del i varför just renodlade stylist-program numera fyller tablån. Kul är det i alla fall!

Nästa projekt verkar bli att se om Dallas. Ni förstår ju såklart att cocktail-timmen kommer vara hela dagen och att power suits kommer varvas med hellånga nattkläder i satin. Hurra!

Linda Grey som Sue Ellen Ewing i Dallas

(tack mina fina vänner för att jag alltid får snylta på era redan införskaffade boxar)

Men maker cryer

2011-03-31T11:20:00.004+02:00

Jag måste ägna lite tid och utrymme åt att hylla min kompis Mark. En kväll satt vi några kompisar och berättade knasiga historier för varandra och fnissade tills tårarna rann. Jag berättade en historia om hur jag nästan fått en kille att börja gråta genom att jag försökte vara snäll. Det handlade alltså inte om glädjetårar, utan om någon slags sorg. Det är fortfarande ganska oklart varför han blev ledsen, men vi kan väl sammanfatta det med att det blev väldigt fel.

Vi hade väldigt roligt åt det bisarra den här situationen. Någonstans i allt frustande fniss bestämde vi att det kunde vara min superkraft. Vad gör då fina Mark, om inte illustrerar detta med en teckning! Den är så fin att jag är tvungen att dela med mig av den. Nåja, jag kanske inte är så ljushårig, men lite artistisk frihet får jag ge honom. Tack snälla Mark!

Av Mark Low

Den vita skjortan

2011-03-30T15:56:00.005+02:00

Vissa plagg är mer geniala än andra. Kanske för att de bär så mycket mer än sin betydelse för just den galgen, den personen eller den skyltningen. Den vita skjortan är ett sånt plagg för mig.

Med den vita skjortan kommer en miljon bilder upp för mina ögon. Och en miljon referenser. Och en miljon idéer om användning. Den tidigaste bilden, om vi sätter mitt liv som tidsaxel, är såklart den vita skjortan min pappa bar. Som han tog med sig till jobbet varje dag, för att understryka sin auktoritet i sin yrkesroll. Eller kanske i sin könsroll, eller kanske både och. Skjortan var min pappa på vardagar, med slipsen som obligatorisk accessoar.

Senare dök den vita skjortan upp på min syster och i hennes modetidningar. Min syster är äldre än jag och hennes garderob och modetidningar var en ständig källa för min beundran. Min syster tillsammans med kvinnorna i tidningarna, bar den vita skjortan i manlig modell och lyckades förstärka sin kvinnlighet. Där och då träffades jag av den otroliga makt det enkla vita tygstycket faktiskt har.

Kvinnor som klätt sig i klassiskt betingat manliga plagg har burit med sig en del av den strukturella makt som sitter i plaggets könsidentitet. Där började provokationen, mystiken, genialiteten. Idag skulle jag vilja påstå att den vita skjortan är könsneutral, om än inte historielös.

Plagget kan i sin enkelhet utstråla enorm sensualism, makt och styrka, och beroende på hur det bärs eller är skuret, kan man skapa olika effekter. Den vita skjortan bär historiskt på så många olika betydelser och variationer att den faktiskt totalt reflekterar personen som bär den.

Idag finns plagget med i princip varje säsong i olika tillämpningar och tolkningar. Jag beundrar fortfarande och svärmar för plagget varenda gång jag ser det. Senast i helgen, på en av mina bästa vänner. Hon skrev om det vita arket, vilket fick mig att fundera närmare på motsvarigheten i garderoben.

Katherina Hepburn

Minnen

2010-05-06T18:01:00.012+02:00

Efter att ha landat, både fysiskt och i sinnet (nåja), är det dags att hålla löftet och lägga upp lite bilder från resan. Eftersom jag tydligen är totalt inkompetent, kommer bilderna i omvänd ordning. Lite konstigt, men med en nypa tålamod ska det nog gå bra.

Hej då Melbourne

Melbourne

Nattliga äventyr

Bondi Beach, Sydney

Fladdermöss i Botaniska trädgården, Sydney

Min alldeles älskade Harbour Bridge, Sydney

Kärlek vid första ögonkastet

Åter i Airlie Beach efter segeltur

Whitehaven Beach, Whitsunday Islands

Whitehaven Beach

Snyggsegel

Ont-i-magen-fniss

Protesters Falls, i närheten av Nimbin

Nimbin, hippieland

Byron Bay

Drinkar i Träkojan

Byron bay, evighetsstrand

Brisbane

Oz

2010-05-02T20:40:00.003+02:00

Som ett sista inlägg från resan vill jag ta ett inlägg från min dagbok och skriva ner det här. Det fångar bäst den känslan Oz har gett mig. Det inlägget utspelar sig på greyhound bussen mellan Sydney och Melbourne. Då kör vi;

Sitter på bussen och vaknar upp i en liten stad som ser ut som en välmående stad i vilda västern. Himlen har puffiga strömoln som inte ser verkliga ut, utan snarare ser ut som de brukar på målningar. Nästan parodiska på nåt sätt. Väldigt vackert, och det framkallar känslan av att jag kanske fortfarande sover.

Igår, efter stranden, gick jag upp på takterrassen och la mig på en liggstol. Hade tänkt läsa, men blev distraherad av att jag lyckats träffa solnedgången. Himlen var rosa och över mig och Harbour bridge flaxade tusentals fladdermöss på väg från Botaniska trädgården vidare mot sina nattliga äventyr.

Innan jag stack från hostelet i morse, såg jag soluppgången från taket. Solen var enorm och magnifik över Operahuset. Cirkeln sluten. Jag undrade om jag någonsin sett den så stor tidigare. Sydney är inte alls särskilt sömningt klockan halv sju på morgonen, som jag väntat mig. Kanske har jag dragit med mig hela staden i min uppfattning av dygnet, när jag valt eftermiddagen och natten före morgon och dag.

Den australiensiska slätten är bedövande. Ändlös och vacker. Plattare i söder och böljande sluttningar längre norrut. Min förälskelse börjar inte här, men den slår emot mig, och ackompanjeras av lukten av grillchips från bussgrannen. Färgerna är grönt från gran och löv, rött och gult från sand och jord och djupaste blått från himlen med sina vita fläckar.

Jag förstår att jag måste resa tillbaka hit. Den här delen av landet har jag bara sett från bakom en ruta, och inte haft chansen att lukta eller känna vinden och hettan.

Min resa har varit fylld av vackra platser, glada människor och spännande erfarenheter. Och den har haft ett tempo och ett lugn på samma gång. Resan har på något sätt hela tiden präglats av havet. Och precis som havet har jag sköljts upp och ner på olika stränder, modigt slagit ner på erfarenheter och genom mig strömmar bilder av människor jag träffat och inte lär se igen.

Australien är ett mäktigt land. Välkomnande och vilt. Bekant och skrämmande. Och hjärtskärande vackert. Antagligen är det inte Australien i sig, utan hur väl det passade in i vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att sticka iväg, hoppa över stupkanten och återfinna mig själv. Australien var den perfekta arenan, såsom jag gissar att det är för väldigt många. Inte desto mindre; jag är kär.

Vi åker nerför i ett tillsynes oändligt landskap av åkrar och träd. Dörren till busstoaletten slår och jag irriterar mig över att ingen kan stänga den ordentligt. Någon som sitter närmare. Jag tänker att vi nog inte äter på McDonalds idag. Gubben över gången pratar i telefon och låter lite som om han pratar i en tratt. Gumman bakom mig sitter och väser. Jag tror det är som hon viskar i sömnen.

Mina insikter om resan och om var jag är tar slut. Orden arbetar inte för mig längre. Kanske har de gått vidare till en annan passagerare, kanske vilar de sig bara och dyker snart upp igen.

Men den här resan är slut. Och när orden infinner sig igen, är det för att klä ett annat äventyr. Hoppas det blir snart. Jag kom hem och jag gråter lite över det. Imorgon börjar vardagen.